Några som tänkte efter i förväg

Det finns många olika aspekter av första världskriget. En sak som ibland påpekas är att folken i de europeiska kolonierna blev inblandade på olika sätt som fick långtgående följder. Dels slogs europeerna (och japanerna) om makten över kolonier och intressesfärer, dels kom mängder av människor från kolonierna till slagfälten som soldater eller som arbetare i krigsindustrin. Och resultatet av detta blev en radikalisering därute. Afrikaner och asiater noterade att "deras" kolonialmakter inte var oövervinnerliga, tankarna på självständighet växte fram.

Här är ett klipp från Svenska Dagbladet 1 september 1914, när kriget bara pågått en kort tid. Några som kallas "den tysk-katolska missionen" protesterar mot att kriget, i strid mot internationella fördrag, även förs i kolonierna. För Afrikas del bör det innebär att man protesterar mot engelska angrepp mot Tyska Sydvästafrika och Tyska Östafrika (idag Namibia och Tanzania). Harmset påpekar man att det engelska agerandet "bryter den hvita rasens solidaritet mot den svarta och undergräfver de hvitas auktoriet". Och kanske ännu värre: det som engelsmännen har för sig "bringar de färgade på tanken att afskudda sig de hvitas herradöme." - Vad kan man säga: "Enade vi stå, splittrade vi falla."

Som den senare utvecklingen visade var de tysk-katolska missionärerna något på spåren ...

Finns pålitliga siffror?

I juli 1924 höll den kommunistiska internationalen (Komintern) sin femte kongress i Moskva. En vietnames som senare skulle bli berömd under pseudonymen Ho Chi-minh  gav en rapport om "de nationella och koloniala frågorna". Det fanns en lång lista över koloniala övergrepp att läsa upp. Bland annat nämnde han:

Belgiska Kongo hade en befolkning på 25 miljoner 1891, men den hade minskat till 8,5 miljoner 1911. (Från Ho Chi-minh i urval, red: Sture Källberg, PAN/Norstedts, 1967, sid. 35.)

Det hade varit intressant att få veta varifrån Hos siffror kom. Någon folkräkning i Kongofristaten (Belgiska Kongo) skedde inte förrän på 1920-talet. Vad som samtida och senare iakttagare är eniga om är att det skedde en kraftig folkminskning under den tid som Kongofristaten stod för (van)styret och utplundringen. (Kongo var ett privatföretag styrt från Belgien fram till 1908.) Sedan är storleken på folkslakten en annan fråga. "Hälften" säger några (gillar inte att länka till Wiki när det gäller sådana här frågor, men här står det en del). 5 miljoner? 10? Alla siffror blir osäkra. Enligt Ho skulle befolkningen ha minskat med två tredjedelar, underförstått på grund av den mordiska koloniala exploateringen. Andra nöjer sig med att hälften försvann. Det är ju mycket det också.

Vad kan man dra för slutsatser? Att det är svårt med siffror. Är indata skakiga blir utdata förmodligen inte så mycket bättre. Men vill man peka på mördarvärstingar så torde kung Leopold av Belgien ligga väldigt högt på listan. Och att man bör akta sig för att sköta länder som privatföretag.

Kapplöpningen om Afrika - lästips

Från förra gången det begav sig - imperialistkolossen Cecil Rhodes sätter sina plattfötter på den afrikanska kontinenten

The scramble for Africa - kapplöpningen om Afrika - var tiden från mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet när Europas kolonialmakter tävlade om att kapa åt sig så mycket som möjligt av den afrikanska kontinenten. Detta naturligtvis utan att fråga så mycket om vad afrikanerna tyckte. Man skulle kunna tro att den tiden skulle vara historia, men kanske inte. Lästips: en artikel av Pepe Escobar som mest handlar om Libyen men därifrån helt kort drar ut några större linjer. Kineserna expanderar med sin handel och politik i Afrika, men det uppskattas inte på sina håll:

This is not only about Libya - far from it. This is the message of the ruling elites in Washington - and their satrapies in London and Paris - for Africa. We're going flat out for the military subjugation of Africa, and for the control of Africa's natural resources. Keep doing deals with China, and this is what you get. With NATO as global Robocop, nothing can stop us - with or without regime change, but always under the cover of farce.

