Kina tar ledartröjan (?)

Sålunda skriver förre utrikes-excellensen Bildt:

Det är onekligen något av en historiens ironi att den som kommer att sjunga globaliseringens lov i Davos blir ledaren för världens största kommunistiska parti. Kinas president Xi Jiping kommer till Davos och talar på tisdag.

Spotlight: China faces big chance, responsibility to take leadership role at int'l level #XiVisit https://t.co/3rFNlaMaaP pic.twitter.com/k04HjNRyRo

— China Xinhua News (@XHNews) 15 januari 2017

Det är alltså på World Economic Forum han skall tala. Här är fulla texten av ett brev som Xi skrivit till en schweizisk tidning inför besöket i Schweiz:

We meet at a time of angst about the prospects of the world economy, growing backlash against economic globalization, and rising populism and trade protectionism. There is a stronger call for revisiting and changing the current paths of development, systems of wealth distribution and models of governance. The direction of the world economy is a subject of heated discussion.

Vad menar Xi med att ändra de nuvarande utvecklingsvägarna, systemen för välståndsfördelning och modeller för styre? Att ha heta diskussioner är en sak, men tänker kineserna nu definitivt lämna den låga utrikespolitiska profilen och kräva att få ställa sig i ledningen?

Det är klart att så länge Kina har nytta av en exportledd ekonomisk utveckling kommer man också att tala för "globalisering". I och med utvecklingen i delar av Europa och USA så finns det anledning för de kinesiska ledarna att fundera på utvecklingen och oroas. Missnöje och motstånd märks på många håll. Det kan drabba även kinesiska kapitalintressen.  Vad USA hittar på är ju ganska oklart ännu så länge, även om Trump har pratat en hel del, men håller han ord någorlunda (det kanske man inte skall lita på till hundra procent) så kommer inte hans administration stå i spetsen för globaliseringsligan. Och då får Kina en möjlighet att visa vem som är ledare idag. Samtidigt finns det starka nationalistiska strömningar i Kina, och de kanske kan röra till det för landets ledning om de kommer loss okontrollerat. Kommande år kan bli spännande. Snart en Sidenväg även nära dig!

"Världsstatsmannens" planer (?)

Den ofta intressante kommentatorn och journalisten Pepe Escobar skriver om den kinesiske presidenten Xi Jinpings planer i samband med G20-mötet i Hangzhou:

Acting like the de facto World Statesman-in-Chief, Xi then proceeded at the summit opening to introduce a quite ambitious package – the result of excruciating planning for months in the run-up to Hangzhou. 

The package is designed to propel the global economy back to growth and at the same time install more made in China-friendly rules for global economic architecture and governance. 

The target could not be more ambitious: to smash mounting anti-trade and anti-globalization sentiment, especially across the West (from Brexit to Trump), simultaneously pleasing his select audience – arguably the most significant gathering of world leaders in China’s history – yet at the same time, in the long run, aiming at prevailing over US-led Western dominance for good. 

That’s a predictable but still remarkable turnaround for China, which benefited like any other nation from globalization – with growth over the past three decades mostly propelled by foreign direct investment and a deluge of exports.

Jag kursiverade det intressanta avsnittet om anti-antiglobalisering. Det betyder att nya motsättningar kommer att segla upp i världen framöver. I alla fall om de nationalistiska, anti-globalistiska krafter i Europa stärks ytterligare. 

Budskapet bör vara enkelt: se upp med vad kineserna kan tänkas vilja ta sig för. De är en positiv kraft när de begränsar USA:s inflytande, men hur positivt kommer deras eget inflytande att vara? I dagens läge handlar det mest om att sälja prylar, skaffa råvaror och kontrollera marknader, Kommer det att vara samma sak  i morgon? 

Ryssland och Kina samarbetar nu som det verkar bra, men kommer de ändå att vara i någon mån återhållande för varandras ambitioner? Kommer Kina att vara lika intressant för Ryssland om EU:s ofrivilliga sanktionspolitik mot Ryssland bryter samman? I de krafter som motsätter sig dessa sanktioner finns ju även starka nationalistiska och mer eller mindre anti-globalistiska grupper. Exempelvis Nationella Fronten i Frankrike och Alternativ för Tyskland. (Hur det tämligen lealösa sverigedemokraternas ställer sig vet jag faktiskt inte.) 

Nja, det här låter som krångliga ekvationer, men kanske slipade statsmän som Xi och Putin kan lösa dem? Det är väl i alla fall troligare än att Löfven och Wallström kan hitta på något konstruktivt.

Eller om Escobar missat någonting?

En global enhetsfront mot globalisterna?

(Det här är en revidering av den text jag lade upp igår. Tyckte det kunde behövas några kompletteringar och förtydliganden.)

