"Krisen djupnar för fordonssektorn"

Krisen djupnar för
fordonssektorn

Krisen i Europa tycks sprida sig snabbt. 

31kommenterar

Bilförsäljning fortsätter minska

BILSTATISTIK

Sverige faller djupare än övriga EU.6

kommenterar

• NYA MODELLER Ford hoppas gasa sig ur Europakrisen
• 
  
• 
  
Ovan ett par rubriker från Svenskan. 
• 
  Det här ser ut som kris, verkligen. Enligt den översta artikeln rasar  lastbilsförsäljningen i Europa, och det är ju ett typiskt kris-fenomen. Sämre tider, färre transporter av gods och människor. I de nedkrisade länderna i södra Europa köper folk inte så många personbilar heller. Att personbilstillverkningen i Sverige är på väg ut, som det verkar, är bara en detalj i en större branschkris. Dessutom säger nedre artikeln att personbilsförsäljningen minskat kraftigt även i Sverige. 
• 
  
• Krisen hänger samman både med konjunkturer och stordriftsfördelar, men man får anta att den hotande oljebristen också gör sitt till. Inte så att oljan tar slut, men den blir allt dyrare. Och i bakgrunden kan man skymta andra, mer långsiktiga förändringar i det ekonomiska systemet och dess tekniska bas som gör att fordonsindustrin inte går bra. En massövergång till elbilar eller andra mycket moderna lösningar kan stoppas av att det helt enkelt blir brist på en del sällsynta jordartsmetaller som används i elektroniken. 
• 
  
• 
   

  

  Saab på väg att återförenas med naturen?

Vi har ju den där allmänna förändringen av samhället som sammanhänger med elektronik och datorisering. Då är det bäst att se efter vad Marshall McLuhan skrev - jo, så här:

Det är egendomligt att vi i vår progressiva tid, när förändringen har blivit den enda konstanten i våra liv, aldrig frågar oss: "Är bilen här för att stanna?" Svaret är självfallet nej. I elektricitetsåldern ur själva hjulet urmodigt ... Att hjulet är urmodigt betyder inte att det, liksom förut handskrift och typografi, kommer att få övergå till en anspråkslösare roll inom kulturen.

...
... bilen har totalt modellerat om alla de utrymmen som förenat människorna och som skiljer dem åt. Och den kommer att fortsätta med det i tio år till eller så, men då kommer nog tiden att vara mogen för den elektroniska efterträdaren att göra entré. (Media, Pocky 2001, sid.  252, 258)

Det här skrevs i början av sextiotalet, så vi får lägga till ytterligare några tiotal år  för att det skall gå ihop. Men det händer saker, fast utanför den ordinarie bilindustrin. Redan år 2010 nämnde jag här i bloggen en helt datorstyrd bil, utvecklad av Google. Hur ser framtiden ut? - Datorstyrda förarlösa transportsystem kanske är det som det handlar om. Redan bor mer än hälften av Jordens befolkning i städer, och vad än vissa kineser kanske tror så kan inte vartenda hushåll ha en egen bil. Däremot kommer behovet av andra smarta lösningar att vara enormt om inte jättestäderna skall bryta samman. I Bangkok har det väl redan skett. Bättre offentliga kommunikationer och en moderniserad version av den gamla trampcykeln, det är väl vad som behövs.

Långsamma krascher

Som motvikt till de grådaskiga funderingarna i denna blogg-drapa så lägger jag upp en bild jag tog i morse vid Långholmens koloniträdgårdar. I sanning, här är det grönska och blomsterfägring!

Att se en människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system, långsamt och ohjälpligt krascha kan vara plågsamt - eller nöjsamt - beroende av tycke och smak. En ohjälplig nedgång som när nu den ljusa delen av dygnet blivit två minuter kortare än bara för ett par dagar sedan tillhör inte den sortens krascher, för vi vet ju att om sex månader blir dygnet några minuter längre igen och vi kan häva oss upp ur mörkret, sakta men säkert. Annat är det när en  människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system far ner i ett dike som blir allt djupare och dyigare, men inte fattar det utan fortsätter att gasa på trots alla varningar, trots att det tycks vara uppenbart att denna färd leder till undergång. Undergång utan återvändo.