Det här är en aspekt som verkar frånvarande exempelvis hos "bombvänstern" men som borde lyftas fram. Kapplöpningen om Afrika finns nu som en tävlan mellan en del NATO-stater, samt Kina (och kan man på lite sikt tänka sig att indierna kommer in också?). Om vi tänker ytterligare i något eller några steg: NATO utvidgar sina krig mot misshagliga regimer, Sverige hänger med i skydd av våldsamt missbrukade FN-resolutioner, och en dag när NATO-trupper och kinesiska trupper står mot varandra med fingret på avtryckaren, vad gör vi då ...?

Skillnaden mellan USA och Kina

Skillnaden mellan USA och Kina, enligt Robert Reich:

China is eating our lunch. Why? It has a national economic strategy designed to create more and better jobs. We have global corporations designed to make money for shareholders.

Fler och bättre arbeten - är det inte låglönejobb det handlar om? Inte enligt Reich. Han pekar på hur Kina satsar på utbildning och forskning, samtidigt som USA skär ner på dessa områden. Inte nog med det, som framgår av citatet ovan har Kina en nationell strategi, medan USA bara har ett antal bolag vars huvudkontor råkar ligga i USA men vars intressen finns på annat håll. Och de där bolagen, har vi lärt oss, är bara intresserade av staten när de kommit i trångmål och vill ha hjälp. De är bara intresserade av "hemlandet" om det går att dra in kulor där - sådan är faktiskt kapitalismen.

Kinas president Hu Jintao är på besök i USA, och man kan fråga sig vem som representerar framtiden, han eller USA:s skakige kollega. "They never come back" sägs det om gamla boxningsmästare, men det kanske inte är boxning som är Kinas främsta gren. I själva verket har Kina kommit tillbaka efter flera tidigare nedgångar, och nu ser historien ut att upprepa sig. Reich igen:

China has a national economic strategy designed to make it, and its people, the economic powerhouse of the future. They’re intent on learning as much as they can from us and then going beyond us (as they already are in solar and electric-battery technologies). They’re pouring money into basic research and education at all levels. In the last 12 years they’ve built twenty universities, each designed to be the equivalent of MIT.

Their goal is to make China Number one in power and prestige, and in high-wage jobs.

Det finns ju ingen naturlag som säger att man kommer att lyckas, det finns hot om ekonomiska bubblor exempelvis, eller ekologiska katastrofer, men just nu tuffar det kinesiska (snabb)tåget på med bra fart och högt självförtroende.

Jag har tidigare haft uppe kinesernas stärkta förmåga att hålla USA borta från sitt närområde ifall krakel skulle uppstå och nämnde i förbifarten Indien och Indiska oceanen (se bland annat här och här). För att slippa en del sjöfart genom de kritiska områdena runt Malackahalvön bygger sig kineserna ner genom Burma i stället, med järnvägar och pipelines. Dessutom ser det ut som om man får använda burmesiskt och srilankanskt territorium för att sätta upp flottbaser. Indierna är oroade. Har de tänkt delta i USA:s försök att inringa Kina så kanske de själva hamnar i samma läge, med kinesiska armén i norr och dess flotta i öster och väster.

En bas kan komma att hamna i närheten av de indiska Andaman-öarna. Enligt faktarutan i Svenskan så förvaltas de och grannöarna Nikobarerna som ett indiskt territorium direkt från New Delhi. Ett kuriosum nämns, nämligen att danskarna vid några omgångar försökte kolonisera Nikobarerna. Vad som inte nämns är att kolonisatörerna i stort sett snart dog ut på grund av det hemska klimatet. Danskarna kontrollerade även en stad på indiska fastlandet, men var väl i övrigt inte så framstående kolonisatörer i Indien.

Men för att återgå till ämnet: det ser ut som om huvudtendensen är att ett enigt, beslutsamt och kraftfullt växande Kina står mot ett osäkert, beslutsförlamat och splittrat USA. Båda kan sägas vara kapitalistiska, men det finns mycket väsentliga skillnader. Fast man kan fråga om skillnaden kommer att vara kvar om kinesiska storbolag får mer av sin verksamhet utomlands - kommer nationalism ändå att väga tyngre än profiten?