***

En artikel på Russia Insider ('Leaders of the World, Putinize!') för tanken till en kinesisk paroll från Maos revolutionära era: "Ena de många för att besegra de få."

Gamle ordföranden Mao tänkte för övrigt väldigt brett när det gällde enhetsfronter, till och med utanför vår egen planet:

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won't go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. For the time being, we will confine ourselves to the question of unity in the Party, in the country and in the world. Our principle is to unite with all those who are capable of doing some good for world peace and the cause of human progress, whether they are foreign Communists or foreign non-Party people.

Detta sade han i ett tal som på svenska kan heta Stärk partienheten och för partitraditionerna vidare. Det var 30 augusti 1956. Texten finns i band fem av Maos valda verk, det senaste (sista?) bandet som officiellt publicerats i Kina. Ytterligare volymer (man hittar dem här) har satts samman utanför Kina, och kan därmed betraktas som mer eller mindre pålitliga, hur man nu vill se det.

Som Mao konstaterade 1956 så är läget dock sådant att det räcker med parti, land och värld att ena sig i. Andra planeter behöver vi inte bekymra oss för. Samma prioritering gäller för Ryssland idag. Det är intressant att notera när, var och hur den ryska ledningen agerar. När, var och varför den inte agerar är också intressant, likaså vem den ser som huvudfienden respektive vilka som är mindre viktiga fiender, och vilka krafter globalt som kan vara möjliga att enas med.

Ta Turkiet, exempelvis. När turkarna sköt ned ett ryskt militärplan kunde en annan sorts rysk statsledning ha tagit detta som motiv för att bomba turkarna sönder och samman - och kanske då ha utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det Turkiet som är huvudfienden ...? När jag putsar på detta inlägg är ett möte mellan Putin och Erdogan på gång. För några månader sedan hade något sådant varit otänkbart.

Eller Ukraina, en riktigt hopplös soppa, bland annat med en officiell hotfull politik mot den rysktalande delen av landet. En rysk statsledning som gav efter för hemmaopinioner som krävde att ryssarna i Ukraina skulle skyddas hade nog kunnat ta över hela området på nolltid - och kanske utlöst en storkonflikt med NATO. Men är det korrupta politiker i Kiev och nazi-anstrukna ukrainska nationalister som är huvudfienden?

Så kan man gå vidare, exempelvis med ett EU där ledarna går i USA:s ledband och uppträder  fientligt mot Ryssland. EU röstar gång på gång för sanktioner mot Ryssland. Men vad finns bakom ledarna? - Befolkningar som blir mer och mer skeptiska mot den officiella politiken! Då finns det anledning att agera försiktigt och låta ledarna grillas av sina egna i första hand. Även bland eliterna i EU-staterna finns grupper som är mycket kritiska mot den nuvarande politiken, och därigenom får de lättare att agera på ett sätt som på sikt gynnar både dem själva och Ryssland.

Samma sak ser vi i USA, och där har vi något: det är ledarna, "eliten", i USA som är huvudfienden! Inte hela USA, inte hela folket! Det är ledningen i USA som är globalt drivande i kampanjerna mot Ryssland! Utan den drivkraften skulle kampanjen inte finnas! Således är det USA som är nyckellänken i kedjan av aggressioner. Det är den länken som måste neutraliseras, och det görs bland annat genom en mjuk politik mot svagare motståndare samt nära samarbete med andra stater som har konflikter med USA. En motståndare idag kan genom tålmodig diplomati komma ut som mer välvillig i morgon.

Och då kan vi ta och titta åt annat håll och ställa frågan: vilka är det som Ryssland kan ena sig med, där det finns en gemensam fiende och åtminstone vissa gemensamma intressen? Enligt skribenten i Russia Insider:

Today, if we examine the people Russia relies on abroad, we’ll see a significant, consistent trend. All, without exception are traditionalists, conservatives, and therefore, anti-globalists.

Jag undrar över det där "without exception", för det finns ju andra krafter också, Men dessa kanske oftast inte har sådana positioner i sina samhällen att de är något för Ryssland att "rely on".
Ryssland kan när så krävs agera snabbt och beslutsamt (tänk på Krim!), men ofta är det lugnt, eftertänksamt, noggrant och försiktigt. Och det ger utdelning. Kuppen i Turkiet, där USA åtminstone delvis var inblandat, har gjort att den turkiska regeringen lägger kursen närmre Ryssland, men längre från USA och NATO. Följer man resonemanget i artikeln så ligger ett närmande till Ryssland mer i den lokala turkiska traditionalistiska och konservativa elitens intresse än att fortsätta försöka uppvakta EU och ta order från USA. - Och även inne i USA finns stora grupper som kan betecknas som ” traditionalistiska och konservativa”, vilket gör att Ryssland kan driva en sorts enhetspolitik även där.