Nu går Saab-anställda hem och firar (?) midsommar utan lön. Det finns inte pengar till lön. Vart tog pengarna vägen? Det kommer att bli en dyr krasch, trots att det var uppenbart att företaget sedan länge var illa ute och de nya ägarna var synnerligen tveksamma figurer. Läget hade varit ett helt annat om staten gått in på ett tidigt stadium, tagit över hela rasket och så snabbt som möjligt ställt om produktionen till saker med större efterfrågetryck än de gamla svårsålda bilarna. Pengarna kunde ha gått till konstruktion och produktion då, i stället för som hjälp nu till människor som bokstavligen gjort ett lönlöst jobb. Men eftersom industripolitik tycks saknas såväl hos regering som opposition blir det så här, man står bara och glor. Det är någon sorts liberalism: om ingen gör något så blir det gjort i alla fall, på något mystiskt sätt.

På tal om oppositionen så är vänsterpartiets nedgång exempel på svårartad och långsam krasch. Det finns en partiledning som bara kör på val efter val, medlemmar som inte säger ifrån, och så sjunker man allt djupare i det där dyiga diket. Kanske man klarar nästa val också, men det vore oförtjänt. När Sahlin "smällde igen dörren" och partimedlemmarna började ana att det kanske kunde vankas en ny frihetstid, en tid där man kunde lägga upp en egen politik utan att behöva kompromissa med eventuella övertygelser, såg partiledningen till att övertygelserna slängdes bort till priset av en dörr som öppnades - till ingenting. Ett sådant parti förtjänar faktiskt att försvinna i dyn. Synd på alla bra medlemmar, men de gjorde ju inte uppror mot ledningen, så nu står de där. Så länge medlemmarna väljer styrelse och inte lyfter bort den om den gör fel så vilar det yttersta ansvaret hos dem.

Långsamt och plågsamt kraschar NATO. Denna organisation borde ha upplösts när motivet till dess existens upphörde, men gjorde som andra byråkratier när ens uppgift är avslutad: man hittade på nya mål och hankade sig vidare. Så kom kriget i Afghanistan, och efter ett tag började det viskas om att NATO:s existens hängde på att man inte förlorar där. Nu ser det ut som man förlorar där, samtidigt som NATO:s ekonomiskt alltmer trängda medlemmar har inlett någonting i Nordafrika som blir ännu en spik i likkistan. Den regim som skulle ha rasat för månader sedan sitter kvar och den påstådda motståndsrörelsen skriker hela tiden efter mer hjälp. Flygkriget fungerar inte, en markinvasion riskerar att mötas av mängder av beväpnade riktiga motståndsmän, och NATO har nu målat in sig i ett hörn där man antingen kan ge upp nu (politiskt omöjligt) eller fortsätta och riskera att köra fast - inte i ett dyigt dike, men i en jäkla massa ökensand. Och det är frågan om man överlever en sådan historia. Självförvållad krasch i stället för ordnad avveckling.

Obama lär ha sagt något knäppigt om att den nya dippen i ekonomin bara är en "revidering neråt". Tja, vill man inte kalla det en skärpning av pågående kris så kanske den termen duger ... sedan får vi se om det verkligen betyder att hela skutan går till botten, eller om det kommer någon räddning ...

Och till slut den stora krisen i främst de gamla industriländerna som har försökt förvandla sig till postindustriella underverk där pengar görs av pengar i en allt värre svindel. Den fruktade "dubbeldippen" kanske slår till nu. Möjligen kan man se tiden från slutet av 1970-talet och fram till nu som en serie kriser med mellanperioder av svindlande affärer som gör att varje ny kris blir allt svårare att ta sig ur. Ur det perspektivet - ett seriekrisande system - kan man verkligen tala om en långsam och plågsam krasch. Ännu så länge är den lönsam för en liten elit, och uthärdlig för en större "medelklass", men vänta bara när denna medelklass upptäcker att eliten inte har vänner, bara intressen ... då kan det smälla ordentligt och hela systemet rasa i ett kaos av teknisk revolution, ekonomiskt sönderfall och gatuprotester!

Efter detta känns det kanske lite konstigt att säga TREVLIG MIDSOMMAR men det gör jag i alla fall!