Den här bilden har inte så mycket med texten i övrigt att göra. Jag tog den 26 april 2008 när en massa trevliga kineser demonstrerade i Stockholm för olympiaden och mot det som de kände som smutskastning. Det är väl svårt att motstå ett dansande kinesiskt lejon?  

Mysiga engelsmän? Eller snarare mordiska?

Tidigare i den här bloggen har jag refererat till de engelska övergreppen i Kenya. Men de var ju i farten på många håll, och nu hittade jag via Nyhetsbanken en artikel som ledde mig vidare till originalartikeln och via kommentarer till den till en BBC-artikel. Det handlar om en brittisk massaker i dåvarande Malaja 1948. (Fastlandsdelen av det som idag är Malaysia.)

Under Andra världskriget ockuperades Malaja av japanerna och bekämpades av kommunistiska gerillas som jag tror främst rekryterades i den kinesiska befolkningen. Kineserna hade engelsmännen tidigare tagit ner till Malaja för att arbeta på plantager och i gruvor under förmodligen inte så bra villkor.

Det fanns alltså en klassaspekt när kampen mot de japanska ockupanterna efter krigsslutet omvandlades till ett uppror mot engelsmännen. Engelsmännen körde sin vanliga stil: koncentrationsläger (strategiska byar kallades de senare när amerikanerna i Vietnam använde samma taktik för att isolera gerillan från civilbefolkningen) samt naturligtvis slakt på människor. Nu håller de sista vittnena på att dö för just den aktuella massakern, det brådskar att reda ut fallet, men den engelska regeringen håller emot. "Inte har vi gjort något …" Kan vi inte vara ense om att det finns många rejäla skitstövlar - inklusive krigsförbrytare- i såväl gårdagens som dagens England?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver De förklädda fascisterna i folkpartiet, H Palm skriver Motown Junk: utanförskap är svärta., kimmuller skriver Klassisk klyscha från chefen, slutstadium skriver Rösta inte på Piratpartiet, totalavloning skriver Total Avlöning 6/5/09 Mota Hippien i grind., autonomak skriver Klassfiendens vara eller icke vara…

Humanitär intervention - (o)egennyttig?

Via Chris Blattman som ofta bloggar intressant om Afrika kom jag fram till den här intervjun med en författare som kritiserar upprördheten omkring Darfur. Mahmood Mamdani har skrivit en kritisk betraktelse över Save Darfur-rörelsen som tydligen är särskilt aktiv i USA. Han får frågan om han anser att den humanitära intervention som förespråkas i Sudan är en sorts nykolonialism, och svarar:

The movement after which Save Darfur patterned itself is the antislavery movement of the 19th century. Remember that the elimination of slavery was the ostensible reason given by British officials for colonization of the African continent. The cataloging of brutalities - real ones, not exaggerated -was essential preparation for seizing chunks of real estate, again ostensibly to protect victims. Today, the humanitarian claim uses ethics to displace politics. Conflicts are typically presented as tribal or race wars between perpetrators and victims whose roles are unchanging.

Q. Does the problem lie in who uses the humanitarian label?

A. The language of human rights was once used primarily by the victims of repression. Now it has become the language of power and of interventionists who turn victims not into agents but into proxies. It has been subverted from a language that empowers victims to a language that serves the designs of an interventionist power on an international scale.

Där fick sig de gamla engelska hycklarna en snyting. Det här låter rimligt. Att rädda förtryckta stackare av olika sorter har alltid varit en kär uppgift för blodtörstiga erövrare, och det är inte bättre i våra dagar. Jag har skrivit om det tidigare. Man skall inte underskatta lidandet hos offren för olika förtryckare - men man skall heller inte låta bli att granska de som uppträder som offrens "hjälpare". När bombplanen startar brukar det ta slut med medlidandet.

Är demokrater alltid bättre?