I en global enhetsfront (som kanske aldrig proklameras officiellt men praktiseras ändå) kommer det givetvis att finnas en massa motsättningar mellan grupper och länder. En del lokala eliter kommer att vara svaga och förrädiska, och låta sig köpas upp eller skrämmas till underkastelse under huvudfienden. En del kommer hellre att slåss inbördes än att uppträda enigt.

Men med en ledare som Putin, som är beredd att lugnt samtala med alla som är intresserade av att samtala, kan det bli resultat med anpassning till de lokala omständigheterna. Detta till skillnad mot huvudfienden som ryter ut order och kräver underkastelse utan diskussion. Eliten i USA, den är "de få" som "de många" kan enas emot och besegra. Hur det sedan blir när/om USA avvecklas som supermakt, det är en annan fråga. Det finns ju alltid risken att enigheten bland segrarna upphör när den sammanhållande kraften försvinner. Men vi får ta en sak i taget.

Tillägg: denna försiktighet kan naturligtvis, som i artikeln i Russian Insider, förklaras med att Putin har tillägnat sig judo-filosofin. Men det är ganska ytligt tänkande. Ett exempel på samma mentalitet i Sovjetisk politik ser vi i augusti 1939. Japan invaderade Mongoliet, men slogs tillbaka av sovjetiska styrkor vid Khalkin Gol. Den sovjetiska militären ville förfölja in på japanskt område i Manchuriet men fick nej på det. Japanerna hade fått nog och angrep inte Sovjet igen. Resultatet blev att Sovjet slapp vidare krig i öster tills man själva var redo att slå till 1945. De sibiriska divisionerna kunde sättas in vid Moskva 1941 i stället, vilket kan ha avgjort andra världskriget i Europa. Det var i väst Sovjet hade sin huvudfiende, inte i öst.

Lyssningstips

En av Sveriges stora samhällskritiska låtskapare var ... baron Povel Ramel. Det kanske inte alla har tänkt på. Men han var tidigt ute med kritiska analyser av miljöförstöring, samhällsjäktande och turism, exempelvis. Och på gamla dar lyckades han klämma till med en sång som gav det vi nu kallar globalisering för en rejäl råsop. Vem fan äger vad heter den och kan hittas på Spotify.

Jag kom att tänka på baronens mästerverk i samband med aktuella påpekanden om att rivna gränser och regleringar ger skumma intressen (kriminella alltså) närmast fri fart att fiffla och plundra. Att hästkött äts upp är inget att säga om, men att livsmedelsmaffior säljer hästkött (eller för ett tag sedan svinkött) under falsk varubeteckning är ju något annat. Konsumenten har ju rätt att veta vad hen betalar för! Särskilt om en billig vara säljs som det vore en dyr och fin variant. Men om fula kontroller i frihetens namn (kapitalets frihet alltså) plockas undan öppnar man dörren just för sådana skumma tilltag. Och det är ingen nyhet. Karl Marx skrev om försämring av livsmedel för 150 år sedan.

Frikopplat från globaliseringen? - Knappast.

Med myt menas ”berättelse om övernaturliga ting, nedärvd från äldsta tider” enligt den grundläggande definitionen i Svensk ordbok, Esselte 1986. I en utspädd mening kan det också avse ”allmänt spridd felaktig föreställning som vissa krafter strävar att bevara av ideologiska skäl”.

Möjligen kan talet om myten om frikoppling av vissa ekonomier från konjunkturcyklerna räknas till den senare definitionen.

Denna tanke kom fram i ett tidigt skede av den nuvarande krisen och kan ha en del som talar för sig. Under vissa förhållanden kan man tänka sig att en del länder skulle kunna klara sig undan konjunkturnedgången, att de skulle vara frikopplade från den allmänna globaliseringen trots att de ingår i det kapitalistiska världssystemet. När det visat sig att detta inte ser ut att stämma är det dags att skriva en akademisk artikel om saken. Här finns den.

Jag tvivlar på att det här är en antingen-ellerhistoria. De som verkligen är frikopplade är i allmänhet extremt fattiga eller isolerade individer som inte har något med penningekonomi att göra. Övriga påverkas i varierande grad av världsekonomins krampryckningar. Det är det där med ”varierande grad” som är intressant, och då handlar det om stater.

Vi kan väl gissa att ett land i Tredje världen som har såväl råvaror som industrikapacitet och en del utbildat folk, som arbetar aktivt för att utveckla sin egen ekonomi och inte tar order från Världsbanken eller Internationella valutafonden, samt inte för en utpräglad liberal låtgå-politik, är mindre utsatt för konjunktursvängningar än ett land som missar på flera av dessa punkter.

