Wigforss nr 7. Wigge och programmet

I boken Socialism i vår tid citerar Wigforss några bitar från det då gällande (år 1952) socialdemokratiska partiprogrammet.

Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska
organisation, att bestämmanderätten över produktionen lägges i
hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare
och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar
plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande
medborgare." (Sid. 121)

Låter inte detta rätt tamt? - Jo, men tänk om någon socialdemokrat drog det här budskapet idag! Hysteri skulle utbryta i det anständiga borgerliga samhällets ideologiproducerande verkstäder, det är jag övertygad om. "Frihet och likställighet - Gulag står för dörren!"

På samma ställe i boken citerar Wigge en förklarande utvidgning av ovanstående i programmet.

Inom stora och växande delar av näringslivet äro ägare och arbetare
skilda klasser, klasskampen blir en ofrånkomlig konsekvens. Socialdemokratin
vill åter förena arbetarna och egendomen. Den vill på de olika vagar
som vid varje tid visa sig ändamålsenliga, göra de arbetande delaktiga
i äganderätten till de produktionsmedel, varpå deras bärgning beror.

Där betingelser finnas för småföretagens verksamhet, kan en sådan
förening komma till stånd i den enskilda äganderättens form. Men under
stordriftens tekniska förutsättningar måste kollektiva former skapas för
delaktighet i egendomen. På grundval av samhällets äganderätt eller samhällets
kontroll över produktionsmedlen vill socialdemokratin skapa sådana
former för produktionens organisation, som ge de arbetande ökat inflytande
och ansvar, självständighet och trygghet. Men vägledande blir därvid
också kravet att icke endast bevara utan stärka en anda av företagsamhet
och en rörelsefrihet, som kan hotas både av offentlig och enskild byråkrati,
men som är en förutsättning för utvecklingen aven livskraftig produktion.

Ja, denna bild ser ju ut att föreställa en dansande fågel. Men man kan ju också tänka sig att det handlar om en så kallad sossepamp som viftar med vänsterfoten, försöker antyda ett steg mot vänster, men som i själva verket står stadigt förankrad på högerfoten och lär fortsätta högerut. - När pratade Löfven om klasskamp senast?

Jag påminde igår om senaste numret av Clarté. Där skriver en norsk tänkare, Asbjörn Wahl, om socialdemokratins sorgliga utveckling efter Andra världskriget (artikeln heter 'Socialdemokratin förlorad i EU-mörkret':

Socialdemokratin roll under sin "storhetstid" efter andra världskriget blev att administrera klasskompromissen, det vill säga inte att representera arbetarna gentemot kapitalet, men att medla mellan klasserna - inom ramen för en reglerad kapitalistisk ekonomi. Som en följd av detta utvecklade sig partierna, särskilt de som under långa tider innehade regeringsmakten, från att vara massorganisationer för arbetarna till att i hög grad bli statsbärande organisationer, med dramatiskt sjunkande medlemsantal. och där partiapparaterna i ökande grad blivit omskapade till politiska karriärstegar och valmaskiner för en ny politisk elit.

Sett ur den här synvinkeln är Wigforss' skriverier om socialism i hans tid en sorts politiskt vattentrampande, ett försök att hålla socialismens fana över vattenytan medan skeppet ohjälpligt sjunker. Undrar hur mycket han själv uppfattade av det? Om man är inne i ett stort historiskt skede kan det ju vara svårt att sortera ut det viktiga och långsiktiga från tillfälligheter och obetydligheter. Sverige var ju verkligen ett land där ledande socialdemokrater skiljde ut sig från klassbasen. De blev medlare inom en reglerad ekonomi. De kunde erbjuda motparten, kapitalisterna, en kuvad arbetarrörelse i utbyte mot relativt ostörd makt för sig själva. I det läget kan det inte ha varit mycket substans kvar i partiprogrammets tankar om klasskamp och att "... åter förena arbetarna och egendomen". Men det gick ju ännu att åberopa programmet i diskussionerna!

En sista reflexion: När man talar om att "... bestämmanderätten över produktionen lägges i
hela folkets händer" var det i ett samhälle där de styrmöjligheter som finns idag knappt ens var anade. Då fanns det datamaskiner stora som hus, var och en för sig. Informationshantering och planering i stor skala var långsamma och tunga processer. Nu går var och var annan människa omkring med enorm datakapacitet i fickan och ingår i världsomspännande elektroniska nätverk. Det innebär också enorma möjligheter till decentraliserat beslutsfattande kopplad till central planering. Kanske dags att åter puffa för min gamla artikel om morotspåsen, streckkoden och socialismen?