År 416 f.Kr. var Athen demokratiskt (efter den tidens mått mätt). Demokratins vagga stod i Grekland. Men det fanns hårda motsättningar inom och mellan de olika små stadsstaterna, och Athen var en av dåtidens stormakter. Den lilla ön Melos tillhörde inte Athens maktsfär utan hade en allians med Sparta. Athenarna skickade en delegation till Melos och krävde pengar och att man anslöt sig till det athenska förbundet av stater. Melos vägrade eftersom man inte ansåg sig ha gjort något fel och dessutom hade sin pakt med Sparta. Athenarna svarade att det struntade man i. Folkförsamlingen i Athen röstade för att ge melosborna en läxa. En expedition skickade till dit, lokalbefolkningens män dödades medan kvinnor och barn såldes som slavar. Snyggt demokratiskt handlande, eller en tillfällig och tråkig avvikelse?

Tittar man på 1900-talets historia blir påståenden om demokratiernas fredlighet och anständiga uppträdande ganska märkliga. Ofta är det snarast våldsamheten och plundrandet som faller en i ögonen, kombinerat med storstilat hyckleri och bristen på ansvar.

Det var inte Saddam Hussein som var först med att giftbomba motståndare i Irak. Flera år innan han ens var född släppte engelska flygplan, plan från det demokratiska England, giftgasbomber över upproriska kurdiska byar i norra Irak. (Mussolini lät göra samma sak i Etiopien och Libyen, men han låtsades i alla fall inte vara något annat än en makthungrig imperiebyggare.)

Akropolis i Athen, demokratins vagga. Så här trasig kan demokratin bli om man inte sköter om den och håller efter figurer som under demokratisk täckmantel gör något helt annat.

Redan 1900 hade demokrati av athensk form, med rösträtt åtminstone för alla män, slagit igenom i stora delar av västra Europa, i Nordamerika och i några tidigare engelska kolonier. Hindrade detta USA från att från 1900 och ungefär tio år framåt bedriva nära nog utrotningskampanjer på Filippinerna? Eller det tyska folkmordet i Sydvästafrika (nuvarande Namibia)? Eller engelska och franska kolonialtrupper att marschera hit och dit i Tredje världen och då och då meja ner några infödingar som inte hade mer otalt med England eller Frankrike än vad folket på Melos hade med Athen?

Jag har inte koll på någon total lista över massmord som demokratierna bedrivit under 1900-talet men den är ändå lång och slutsumman handlar om miljoner döda. Indokina, där först fransk och sedan amerikansk militär härjade. Madagaskar 1948. Algeriet först 1945 och sedan det långa befrielsekriget mot fransmännen. Engelsmännen i Kenya och Malaya, Indien, Afghanistan och Burma.

Demokraternas uppbackning av gamla kolonialister och diktatorer av mordiskt snitt bör läggas till syndalistan. Vilket ansvar för detta utkrävdes, vad sade de människor som demokratiskt valde de politiker som exempelvis var ansvariga för att England torterade motståndsmän i Sydjemen eller NATO försåg Portugal med vapen så att landet kunde bedriva sina kolonialkrig? - I allmänhet sade de ingenting. De blev väl bara upprörda vid de sällsynta tillfällen när offren lyckades slå tillbaka. "Hur kan de göra så mot oss - varför hatar de oss?"

Jag skriver detta för att det enfaldiga argumentet om Israel som "Mellanösterns enda demokrati" har dykt upp igen. Även om man bortser från att valmanskåren i Israel har en konstig sammansättning är etiketten "demokrat" generellt ingen garant för anständigt uppträdande. I vissa fall kan uppträdandet närmast försämras. När israeliska politiker vädjar till potentiella väljare kan de gynna sin sak genom att visa "beslutsamhet" och döda några palestinier. Det är inte konstigare än att vita politiker i USA:s sydstater kunde söka stöd hos sina vita väljare genom att hetsa mot de svarta som var utestängda från att rösta. Det är en demokrati inom gruppen, men inte utåt. En vanlig förening kan fungera på det sättet, men också exempelvis en kriminell grupp. Man kan faktiskt tänka sig motsatsen - en stat där det å ena sidan inte råder demokrati, men där det å andra sidan inte heller förekommer någon större diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. En del av de gamla imperierna i Asien var faktiskt av den sorten, exempelvis perserriket. I den muslimska världen, som ju knappast var västerländskt demokratisk, kunde urgamla kristna församlingar överleva under mer än tusen år och olika folkgrupper existera sida vid sida. Nu blir de väl utbombade i en kombination av muslimsk och västerländsk fanatism, men det är en annan historia.