En svagt utvecklad stat som är beroende av någon enstaka exportprodukt och som dessutom sparkas hit och dit av internationella diktat ligger däremot illa till. Starka stater kan vara Kina, Malaysia, Venezuela, Indien och några till. Men även de drabbas ju när USA krisar ihop och köper mindre industrivaror eller när oljepriset faller. Fabriker stängs i Kina. Krisen drabbar den ”medelklass” som just höll på att växa fram i Indien och fick en del människor att glömma att mer än tre fjärdedelar av indierna lever nedåt fattigdomsstrecket och inte verkar komma därifrån. Även en delvis blockerad stat som Cuba drabbas i och med att krisen slår mot turismen. Ingen stat är därmed avkopplad. (Fast jag undrar hur udda företeelser som Bhutan klarar sig.)

Och inte är globalisering något nytt. Marx och Engels skrev om dess praktiska följder redan i Kommunistiska Manifestet, alltså för över 160 år sedan. Från England spreds frihandeln ut över världen. Jag har uppfattningen att grunderna i den analysen fortfarande håller.

1800-talets globalisering knäcktes dock först av Första världskriget och sedan av den stora depressionen på 1930-talet. Men då fanns det ett land som var i stor utsträckning frikopplat från krisekonomierna: Sovjetunionen. Dock var man inte helt lösgjorda. Sovjet köpte Fordsontraktorer till jordbruket och det berömda stålverket i Magnitogorsk var kopierat efter stålverket i Gary, Indiana. (Finns en bra bok om det: heter Magnetic Mountain om jag minns rätt.) Dock kunde Sovjet bygga sin industri medan de kapitalistiska industristaterna krisade ihop, och det gjorde ett djupt intryck på många människor på olika håll i världen. Indien exempelvis.

Ett land som Kina, som byggt en del av sitt ekonomiska uppsving på att bli USA:s leverantör av industrivaror, kan inte värja sig så lätt. Men däremot kan man prata på ett helt annat sätt med ledarna för USA:s ekonomi än vad en delegation från Tanzania skulle kunna göra. När kineserna talar så lyssnar man i Washington. Ett rop från Dar es Salaam kommer man knappast att notera.

En annan intressant fråga som jag inte funderat på tidigare, men som nämns i den här artikeln är om Kinas inträde som jättestor aktör på världsmarknaden har påverkat andra utvecklingsländer. Det kan ju vara så att kineserna genom billig och arbetsintensiv industriproduktion konkurrerar ut fabriker i andra länder, samtidigt som man köper upp råvaror i stor utsträckning. Det skulle kunna försvåra industrialisering och utveckling i vissa länder, men i stället vara ett stöd till små eliter som sitter på just åtråvärda råvaror. Kineserna är ju aktiva på flera håll i Afrika vad det gäller att komma över oljekällor exempelvis, och de plågar inte de inhemska härskarna med krav om mänskliga rättigheter.


Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?

Ett definitivt sätt att bli av med chefen

I Europa är det strejker ibland. På senare tid har den gamla traditionen med fabriksockupationer återupptagits. De livliga fransoserna har gått några steg längre och låst in chefer och i något fall hotat med att spränga en fabrik i luften. Det är väl ungefär vad man kan tänka sig i de gamla industriländerna när efterkrigstidens klassamarbete mellan arbete och kapital är ett minne blott - om nu någon ens minns det längre! Men det kanske blir värre? Har det inte blivit vanligare under senare år att poliser dyker upp vid fackliga blockader även i Sverige?

Från IWW:s hemsida - dess mest kände medlem var Joe Hill (Joel Hägglund från Gävle). Har aldrig sett deras hemsida förut, men klickar du på bilden skall du hamna där.

I "Mittens rike" är det härdare tag. Kinesiska arbetare slog ihjäl chef. Det har varit upplopp i samband med försök att privatisera ett stålverk:

Missnöje med löneklyftor och arbetslöshet har orsakat växande raseri bland arbetare i Kina. Upplopp har blivit vanligare.

Chen Guojun, vd för Jianlong, blev misshandlad till döds av arbetare. De var rasande för att Chen fått tre miljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) förra året medan Tonghuas pensionerade arbetare bara får 200 yuan per månad ...

Jag har för mig att japanska företag någon gång i tiden hade dockor föreställande chefer nere i källaren, och dit kunde missnöjda anställda gå och avreagera sig med handgriplig kritik om de kände för det. (Sant eller bara en vandringssägen? - Jag vet inte!)

I Indien blev en företagsledare dödad av rasande arbetare nyligen. På många håll i Asien finns en industrialism som påminner om hur det såg ut i Europa under tidigt 1800-tal. Våldet finns ständigt närvarande som en hotande realitet från företag, myndigheter och arbetare. Och de är ju alla indragna i den globaliserade kapitalismen, i en utveckling som Marx och Engels beskrev redan på 1840-talet.