Föregående inlägg i Wigforss-serien här.

Wigforss nr. 6. Wigge och Polanyi.

Följande citat kommer från Wigforss' Socialism i vår tid, sid. 103.

Hela den moderna ekonomiska utvecklingen i kapitalistiska
former har brutit ut den ekonomiska organisationen som en
särskild del av samhällslivet, undandragen de moraliska normer,
som i övrigt ansågs vara önskvärda rättesnören för mänskornas
samliv. Inom denna del kunde man ohejdat följa
principen att var och en får taga vara på sig själv, sträva efter
största möjliga förmåner, detta närmast uttryckt i pengar och
vinst, eftersom det gemensamma intresset, det man väl kunde
kalla samhällsintresset, skyddades av prismekanismen på en
fri marknad. Det är onödigt att här diskutera i vad mån denna
föreställning om den fria konkurrensens förmåga att tvinga
den enskildes intressen samman med det allmännas skulle
svara mot verkligheten, när ett otal individer utgör de konkurrerande
enheterna. Konstruktionen bryter samman, när
väldiga organisationer söker tillämpa iden att de inte har
anledning att fråga efter annat än vad de kan ta ut för sina
medlemmar ur ett givet marknadsläge.

Jag reagerade direkt på den första meningen, fram till kommat. Det låter väldigt likt en idé som framfördes av ungersk-amerikanen Karl Polanyi i en bok 1944, The great transformation. Jag har den i svensk översättning, betitlad Den stora utmaningen.

Polanyi var inte marxist, men det känns som om hans tankar väl glider in i en marxistisk modell för samhällsutveckling. Vidare verkar han vara en föregångare till den idag aktuelle antropologen David Graeber (vars böcker jag inte läst) och som liksom Polanyi avvisar tanken om att 'marknaden' alltid har funnits. Det som ses som självklart i nationalekonomiska läroböcker idag är baserat på missförstånd hos äldre tänkare som Adam Smith. Den marknad vi känner är ett undantag i historien. Smiths eviga köpande och säljande 'economic man' är i själva verket ett modernt påfund. - Detta leder mig till reflexionen att om man vill förstå ekonomi så gäller det att förstå antropologi, alltså hur människor fungerar under olika perioder och förhållanden. Och det tycks Polanyi ha gjort.

Vi kan i Wigforss-citatet se när Adam Smiths 'osynliga hand' inte fungerar. När Smith såg en sluten ekonomi där de flesta var enkla hantverkare och bönder, och där inkomster och utgifter gick jämnt upp utan att resurserna koncentrerades på allt färre händer, kunde man tänka sig att ekonomin var självreglerande. En 'osynlig hand' ordnade så att alla fick sin rimliga andel. Men när "väldiga organisationer" uppträder bryter systemet samman.

Polanyi skriver (sid. 70 i Arkivs upplaga från 2002) om hur ...

... marknadens kontroll av det ekonomiska systemet får förkrossande konsekvenser för hela samhällsorganisationen: den innebär helt enkelt att samhället styrs som ett bihang till marknaden. I stället för att ekonomin är inbäddad i de sociala relationerna är de sociala relationerna inbäddade i det ekonomiska systemet.

Det är nog så att den här inbäddningen strider mot hur människor helst vill ha det för att må bra. Och därmed får vi samhällen som i sin helhet inte mår särskilt bra. Liberaler må tro att det är någon sorts obevekliga ekonomiska lagar som driver fram den här utvecklingen. Polanyi pekade på politiska beslut. Men han resonerar också om maskinernas betydelse för ekonomins organisering (och därmed får vi en anknytning till Marshall McLuhans diskussioner om utvecklingen från tryckpressens uppfinnande och framåt i tiden).

Marx skulle väl ha pekat på sin tes i Kommunistiska Manifestet, att "bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte". Den skapar, baserat på industrisystemet, en värld som är anpassad efter de egna behoven av ständigt expanderande marknader, ständigt uppdrivna vinster. Men världen är ändligt, kanske kapitalisterna nu märker det genom allt svårare systemkriser. Det blir nödvändigt att återföra ekonomin till vad den har varit, den skall vara en tjänare, inte en herre.