Hur gick det för Athen, tjänade man på att krossa Melos? - Redan året därpå skickade athenarna en flottexpedition till Sicilien. Det slutade med militär katastrof och Athen själv höll på att gå under. Man kunde hanka sig fram ett tag till, men självständigheten försvann in i makedoniern Alexander den stores världsvälde.

Sammanfattningsvis: demokrater kan vara demokrater hemma, men hos grannen eller på andra sidan jordklotet kan de vara tjuvar, mördare, hycklare och vad man vill. Ändå är det demokratin som måste förstärkas, förstärkas för att få bort de där figurerna. Men det kan inte göras om inte helighetsetiketten slits bort från dem och konstiga idéer om en "knivskarp gräns" mellan demokrati och diktatur avförs från debatten. De flyter in i varandra. Demokrati är oftast bättre, demokrater är det ofta inte.

(Detta är för övrigt inlägg 1200 på denna blogg. Hej läsarna!)

Palestinakonflikten - samtidens svarta hjärta

Ibland går man och minns hur det var förr. Jag minns tillbaka några årtionden när det var vedertagen sanning att den palestinska massflykten 1948, i samband med Israels bildande, orsakades av att de arabiska radiostationerna uppmanade folk att fly. Sedan var det någon som kollade hur det stämde helt enkelt genom att lyssna igen de inspelningar (gjorda av BBC och Voice of America tror jag) som fanns bevarade. Och man hittade inga uppmaningar till folk att fly.

Och så blev det tyst.

Varför? Det där måste ju har varit en första rangens nyhet och en anledning för alla som dragit valsen om flyktuppmaningar att gå ut och be om ursäkt för att de farit med osanning. Men icke.

Kan man känna förtroende för människor som beter sig på det sättet?

Massflykten från Palestina 1948 påminner om den massflykt som skedde i Kosovo 1999. Det skedde inga verkligt storskaliga massakrer, men grova våldsdåd förekom, många människor dödades, och detta utlöste panikflykt. Folk flydde bokstavligen för livet. När det gällde Kosovo var stora delar av omvärlden fördömande. När det gäller palestinierna verkar fortfarande tanken att de är lovligt byte leva kvar i stora kretsar. Eller åtminstone kretsar med makt.

Det är det obehagliga med olika måttstockar, en åtskillnad som luktar rasism. När en muslimsk barnprogramskanin vill bita danskar blir det ett jävla liv, när en israelisk minister hotar en miljonbefolkning med "holocaust" är rubriker och upprördhet inte särskilt stor. Skillnaden är dock stor. Uttalanden från israeler som visar på öppen rasism ignoreras i stor grad - eller är det rädsla som gör att de inte slås upp på förstasidorna? Israeler kräver etnisk rensning av palestinier, men kallar det "transfer" och slipper då undan. Vi har lärt oss en del om vissa europeer som för över sextio år sedan höll på med "transfer" av oönskade människor.

Det har länge kännts svårt att jämföra dagens israeler med historiska våldsdåd av typen Sobibor och Treblinka (som ju är unika och mycket svåra att överträffa). Men om vi inte går i "kalla dom för nazister"-fällan utan i stället jämför med mer ordinära men ändå våldsamma europeiska företeelser kan jämförelsen stämma bättre. Och då kan vi ta med såväl rumänska och ungerska järngardister och pilkorsare som engelska eller franska kolonialister. Vilken etikett det än gäller: metoden att ta ifrån motståndaren/offret all mänsklighet går igen. Baksidan av detta är att även förtryckarens mänsklighet upplöses. Kvar finns bara våldet. Och till slut kommer våldet att segra på ett sätt som anstiftaren kanske inte har tänkt sig.