Det kinesiska ledarskapet bör vara bekymrat över utvecklingen. Det är oroligt bland arbetare, det är oroligt bland bönder, det är oroligt bland nationella minoriteter. Lägger man ihop de grupperna har man större delen av folket ... emot sig om man inte sköter sig! Och tar man bara halva Kinas befolkning så är det fler människor än vad som finns i EU. Det är alltså inte oviktigt vad som händer därborta. Är kommunistpartiet helt borta i korruption och maktfullkomlighet, eller kan det hitta andra metoder än polisingripanden för att ta hand om den stora förtroendekrisen?

Möte mellan revolutionärer - Mao och Chè skakar tass 1960

Globaliserad kapitalism gör att en kris bryter ut nästan samtidigt över hela klotet. Det innebär att mer än någonsin tidigare ställs ett världsproletariat mot en världsbourgeoisie, vilket borde kunna utlösa vissa intressanta reflexioner. Lokala aktioner kan få större genomslag globalt just för att de slår mot ett globalt system. De vattentäta skott som tidigare fanns i kapitalismens skuta har tagits bort (de var ju "handelshinder") och det åligger vänstern att förstå och förklara den processen. Detta innefattar även att peta sönder försök från borgerligheten att avleda och splittra kampen efter nations-, ras-, religions- eller könsgränser.

På vilken sida kommer ledningen för Kinas Kommunistiska Parti att stå när kampen skärps? Gamle ordföranden Mao talade vid något tillfälle om storpampar "som pissar och skiter på folket" (han hade ett rätt saftigt språk ibland). Finns det någon grupp inom partiet som är beredd att stiga fram och organisera den nu spridda och icke samordnade kampen mot de elaka bossar som förrättar sina naturbehov på det arbetande folket? Eller måste en sådan rörelse komma utifrån? Varifrån den än kommer måste den komma.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare, Björn Nilsson skriver En ny parad

"Vi betalar inte ..."

Här är några bilder med anknytning till dagens demonstrationer i Tyskland som jag skrev om tidigare. Den här första tror jag kommer från något tidigare tillfälle. Hittade den i Neues Deutschland, i en artikel som nämnde även de som står för banderollen i bakgrunden, nämligen Attac. Attac är en av de många organisationer som står bakom protesterna.

Bilderna nedan saxade jag från Frankfurter Allgemeine Zeitung. De är tagna i Berlin fast det är en demonstration även i Frankfurt. Sedan är ju anti-G20-demonstrationen i London. Trots upphetsade påståenden i förväg tycks hittills det mesta ha gått lugnt tillväga. Det "svarta blocket" dök upp i Berlin men ställde inte till med något.



Dödsannons för kapitalismen. Men ännu rör liket på sig, och det bits och sparkar och bär sig åt!


Hur mycket folk som deltagit är som vanligt oklart, men det verkar åtminstone ha varit några tiotusental i Tyskland.

Inte ny, men tydligare världsordning kanske?

Vad betyder de här fyrkanterna? - Förklaring kommer längre ner!

"Nu är vi på väg in i en ny världsordning. Nygammal." skriver analyskillen Wolfgang Hansson i Aftonbladet. Bloggen Det progressiva USA skriver att "Vi befinner oss plötsligt i en helt ny värld". No Cold War, but Big Chill Over Georgia skriver New York Times.

Jag antar att världen nu överflödar av sådana påståenden. Är det en gammal värld, en nygammal, eller en helt ny som uppträder i och med att de georgiska stridstupparna fick något hårt i skallen? Det finns ju en glidning mellan de olika begreppen som inte är helt oväsentlig.

Hur än nostalgiska gamlingar ser bakåt kommer inte det kalla krig som många av oss växte upp med att upprepas - konflikterna kommer att se annorlunda ut (även om liken är sig lika). Men det kanske finns en annan tendens, viktigare än eventuella återfall i kalltkrigs-beteende att hålla ögonen på.

Hur såg världen ut för 30-40 år sedan? Man kan åskådliggöra den genom att helt enkelt rita en fyrkant och dra ett vertikalt streck genom fyrkanten. Och därmed har vi det östliga lägret och det västliga lägret, två block som stred om världsherravälde. För säkerhets skull har jag lagt in färgerna rött & blått för att ingen skall missa budskapet.

Hur är det idag? Gör förslagsvis samma ruta igen, men med ett horisontellt tvärstreck som delar rutan i två mycket olika delar. I den första skissen handlade det om stater som stod mot varandra. Nu är det inte stater utan klasser. Och här vill jag hänvisa till en recension i DN och till en artikel idag som jag tror inte finns ute på nätet ännu. Det hela handlar om en bok som heter Superclass vilken behandlar en liten grupp av oerhört rika personer som finns här på vår Jord. Några tusen personer med förmögenheter större än vad miljarder av deras medmänniskor har. De lever i sin egen värld de där figurerna:

Det allra översta inkomstskiktet har blivit luftburet, lyft sig över den övriga befolkningen och nationernas gränser.