Föregående inlägg i denna Wigforss-serie finns här.

Wigforss nr 5, Wigge och Manifestet

Kan du tänka dig att en ledande socialdemokrat idag skriver och publicerar något i den här stilen om den marxistiska teorin och om  ...:

... hur förunderligt riktigt väsentliga drag i den kommande samhällsutvecklingen förtecknades i det 100 år gamla Kommunistiska Manifestet.

Idag blir ju borgerliga ledarskribenter och liknande figurer hysteriska för i stort sett ingenting. Skulle någon i socialdemokraternas partistyrelse nu hylla Manifestet blev det väl kollektiv hjärnblödning i borgarmedia. Citatet kommer från Wigforss' Socialism i vår tid, sid. 108, utgiven 1952. Han var nog inte unik för socialdemokratin för sextio år sedan. Det fanns andra som också använde Manifestet i argumenteringen, som socialministern Möller.

(Vid närmare eftertanke: har ju en bloggpost där jag berättar att en SSU-klubb här på Söder studerade Manifestet för några år sedan. Undrar hur det gick med det.)

Det här kommer från min uppsats om tjänstemän och klass, sid. 19:

För Sveriges del var det enligt Ahrne 1930-talet som klassmässigt mest påminde om Marx' och Engels’ ursprungliga teorier. Sedan kom en utveckling där bland annat bönder och småföretagare ersattes av "teoretiskt svårare" tjänstemannaskikt. Ahrne drar slutsatsen att "…i grova drag stämmer förutsägelserna [i Manifestet] ganska väl" och "… i stort sett och i det långa loppet kan [man] ge Marx rätt".1 Samhället har varit förvånansvärt statiskt. Enligt uppgifter från Therborn (som Ahrne hänvisar till) minskade arbetarklassen från 56 till 53 procent av den förvärvsarbetande befolkningen mellan 1930 och 1975. Under samma tid ökade det som Therborn kallar mellanskikten från 11 till 37 procent av de förvärvsarbetande.2 Mellanskikten innehåller industritjänstemän, och han måste använda begreppet ”proletariserade mellanskikt” för att precisera sig.3

Noterna 1, 2 och 3 hänvisar till följande böcker där sociologerna Göran Ahrne och Göran Therborn medverkar:

Ahrne, Göran & Ekerwald, Hedwig & Leiulfsrud, Håkan (1995) Klassamhällets förändring (4:e rev. upplagan), Arkiv förlag, Lund.

Therborn, Göran (1981) Klasstrukturen i Sverige 1930-1980. Zenit. Lund.

Det tidiga femtiotalet, när Wigge skrev sin bok, bör inte ha varit alltför olikt 1930-talet, även om nedläggningen av småjordbruken redan var i full gång och gruppen kontorsanställda ökade raskt. Och vad det gäller utvecklingen idag, med en kapitalistklass som försöker stuva om samhället helt enligt egna önskemål, tycker jag att Manifestet stämmer bra. Det kanske stämmer ännu bättre än för säg femtio år sedan? Ökande och permanentad arbetslöshet, en så kallade medelklass som blir allt hårdare pressad och måste välja vem den skall förena sig med - det passar väl in i modellen som Marx ritade upp,

Föregående inlägg i denna Wigforss-serie finns här.

Wigforss nr 4. Ny/gammal liberalism

Här fortsätter serien med reflexioner grundade på Ernst Wigforss Socialism i vår tid från 1952. Föregående inlägg i serien är bokstavligen föregående inlägg till det här inlägget.

I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades 'manchesterliberalism'. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad 'nattväktarstat' som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! - Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.

Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar 'gammalliberalism'. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och - vilket gör saken intressant nu - samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.

Nå, Wigge skriver sålunda:

Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig - somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning.  Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)

Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att "visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så ...". Argumenten känns igen.

Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:

Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)

Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:

Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna. 

Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. - Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.

Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. "Om inte den regleringen hade funnits så ..." Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av 'nattväktarstat', men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.

Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.