Trollhättan - Grönköping

Från senaste Grönköpings veckoblads framsida

I Trollhättan är det problem med bilfabriken som borde göras om till något bättre fungerande än en permanent kris som bara kan glädja skojare och spekulanter. I Grönköping är det hönseriet som är i kris, men som kanske räddas av en rysk rikeman köper hönsskjulet. Det tycks som om hopp och förtvivlan hejdlöst härjar överallt. Finns det ingen väg ut ur denna jämmerdal?

Tankar vid en telefon

Den här bilden tog jag i augusti 2009. Kåpan till en utomhustelefon på en vägg på Flemingsbergs station söder om Stockholm. Något märkvärdigt med den? Titta närmare på tillverkaren:

Tillverkad senast i början av 1970-talet. Sedan bytte L M Ericsson till den nya symbolen som kallades "tre korvar". Men här var det klassiska firmamärket. Jag törs inte svära på saken, men förmodligen har den här kåpan tryckts ut på någon av bolagets egna verkstäder, kanske i Midsommarkransen. Fast jag vet inte så mycket om den del av L M Ericsson som gjorde telefoner och signalsystem till järnvägen.

Om någon är undrande inför detta så kan jag tala om att gamla LME gjorde såväl telefoner som växlar, men också trafiksignaler, brandvarnare, kulsprutor under Andra världskriget, samt en massa andra möjliga och omöjliga saker under årens lopp. I dagens läge skulle en sådan diversifiering förmodligen utlösa uppjagade reaktioner om att det här har inget med "kärnverksamheten" att göra. Men har man bra tekniker och arbetare, en ledning som orkar ta initiativ, samt bra ideer att jobba med går det att få mycket gjort även om det råkar ligga utanför någon "kärnverksamhet".

Jag tänkte på det i samband med den trista debatten om Saab. Redan när bilkrisen bröt ut påpekade tänkande människor att man borde ta chansen och snabbt göra om de gamla svenska bilfabrikerna till något mer nyttigt och tidsenligt (andra typer av transportfordon, vindkraft, eller vad som helst). Debatt förresten: hur debatterar man med individer som bara kan upprepa floskeln att "staten ska inte driva bilfabriker"? För det var ju det det delvis handlade om: statligt övertagande, samt driva fabrikerna vidare (men inte som bilfabriker). Och det var nog där skon klämde - privatfabriksfantasterna är formodligen livrädda för alla initiativ där staten, kanske i förbund med de anställda, går in och gör något framgångsrikt av havererade privata företag. Det skulle ju kunna ge folk ideer om att de kan fixa saker själv, utan att någon bonusgubbe är inblandad.

Trådbuss på motorväg?

Elbil på väg - påminner om trådbuss, eller skall vi säga "rälsbuss utan räls"?

Här är ett tips jag fiskade upp via en artikel i Miljöaktuellt. Klicka på bilden nedan för vidaretransport till en intressant hemsida:




Elektriska vägar heter projektet man kan läsa om där. Jag frågade någon gång i en diskussion om det inte var möjligt att lägga räls på motorvägarna men fick något svar som jag tror gick ut på att det var för branta backar upp och ner på vissa ställen. Men med det här upplägget kanske man kan komma förbi sådana saker. Med tåg måste man lägga räls och dra elledningar. I det här fallet räcker det med ledningarna. Systemet kan alltså bli billigare och flexiblare, och dessutom bättre ur miljösynpunkt.

Kan man tänka sig kombinationsfordon som kan gå både på räls och på väg? Kan man tänka sig förarlösa satellitstyrda transporter (omöjliga att råna eftersom chaffisen aldrig behöver stanna för att vila eller kila ut och pinka)? Kan man tänka sig ..?

Det här ser väl futuristiskt och bra ut?

Här är en SvD-artikel som verkar vara startskottet för den här tankens lanserande i offentlighetens ljus. I alla fall har jag inte hört talas om det här tidigare.


Så här skriver initiativtagarna:

Elektriska vägar – elektrifiering av tunga transporter är ett projekt som skulle kunna leda till en helt ny infrastruktur för den tunga trafiken och en ny basindustri för Sverige. Alla sakkunniga vi pratat med tror på idén, och får vi förväntat resultat kommer Sverige för första gången på snart 100 år kunna driva sina industritransporter oberoende av olja! Vi är övertygade. En utbyggnad av elvägar kommer att vara den största revolutionen inom infrastrukturen sedan järnvägarna började elektrifieras 1890.