... skriver Kay Glans i dagens artikel (Rik är fri, men hur länge?). Titta på de här artiklarna och kanske boken av David J Rothkopf också om du har möjlighet. Själv lägger jag ut texten om min andra ruta. Den säger helt enkelt att när kapitalismen slagit igenom i Kina och Ryssland, samtidigt som de gamla öst- och västblocken upplösts, blir i stället en annan gammal känd motsättning mycket tydligare än tidigare. Däruppe ovan strecket finns en global överklass bestående av ett litet antal personer, en samling oerhört rika människor som av någon anledning gnäller och klagar och vill bli ännu rikare. Under strecket finns de miljarder som inte är särskilt rika. Kommer de att tolerera den här ordningen, allrahelst som den förefaller leda till allehanda olyckor?

Det här är ingen ny världsordning, men det är en renodling av en modell som faktiskt känns igen från den skiss som Marx och Engels gjorde i Kommunistiska Manifestet. Mot en liten globaliserad överklass står ett enormt globalt proletariat. Här är ett rätt långt utsnitt från Glans' artikel att fundera över:

FÖR ETT PAR ÅR SEDAN SKREV Ajay Kapur vid finansbolaget Citigroup en rapport i vilken han karaktäriserade de anglosaxiska länderna som ”plutonomier”. Han och hans kolleger blev chockade när de upptäckte exakt hur betydelsefulla de rika hade blivit när det gällde inkomster, välstånd och konsumtion i USA.

I en plutonomi är inkomster och konsumtion väsentligen en angelägenhet för den översta procenten, resten står för en häpnadsväckande liten del av den nationella kakan. Kapurs slutsats: Investera i företag som tillverkar lyxartiklar.

Plutonomier finns huvudsakligen i den anglosaxiska sfären och har funnits tidigare i historien, i USA till exempel på 20-talet. De tycks drivas fram av en kombination av politiker som gynnar kapitalet, stora tekniska omvälvningar och finansiella innovationer. Sådana välståndsvågor medför en enorm komplexitet i ekonomin,
som utnyttjas bäst av rika. Helt klart är att den nuvarande plutokratin i USA har gynnats av skattesänkningarna sedan 80-talet och den tekniska utvecklingen, som tycks skapa en vinnaren-tarallt-marknad – små skillnader i kompetens eller kvalitet ger enorma differenser i finansiella belöningar.
...
Det är ett utpräglat klassamhälle; de allra rikaste sätter press på de andra att hänga med, och Richistans invånare är anmärkningsvärt skuldsatta. Hur aparta de än kan te sig, sätter de press på det amerikanska samhället i stort och detta är en väsentlig orsak till att amerikanerna konsumerar över sina tillgångar
...
AJAY KAPUR VARNAR FÖR ATT det förr eller senare blir en backlash. Plutonomier tolereras så länge övriga invånare tror att de själva har möjlighet att nå detta skikt eller substantiellt få del av dess välstånd. Det är väl just tvivel på detta som blivit skönjbart de senaste åren. Enligt en opinionsundersökning i våras av FT/Harris är den allmänna opinionen i USA, Europa och Asien slående överens om att klyftan
mellan rika och fattiga har blivit för stor, och superklassen har blivit en laddad politisk fråga. Det tycks vara upplagt för en vänstervåg, ett försök att tvinga ner de luftburna eliterna på marken och få dem att dela med sig av sitt välstånd.

Om inte vänstern i Sverige vore så förbannat fixerad vid hbt skulle den ta tag i den här frågan för den är en av de stora framöver. Fortsatt aggressivitet från vissa stormakter kan röra till bilden genom krig och elände, men jag tror att just den globala motsättningen mellan arbete och kapital håller på att renodlas till en av de stora frågorna nu. Den kan länkas ihop med miljö- och resurskriserna och bli riktigt explosiv. Kanske. På tal om böcker som jag inte läst så finns det en kille som heter Florida och som har skrivit om "den kreativa klassen". Den uppgår till åtskilliga tiotals procent av befolkningen. Antag att 40% av Jorden befolkning är "kreativ" så skulle det innebära att bortåt 2½ miljard smartskallar skulle kunna överlista den lilla promilleklicken av superrika på nolltid bara man beslutar sig för att komma igång. Och då är det slut med plutonomierna!

Globalisering och ansvar(slöshet)

Här finns ett argument från ekonomen Dani Rodrik varför globaliseringen har problem:

Unlike national markets, which tend to be supported by domestic regulatory and political institutions, global markets are only "weakly embedded".

There is no global anti-trust authority, no global lender of last resort, no global regulator, no global safety nets, and, of course, no global democracy. In other words, global markets suffer from weak governance, and therefore from weak popular legitimacy.