Kanske koalitionen Israel-USA tänker dra igång ett nytt krig som ett sista desperat försök från två trängda regimer att vända en allt mer hotande utveckling, och som ett sätt för Bush att försvåra för sin efterträdare. Det kan mycket väl sluta med ytterligare nederlag och ännu starkare arabiskt motstånd. Hitzbollah verkar vara starkt och redo för att utdela ytterligare slag. Jag undrar varför liberaler och liknande i Sverige hejar på en sådan utveckling - är de hemliga hamas-anhängare i själva verket? För tror de verkligen att Israel kommer att lyckas nu när man i viktiga stycken har misslyckats under alla tidigare år? Och varför var det så smart av israelerna att tolerera hamas på den tid när PLO var den viktiga motståndsrörelsen - tyder inte det på ett rätt dåligt omdöme hos den israeliska ledningen, eller kanske en motbjudande bondslughet som straffar sig själv så småningom?

***

För sextiofem år, i april 1943, sedan reste sig gettot i Warszawa i en hopplös men hjältemodig kamp mot de tyska och polska antisemitiska folkutrotarna. Vad kommer att hända i getto Gaza? Det är en mycket deprimerande utveckling där, och vem kan säga: "jag visste ingenting"?

När vi försöker se in i samtidens svarta hjärta ligger palestinakonflikten där som ett alltmer inflammerat sår. Skam över de världens makthavare som inte stoppar den!

Kionga och Tyska Ostafrika - revisited

Jag har skrivit en del om Tyska Ostafrika (i form av dess lilla blindtarm Kionga med vidhängande portugisiska ockupationsfrimärken söder om Rovumafloden). Här är från min samling ett frimärke stämplat den 6 december 1912 i Tyska Ostafrika, dock på en annan plats som börjar på M och slutar NGE. Motivet är den tyska kejsarens lilla båt vid namn Hohenzollern.

Alla de tyska kolonierna hade frimärken som såg ut så här, man bytte bara namnet på landet däruppe. Praktiskt. Två år senare utbröt Första världskriget, engelska trupper ryckte in, men tyskarna lyckades på något sätt klara sig. En tysk truppstyrka finns kvar i Östafrika ända till krigsslutet 1918.

En liten del av Tyska Ostafrika togs alltså över av Portugal medan Belgien fick de mer kända områdena Ruanda-Burundi i väster. De är numera de självständiga staterna Rwanda och Burundi och har det tvivelaktiga nöjet att vara kända för några av de värsta folkslakterna under 1900-talet. Samt för bergsgorillor, för att ta något positivare. En del av skulden för massmorden torde ligga på tidigare kolonialmakters tilltag att främja tutsis framför hutus och därigenom skapa en farlig splittring. Men det kan knappast ursäkta de lokalpolitiker som fick grannar att hacka varandra i småbitar på 90-talet.

Sedan spillde konflikterna i de här små länderna över till grannen i väster, Zaire/Kongo, och det blev inte bara en, utan två, tre, kanske fler, miljoner döda i ett virrvarr av konflikter och krig. Jag undrar bara hur man räknar offer i ett land som i slutet av 90-talet fortfarande led av den dikatoriske stortjuven Mobutus långvariga vanstyre? Den killen byggde aldrig några vägar (för då skulle det vara lättare för fiender att få tag på honom) - brydde han sig om något så världsligt som folkbokföring?

Jaha, det var en vandring från Indiska oceanens vita stränder in till de stora sjöarna i centrala Afrika. Ganska mollstämd dessutom. Får hitta något annat frimärke som ger positiva vibrationer i stället. Återkommer.

Kionga - vart tog det vägen?

När jag var liten och läste frimärkskataloger lärde jag mig en del om världen, geografi, politik, kultur, ekonomi, natur etc. Trevligt, och lättsammare än folkskolans lektioner.

Inget frimärksland var för stort eller litet att strunta i, och tillfälliga små områden var särskilt roliga. Ta Kionga exempelvis. Det var ett litet område i Tyska Ostafrika (nuvarande Tanzania) strax söder om Rovumafloden. Anledningen till att det kom ett frimärke från "Kionga" är att området var det enda som Portugal fick som tack för deltagandet i Första världskriget. Nästan ingenting, alltså. Det rör sig om en enda frimärksserie av äldre portugisiska frimärken med påtrycket "Kionga", utgiven 1916.

Jag har sökt lite på nätet och hittat följande notis från:

Deutsches Kolonial-Lexikon (1920), Band II, S. 303

Kionga, Ort an der K.bucht in Deutsch-Ostafrika, die zwischen der Mündung des Rowuma und der portugiesisch-deutschen Grenze am Kap Delgado liegt. K. hat wenig Dampfer- und einigen Dhauverkehr.