Det är bra, det behövs entusiasm och riktiga initativ! Det här är annat än flamsandet med Saab eller trötta suckar om att vi inget kan göra. Jag gjorde den reflexionen att hade vi haft en bra statlig industripolitik här i landet hade bilfabrikerna redan varit inriktade på utredning av produktion för elektriska vägar. Amerikanerna hade varit utkörda, någon försäljning till andra utländska "frälsare" hade inte varit påtänkt, utan vi hade började bygga en ny industri med hjälp av resurser från den döende bilindustrin. Som det ser ut idag bör nog Saabfolket snarare än att jubla ägna sig åt att leta nya jobb innan fabriken definitivt säckar ihop. Och det är ett oerhört slöseri med mänskliga och materiella resurser - sådan är kapitalismen när den går in i sin sista parasitära fas!

Tankar i statistikvärlden

Jag var inne på Statistiska Centralbyråns hemsida för att kolla hur lång tid man har på sig, om du förstår vad jag menar. Det verkar vara tjugo år ungefär om inget farligt händer. Med andra ord börjar tiden bli knapp om man vill få något gjort.

Här är några andra intressanta siffror jag saxade när jag ändå var där:

• Relativt arbetslöshetstal 8,0 %
  (november 2009)
• Folkmängd 9 331 523
  (31 oktober 2009)
• Konsumentprisindex -0,7 %
  (November 2009 jämfört med november 2008)
• Nationalräkenskaper, BNP -5,0 %
  (Kvartal 3 2009 jämfört med kvartal 3 2008)

Det fanns en tid när Sverige hade fyra-fem miljoner invånare och kunde betraktas som överbefolkat. Nu har antalet fördubblats, och vi lever i ett glest befolkat land i utkanten av ett Europa som är på nedgång. Men nedgång behöver inte betyda mer än att en gammal uttjänt kostym kan bytas mot en nyare och bättre - om man vill.

Att bruttonationalprodukten fallit med fem procent på ett år är ingen katastrof, inte heller att priserna fallit (undrar om det här är tillräckligt för att räknas som deflation?) - under förutsättning att utvecklingen hanteras på rätt sätt. Med andra ord att mänskliga och materiella resurser vårdas och får utvecklas, inte slits ned och kastas bort. Åtta procent arbetslöshet handlar om det senare.

Nu håller SAAB på att ramla och lär väl dra en del annat med sig. Hade Sverige haft en aktiv industripolitik hade SAAB slutat tillverka bilar för länge sedan och satt in folk och utrustning på annan produktion. Men nu är det socialmoderaternas liberala låtgå-politik som gäller, och då gör man inte sådana saker.





Det där med att ha några årtionden kvar (maximalt) på denna planet reser en del intressanta frågor. Exempelvis om jag kommer att få uppleva att Mälaren återgår till att bli en vik av Östersjön. Om en temperaturhöjning av ett par grader leder till höjda vattennivåer på 7-9 meter kommer detta att hända helt säkert. Det räcker nog med att havsnivån höjs ett par meter för att Mälaren som färskvattentäkt är eliminerad.

Lågt liggande områden och stadsdelar kommer att dränkas. Möjligen börjar försäkringsbolagen nu agera hårdare och genom rejäla premier se till att byggande på sådana ställen upphör. Men Hammarby sjöstad och en del liknande ställen i Stockholm ligger ju illa till om vattnet stiger. Men generellt kommer Malmö och Göteborg att drabbas hårdare. - Och detta är ju ett lyxproblem jämfört med vad som kan hända i Bangla Desh.

Nu har det läckt ett dokument som talar om tre graders temperaturhöjning om målen från den där konferensen i Köpenhamn genomförs. Man kan fråga sig vad som blir den verkligen behållningen av Köpenhamnskonferensen? Mindre av "Hopenhagen" men i stället fler steg mot den fascistiska polisstat som är liberalismens logiska slutpunkt. Även om det bästa vore att ge upp och se till att världens klimatpolitik revideras rasande fort är det inte något som står på de storas och mäktigas dagordning. Inte om de inte kan kapa åt sig ännu mer av Jordens resurser under resans gång. En australier (tror jag) säger så här:

the world leaders think political reality is more important than scientific reality ... Somehow they think they are going to be able to outmanoeuvre physics.

