Den europeiska vänsterns förruttnelseprocess kan noteras än en gång, nu i Spanien. Det är kris, det är rejäl kris, och kriser skall vara vänstern stora förevisningsobjekt när det gäller att övertyga folk om att de bör organisera sig till motstånd. Här är några kartor som jag saxat från spanska dagstidningen el Pais, och det blåa innebär att högern vunnit. Vad det gäller regionerna, på kartan ovan, har högern vunnit överallt. Enda ställe där socialistpartiet klarat sig hyggligt verkar vara i kommunalvalen i Asturien (rött på kartan nedan).
I stort sett har socialistpartiet varit lika hjälplöst som de flesta andra av sina besläktade organisationer i Europa, och det har inte uppskattats av väljarna. Nu verkar det en motsägelse i och med att högern, som knappast lär vara mindre benägen att låta folket betala krisen, har gått framåt. Men om jag fattade tidningen rätt så var kategorierna "blanka" respektive "ogiltiga" valsedlar den fjärde största gruppen avgivna röster. Det kan betyda något. När höger och vänster är så likartade att de kan slås ihop till "hönster" blir det så här.
Frågan man kan ställa sig är om andra krafter kan komma in och röra till det i den borgerliga offensiven, exempelvis de människomassor som under senaste tiden ockuperat offentliga platser i Spanien - något i egyptisk Tahrir-stil.
6 kommentarer:
Det verkar som att kapitalet gör allt det kan för att driva fram blodig revolutioner i södra Europa. I Grekland sa dom på ekonominyheterna i P1 idag, att räntan på 10-åriga statsobligationer är 16 %. Jämfört med 2 % i Sverige. "Marknaden" vill nämligen ha en "riskpremie" när den lånar pengar till Grekland. Nu planeras enorma privatiseringar, och folk ser ingen annan utväg än att emigrera. Och Europas "socialistiska" partier ser som sin huvuduppgift att indrivare av bankernas räntor.
Det är klart, går folk (och i synnerhet politikerna) på kapitalisternas skrämselpropaganda blir det så här. Som Marx sade så är den härskande klassens tankar de dominerande tankarna, och bourgeoisien försöker göra om samhället efter sin egen avbild (vilket knappast kommer att lyckas på lång sikt). Men det är ju synd att partier som åtminstone på papperet är lite progressiva skall hålla på så här.
Den framträdande socialdemokraten Wanja Lundby Wedin uttrycker det så här: http://www.ka.se/index.cfm?c=97296
Eller, för att ta ett utdrag ur artikeln: "Vår styrka är att vi i partssamverkan kan sitta runt ett bord med arbetsgivarna och försöka bli överens. Att då ge sig ut och protestera kan tvärtom försvåra en lösning som vi kan enas om."
Annars trodde jag att en av förhandlingens grunder, som man kan lära sig i Thomas Schellings utmärkta klassiker The strategy of conflict, var att man aldrig kan övertyga motparten att man har rätt. Man kan bara övertyga motparten om att man själv är så övertygad om att man har rätt att man kommer att ställa till en match. Och då är det en fördel att ha de sina larmande i bakgrunden.
Men, det är klart, vill man bjuda på läggmatch behövs det ju inte.
Tja, vi har ju Obama och hans "bi-partisan"påhitt, det är väl samma smörja.
Iofs var inte företrädarna på LO-tronen så mycket att hurra för men i jämförelse vad som kom efter framstår Stickan som en ”gigant” även om också han var lite blek i jämförelse bakåt. Det är under Wanja som arbetarrörelsens ledande media som hade möjlighet att nå ut har avvecklats, iofs var Arbetet på gång när hon tillträdde. Det var Wanja som la ner LOS ekonomiska forskningsinstitut. Två fundamentala saker för att ha någon makt och tyngd samhällsdebatten och därmed i förhandlingar med fienden.
Man kan bara nå framgång i förhandlingar där det finns mottridiga intressen om motståndaren vet att man är beredd att ta strid och har något att hota med i rockärmen.
Av vad man har sett av ”socialisternas” hanterande av 90-tals krisen i Sverige och nu ”socialisternas hanterande av kriserna i Piigs kan man väl förstå de spanska väljarna, det kan mycket väl vara så att högern är mer känslig för möjlig folkligt missnöje än ”socialisterna” verkar ha varit. Men det förutsätter förmodligen fack som är beredda att protestera. I Sverige går LO ut i stor annonskampanj och tackar medlemmarna för att de så fogligt accepterat politiskt skapad massarbetslöshet och nedskärningar, en högerpolitik som förmodligen inte ens högern hade vågat sig på.
Mitt minne sträcker sig bara tillbaka till Arne Geijer som LO-ordförande. Arne var väl ingen toppkraft han heller, men lite begrepp om makten hos en miljonhövdad organiserad arbetarklass hade han väl. Det är den kraften som dagens "socialister" frivilligt frånträtt, till förmån för ett "bi-partisanship" som motparten bara skrattar åt och kör över.
Skicka en kommentar