Just frånvaron av en övergripande, styrande makt är det som liberaler av det anarkistiska slaget eftersträvar. Allt skall bara rulla på av sig själv. Det blir i själva verket bäst om ingen försöker styra utvecklingen för då blir det bara fel tror de. Men när detta förhållande framträder i den globaliserade världen ryggar folk i gemen tillbaka med förskräckelse. Det kan vara så att många människor inte vill bli utsatta för krafter man inte kan göra något åt. Och vem tycker det är konstigt? För i själva verket finns det ansvariga personer och grupper, men just på globaliseringsfältet är ansvaret väldigt outvecklat.

Rodrik räknar upp ett antal ekonomer (inte bara Stiglitz) som stödjer globalisering men inte som det ser ut nu. Det oreglerade fältet måste på något sätt regleras och få legitimitet. Frågan är naturligtvis demokratisk - i det rådande kaoset kan väldigt tvivelaktiga intressen (som inte är det minsta liberala) operera och ställa till stora skador. Och ju mer skador, desto större blir motståndet mot globaliseringen.

Man får förmoda att den nya recession som nu verkar ha brutit ut kommer att öka motståndet ytterligare och att nationella politiker kommer att bli mer nationella för att behålla stödet hos sina väljare. Det kan innebära att även goda sidor av globalisering (eller om vi skall säga internationell handel och investeringar) drabbas av inskränkningar.

Mer reflexioner om Första maj

"Dagens Nyheter kommer säkert med en löjligt låg siffra i morgon" skrev jag igår angående deltagandet i Vänsterns Första maj i Stockholm. Nu skriver de 8.500 och hänvisar till demonstrations egna siffror. Jag undrar om inte killarna som skulle hålla koll på antalet deltagare räknar ganska snålt. Jag pratade med en av dem igår och antydde att det kanske var bättre att ta in tränade flyttfågelräknare på det där jobbet. Hur som helst - den här demonstrationen var nog lika stor som förra årets. Och det är ju notabelt när det är ett mellanår, politiskt sett.

Enligt det bildspel (sju bilder) DN publicerar bestod Första maj här till fem sjundedelar av anarkister, en sjundedel Vänsterpartiet och sista sjundedelen en solande dam. Socialdemokraterna var tydligen helt frånvarande (jaja, de är väl frånvarande ...). Bilden bredvid är min egen produktion och är ytterligare ett bevis på vad jag skrev igår, nämligen att Che-faktorn var hög i demonstrationerna. Här på Medborgarplatsen.

I övrigt sysslar DN med försök till subtil politisk splittring på nyhetsplats. Att Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund ställer upp och talar till en månghövdad och sympatiskt inställd folkmassa i Kungsan uppskattas inte av DN naturligtvis. Att det blivit en spricka mellan SAP och övriga allianspartier å ena sidan (observera vad jag insinuerar!) och större delen av befolkningen och Vänstern å den andra är naturligtvis besvärligt för etablissemanget. Därför klagar man över att Eklunds tal skulle vara "kontroversiellt". Men i allmänhet går man väl hellre till vänner än till fiender för att få stöd?

Eklund påminde om att regeringen 1951 uppträdde mycket hotfullt mot sjuksköterskor som ville ha bättre villkor. Det var en socialdemokratisk regering då. Ansvaret vilade ytterst på långskånken från Värmland, den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander. Han var ändå en skickligare politiker än den nuvarande uppsättningen i SAP:s ledning. Eller är det bara ett ålderssymptom när jag skriver det? - Nja, har man sett några ministärer och partiledningar marschera förbi under årens lopp har man ju en del att jämföra med. Det är inte bara svaga nummer nu, det är väldigt svaga nummer med Sahlin och kretsen omkring henne. Fotfolket inom socialdemokratin borde ha hunnit bli väldigt nervösa vid det här laget. Det finns orsaker till det.

Att SAP:s ledning inte stödjer strejken lär inte höja dess kurs framåt (man kanske är fullt upptagen med att bli det nya företagarpartiet?). Snarare kan det här vara en indikation på att bästa vänsterpolitik är att hålla SAP-hövdingarna på rejält avstånd, helt enkelt för att inte bli nedsolkad. De stöter sig med fackföreningsrörelsen också (den som man lurade att gå på ja-linjen när det var EU-omröstningen.) Analystomten Henrik Brors skriver:

Det pågår en intensiv debatt inom fackföreningsrörelsen om Vaxholmskonflikten och EU. Lars Ohly krävde att Sverige ska säga nej till nya EU-fördraget och kräva ett undantag för de svenska kollektivavtalen. Medan socialdemokraternas Mona Sahlin nöjde sig med att uppmana statsminister Fredrik Reinfeldt att ta upp frågan på ett EU-toppmöte.

"Att ta upp frågan på ett EU-toppmöte"! Snacka om krav på kraftfulla åtgärder!