Men 1920 hade Tyskland förlorat sina tropiska kolonier. England och Frankrike tog det mesta, Portugal fick den här lilla landplätten. Undrar om lokalbefolkningens synpunkter på det här någonsin beaktades. Man kan väl tvivla på det.

Jag använde en söktjänst men hittade inte Kionga på dagens kartor. Men problemet löstes i alla fall, stället heter numera Quionga. Har ringat in det på kartan ovan. Det "stora blå" på kartan är Indiska oceanen, det "lilla blå" är gränsfloden mellan Mozambique och Tanzania. Tittade i portugisiska Wikipedia. Förstår inte mycket, men det verkar vara namnet inte bara på en bosättning utan också en ö. Till slut fann jag en bild på det berömda (?) frimärket också. Det är lite svårt att se, men nedtill finns ett rött påtryck som talar om att märket gällde för Kionga.

Här började den engelska kolonialismen

Jag har tidigare hackat på engelsmännens skumma historia som splittrare och förstörare i Asien och Afrika.

Men det finns fler kontinenter. Europa exempelvis. Och det finns i dessa dagar skäl att minnas att den engelska kolonialismen började med erövringen av Irland som kom igång 1171. Irländarna gjorde givetvis motstånd ibland, exempelvis på 1600-talet. Deras engelske motståndare hette Oliver Cromwell. Hans irländska kampanj var på gränsen till folkmord eller etnisk rensning. Det kom dock annat emellan så han hann inte jaga bort alla irländare. När engelsmännen kom ner till varmare länder hann man med både det ena och det andra, men de hade lärt sig en del redan på hemmaplan och kunde bevisa förmågan genom utrotning av folkgrupper i Australien och Nordamerika.

Idag har den Irländska republiken höjt sig ur fattigdomsträsket. Förhoppningsvis är det slutbombat och slutskjutet i Nordirland, och ett nytt kapitel i irländarnas historia är på väg att skrivas. Men detta är knappast något som bossarna i London kan ta åt sig äran av.

Den sista större resten av engelsk kolonialism är de sex grevskapen i Nordirland/Ulster. Den protestantiska majoriteten där härstammar vad jag vet från skotska invandrare som kom över på 1600-talet, under Cromwells tid. Men skottarna härstammar ännu längre tillbaka i tiden från en irländsk folkgrupp, skoterna, som utvandrade till Skottland! Ur denna synpunkt har den långa konflikten på Nordirland varit ett slagsmål mellan keltiska grupper med olika religion, och den splittringen har utnyttjats av den brittiska regeringen för att ... ja, vad har London egentligen tjänat på den långa irländska krisen?

Det kanske vore dags att England definitivt överlämnade åt invånarna på ön Irland att lösa sina interna motsättningar. Med tanke på att gränsen mellan republiken Eire och Ulster numera är en EU-gräns i "det gränslösa Europa" borde det inte vara omöjligt. Statsgränserna har inte samma betydelse nu som bara för några år sedan.

Engelsk terror i Afrika

Jag skrev ett skeptiskt inlägg om engelsmän och deras trevlighet
för några dagar sedan. Där pekade jag på den misstänkta roll de har haft (och ännu har) i många ändlösa konflikter i Asien. På slutet noterade jag i förbigående att de nog hade ett och annat för sig i Afrika också ... . Och i nr 1/2007 av Historisk Tidskrift, sidan 184 kom mycket lägligt följande recension:

"1950 hade Kenya fem miljoner invånare som började kräva självständighet och jord. Enstaka våldsdåd mot vita mötte en fruktansvärd reaktion från de brittiska myndigheterna: 320 000 människor sattes i koncentrationsläger och en miljon i "enclosed villages". Vid förhör skars öron av, trumhinnor brändes sönder med cigaretter, folk piskades eller brändes ihjäl. 100 000 kan ha mördats i lägren. Mätt mot folkmängden går detta långt utöver Stalinterrorn 1937-1938. Allt under en demokratisk regering i London!"