Jo, som alla (utom en del på dårflygeln då) är att det här leder till jättekriser. Idag är det egentligen inget problem att föda Jordens befolkning bara maten kommer fram, men klimatförändringar och våldsamma väderomkastningar kan ändra den bilden. Och vem blir då först vid matutdelningen: den magre somaliern eller den småfete holländaren?

Lägg ihop klimatkris med resurskriser, politiska kriser, ekonomiska, teknologiska, kulturella ... alla kan se att för samhällsreformatorer och -revolutionärer, för folk med fräscha tankar (och hårda nypor när så behövs) kan framtidsutsikterna vara lysande. Men det är kanske det som polisinsatserna i Köpenhamn är avsedda att motverka? Vill folk ha förändring skall de lära sig att demokratin åker ut med rekordfart och ersätts av "demokrati" i stället. Vi är redan på den vägen.

Det här är oroande. Jag är optimistisk under förutsättning att det går att ta tag i problemen, men hur mycket rörelse ser man av det i ett Sverige där socialmoderaterna styr? Och de tänker styra hur det än går i valen. För att inte tala om Danmark - there is something rotten i the realm of Denmark! Jag har aldrig trott på snacket om "de gemytliga danskarna" ...

Vi får hoppas på nya revolutionära vågor i Tredje Världen, och att de kan påverka situationen i radikal och nyskapande riktning även i den gamla utlevade industrivärlden (eller före detta industrivärlden kanske man skall säga snart?). Sådant har ju faktiskt hänt förut, och det kan hända igen. Medan Europas och Nordamerikas politiker mest verkar som byfånar eller enfaldiga busar kanske nya ledstjärnor tänds därute.

Hade framtidens ekosocialister styrt Sverige idag hade SAAB kanske redan länge varit en industri som sprutade ut vind- och vågkraftverk, elfordon och annat nyttigt. - Jaja, tiden går, man kanske inte får veta om det här går att lösa och möjligen är det lika bra det.

Gamla bilfabriker och vindkraft

Den 11 februari förra året visste vi inte vad vi vet om tillståndet i bilindustrin idag, även om det nog började se lite skumt ut redan då. Just den dagen skrev jag ett i eget tycke ganska bra inlägg om vindkraft på den här bloggen. Det handlade både om vindkraft och vad man skulle kunna göra om det fanns bättre samhällsplanering, i stället för att låta allt flyta och hoppas att det ordnar sig ändå.

Sparsam som jag är återanvänder jag förra årets bild!

I morse pratade man på radion om krisen på Saab och någon nämnde i förbigående det där med alternativa tillverkningar. Vindkraftverk exempelvis. Men då kom någon in och hävdade att visserligen hade Sverige varit bra på vindkraft en gång i tiden, men så hade man stagnerat och danskarna ligger nu långt före oss i utvecklingen.

Det är ju nästan så man kan bli illamående. Vad i h-e har industrins förnäma direktörer pysslat med under de senaste årtiondena? Utvecklat sin spetskompetens kanske:

Robert Nybergs teckningar hittar man här.

Bättre att börja med underleverantörerna?

Var skall man börja för att "lösa bilkrisen" (om det nu är möjligt och önskvärt). Det pratas mycket om Volvo och Saab medan den stora mängden underleverantörer behandlas mer som ett påhäng. Det kanske är fel infallsvinkel. Det sägs att för varje bilarbetare som försvinner ryker också ett par arbeten hos underleverantörerna, och det kan ju vara en antydan om att det är där man skall börja.

Varför titta mer på underleverantörerna? - Kanske för att det är en grupp av företag som tvingats vara mycket mer flexibla och påhittiga än de uppblåsta direktörerna på de efterblivna storbolagen. Jag vet inte att det är på det sättet, jag gissar (och misstänker att jag gissar rätt).

I stället för att slänga in miljarder på "forskning" och andra dumheter i storbolagen kanske man skulle börja med att studera alternativa tillverkningar för underleverantörerna. Förmodligen är det här så påhittiga människor att de ganska snart kan börja peta ihop saker som inte är destinerade just till biltillverkning. Det är ingen brist på idéer på den fronten. Blir det stora produkter som kräver sammansättning från ett antal gamla underleverantörer kan man ju utnyttja Saabs och Volvos gamla fabriker för montage och samordning av logistik. Jag antar att i nivåerna under storbolagens uppblåsta direktörer finns det många människor som med entusiasm skulle deltaga i en sådan här omställning.