I övrigt verkar SAP-ledningen vara i frontlinjen för att försvara globaliseringen. Nu undrar jag om Östros som väl har ekonomisk utbildning verkligen köper de nyliberala flåstomtarnas argument rakt av men tydligen finns det andra i partiet som gör det.

Thomas Östros ägnade också överraskande mycket tid åt att argumentera för frihandel. Det understryks av ett inlägg av förre Metallordföranden Göran Johnsson i tidskriften Tiden, där han varnar partiet för att lyssna på vänsterdebattören Naomi Kleins katastrofrapporter om globaliseringen, och han instämmer med nyliberale debattören Johan Norberg i beskrivningarna av den snabba minskningen av fattigdomen i världen tack vare globaliseringen.

Det finns uppenbarligen en oro inom s-ledningen för protektionistiska strömningar i partiet när det nu ska bli småföretagarnas parti.

Och så kan man påpeka att det är rätt få människor som rakt av och principiellt motsätter sig globalisering (vad man nu menar med ordet). Däremot att den missbrukas av små maktgrupper utan några som helst demokratiska ambitioner, tas som ursäkt för plundring och övervåld, till förintelse av lokala kulturer och andra otrevligheter.

Det är faktiskt värre utrikes!

Även om en och annan tycker att nuvarande situation i Sverige är pest och kolera på en gång och utan valmöjligheter så är det faktiskt värre på annat håll, och värre ändå lär det bli. Halva Jordens befolkning lever nu i städer, och en del har det milt sagt knapert. Ett nyhetsbrev från FN:s nyhetsbyrå IRIN meddelar en del om nutid och framtid:

The total global slum population is expected to reach 1.4 billion by 2020. Billions of city dwellers live on the very edge of survival, and the risks they face can be no less severe than some situations described internationally as "humanitarian emergencies".

Their circumstances make them vulnerable to shocks and dangers, such as organised crime and epidemics, that have no equivalent in rural life. Marginal locations and over-crowding make city slums extremely vulnerable to natural disasters and the negative impacts of climate change.

The appalling circumstance of these slums - which house more than a billion people already - is just a taste of things to come. Tomorrow's crises, analysts say, will be experienced increasingly in cities. But even today, millions live in perpetual crisis. Their harsh existence and the shocks they face show us a glimpse of the future, and are, in fact, tomorrow's crises today

Hela artikeln om det här i sanning gigantiska problemet hittar man här.

Sluminvånare i Freetown, Sierra Leone

I artikeln görs det intressanta påpekandet att urbanisering i sig inte är ett problem. Den kan medföra rejäla framsteg om det sker på rätt sätt. Men oplanerad urbanisering är skadlig.

Förut fylldes städernas slum på av inflyttade fattiga från landsbygden. Numera har slummen en egen tillväxt utan den påfyllningen. Men jag undrar om inte en radikal jordbrukspolitik skulle kunna hjälpa till att lätta på trycket mot städerna ytterligare, genom att stödja småbönderna mot storbönder och internationellt agrokapital. Enligt artikeln tycks man numera vara på väg bort från 90-talets liberala reformiver där allt skulle läggas ut på privata händer (en politik som havererat bland annat i Latinamerika) och tillbaka mot mer offentliga ingripanden. Att "marknaden" skulle kunna lösa problemen för några miljarder människor som får stryk av "marknaden" men inte har några större möjligheter att påverka den betvivlar jag.

Medelklassens diskreta (eller brist på?) charm

I Dagens Nyheter har under den senaste veckan kommit några artiklar som sätter "medelklassen" (vanliga knegare som dock ofta inte har blåställ på jobbet) i en något egendomlig dager.

Som bekant vurmar många i denna grupp såväl för Euro-pengen som globaliseringen. Men hade Sverige lämnat kronan och spolat vår egen riksbank hade räntan blivit högre, vilket hade varit sämre för medelklassmänniskor med bostadsrätt i Stockholm. Det hade nog över huvud taget varit sämre för Sveriges ekonomi om den styrts av ett gäng bankdirektörer nere på Kontinenten.

Inte nog med det: utredare från TCO påstår att globaliseringen kommer att drabba "medelklassen" särskilt hårt. (Det är i och för sig ett tvivelaktigt påstående. Jag misstänker att indiska bönder som begår självmord i stora skaror kan ha en annan synpunkt på vem som råkar mest illa ut.) I många länder i Tredje världen finns folk med hög utbildning som till en lägre kostnad kan göra jobb som våra fina medelklassare i västvärlden gör idag. Och då är det bara att flytta jobben dit, enligt normal företagslogik.

Med tanke på dessa utsikter kan man fråga sig vilket omdömde dessa medelklassare visar när de röstar mot sina privata intressen. Är det storsinthet, eller ren och skär dumhet?