Här kan man tillägga att det fanns en svart soldat i de brittiska trupperna som senare gjorde sig ett namn: Idi Amin, diktator i Uganda. Det var först när han vände sig mot sina tidigare herrar som de började beklaga sig över hans brutalitet.

Ett annat tillägg är att det fanns något som kallades "the white highlands" i Kenya - höglandsområden med god jord och trevligt klimat. Vita kolonisatörer tog över där, liksom i Sydrhodesia (idag Zimbabwe) och Sydafrika och jagade bort ursprungsbefolkningen. Det är därför jordfrågan ännu är het på sina håll i Afrika och Zimbabwes kamp mot de vita farmarna är uppskattad i (den svarta) omvärlden.

"Enclosed villages" är väl samma sak som "strategiska byar" under Vietnamkriget. Man kan lika gärna skriva "koncentrationsläger", särskilt med tanke på att det moderna koncentrationslägret i mycket är en engelsk uppfinning. Man började med den typen av institutioner under boerkriget omkring år 1900. Jag har saxat följande om just denna episod från Wikipedia:

"The English term "concentration camp" was first used to describe camps operated by the British in South Africa during the 1899-1902 Second Boer War. Allegedly conceived as a form of humanitarian aid to the families whose farms had been destroyed in the fighting, the camps were used to confine and control large numbers of civilians as part of a Scorched Earth tactic. A report after the war stated that 27,927 Boers (of whom 22,074 were children under 16) and 14,154 black Africans died as a result of diseases developed due to overcrowding, inadequate diets and poor sanitation in the camps. In all, about 25% of the Boer inmates and 12% of the black African inmates died."

Så illa som i senare tyska läger var det inte i de engelska lägren i Sydafrika, men om man jämför med exempelvis de sovjetiska lägren? På senare år har det kommit fram bättre siffror, och inte bara gissningar om vad som hände i Sovjet, och det verkar som om engelsmännen (och andra kolonialister) var ett strå vassare vad det gällde att stänga in och döda folk. Om vi går tillbaka till Kenya så verkar 100 000 döda på 320 000 internerade vara värre än i Sovjet.

”Engelsmän som är så trevliga …”

Det finns folk som tycker att engelsmän verkar vara så trevliga. Men fundera litegrann hur det ser ut i dagens värld. Det som händer idag kan förklaras av vad som hände i går och i förrgår, och om man tittar på världens värsta och långvarigaste krishärdar finner man ofta en gemensam faktor: engelsmän har varit inblandade. Eftersom de själva har varit för svaga för att helt av egen kraft kunna behärska det världsimperium de hade för inte så länge sedan fick de tillgripa det klassiska tjuvknepet att härska genom att söndra, genom att hetsa olika folkgrupper mot varandra, genom att underblåsa lokala motsättningar och därigenom kunna ”flyta ovanför”.

Jag är inte säker på att det här är ”hela listan”, men den är illa nog i alla fall:

Cypern: ställt greker mot turkar
Palestina: judar mot araber.

Irak/Kuweit: båda staterna bildades av England. Och engelska politiker kan tydligen inte hålla fingrarna borta, utan stödjer USA:s fortsatta krig.

Iran: störtat en demokratiskt vald regering till förmån för en diktatorisk kejsare som sedan försvann med den islamska revolutionen.

Indien/Pakistan/Bangladesh: hinduer mot muslimer.

Afghanistan: England misslyckades med tre invasioner, men nu har man trupper där igen.

Sri Lanka: ? vet inte vad engelsmännen gjort i förhållande till inbördeskriget som aldrig tar slut, men kan det vara så att man hetsat tamiler mot singaleser.

Burma/Myanmar: ? kanske samma som Sri Lanka, med motsättningar mellan olika folk som kunde utnyttjas.

Malaysia: ständigt hot om sammanstötningar mellan malajer, hinduer och kineser.

Långt mer än en miljard människor bor i det här området (Indien har passerat miljardstrecket). ”De trevliga engelsmännens” insatser ser mer ut som en första rangens katastrof än någon slags spridande av civilisation. Idag klarar inte England av att intrigera på egen hand, politiker av Blairs typ måste hänga amerikanerna i rockskörten.

Man skulle kunna lägga till en del länder på olika håll i Afrika och göra syndalistan ännu längre, för övrigt.