Wigforss nr 3

Här är några citat från romanen Krig med räknesticka av Elsa Appelquist, utgiven 1949. Jag använde dem som tidsmarkörer till en uppsats jag skrev om arbetskraftsbristen strax efter Andra världskriget:

Jag har gjort en upptäckt, förstår ni. Man kan lämna Antonsson & Co utan att därför hela ens värld störtar ihop. Hör ni det, man kan få annat arbete! Det finns massor av platsannonser i tidningarna.
…
Arbetaren har bara sin lön att leva av, för den skull har han tålt många orättvisor i fruktan för att bli avskedad om han opponerade sig. Denna rädsla för att bli arbetslös, har arbetsgivaren sorgfälligt utnyttjat på många håll. Arbetsgivaren har missbrukat privilegiet att ensam få vara den som leder och fördelar arbetet. Det har kallats rationalisering, men det har på sina håll blivit olidliga arbetsförhållanden,
…
Det har vänt, så nu är det vi arbetare, som inger arbetsgivaren fruktan. På fredagarna är det inte längre vi, som står och darrar i knävecken för att det ska ligga en uppsägningslapp i lönekuvertet, det är arbetsbefälet som i stället får en känsla av obehag, om vi med bestämda steg närmar oss kontoret; vi kan ju komma med ett besked, att vi ämnar lämna arbetsplatsen. (sid. 88, 200-201).

Wigforss' bok som diskuteras i den här serien inlägg kom 1952. Det var brist på arbetskraft i en industri som gick för högvarv, och det gav arbetare och lägre tjänstemän påtryckningsmöjligheter som inte funnits tidigare. Om inte ett arbete uppskattades kunde man ofta lätt hitta ett annat. Därmed kom frågor om 'trivsel' upp på dagordningen, och personalavdelningarna började pyssla med 'human relations'.

Den australiensiske nationalekonomen Bill Mitchell har skrivit om det här (det var ett tag sedan och jag orkar inte leta rätt på exakt citat, men Mitchells blogg finns här, han skriver mycket intressant om aktuella ekonomiska frågor). Just den där friheten i att kunna få tag på arbete, inte behöver vara utkastad och nedtryckt ... det är viktigt. Det är därför som Mitchell förespråkar en ekonomisk politik där det ingår arbetsgaranti: den som vill ha arbete skall få det! (Politiken kallas chartalism eller Modern Monetary Theory, om någon undrar. Sök på taggen "MMT Modern Monetary Theory" på den här bloggen så kommer fler inlägg i ämnet upp.)

Vad tänkte nu gamle Wigge om detta 1952?

Osäkerhet om arbete och inkomst, otrygghet i tillvaron var lönearbetarens lott, och den syntes ofrånkomlig i ett näringsliv byggt på den enskilda företagsamhetens frihet ... [obs. att W. skriver 'lönearbetarens', inte 'löntagarens'.]

Det ekonomiska livet var i viss mån också en form av krig, och ambulansen fanns för att ta vård om de sårade och dem som i övrigt inte orkade följa med. Ambulansen växte steg för steg till den socialpolitik vi  nyss har sysslat med. ... [klasskamp kan ju kallas för 'en form av krig'.]

Men den som vill kan fortsätta en stund med att göra den arbetslöse till en sårad i den ekonomiska kampen, kalla understöd och försäkring ambulans och i kravet på att röja undan själva arbetslösheten se något lika revolutionerande som i tanken att komma bort från krig. [upphäva klasskamp och arbetslöshet genom att undanröja klassväldet, är det detta som avses?] 

Som en revolutionär paroll uppfattades också länge socialistiska arbetares krav på rätt till arbete. I den borgerliga världen ville man länge inte se, att det här för de egendomslösa lönearbetarna gällde något som kunde kallas en naturlig mänsklig rättighet, jämförlig med rätten att äga och fritt bruka sin egendom. (sid. 43-44.)

Tänkte Wigforss på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vi kan haka på 23 och 25 paragraferna som avslutning på detta inlägg.

Artikel 23 

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 25 

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Föregående inlägg i denna serie, baserad på Wigforss Socialism i vår tid, hittar man här.

Wigforss nr 2

I första inlägget med anledning av Wigforss' Socialism i vår tid citerade jag detta:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Tänkte man kunde knyta det till något som skrevs i samband med en utvärdering av Kinas kulturrevolution:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...

Här ser vi hur två tendenser skär varandras vägar: kollektivet som måste uppträda som kollektiv för att tillkämpa sig rättigheter, och individer med resurser som vill ha rätt att ge uttryck för sina egna uppfattningar. Men när det inte bara handlar om rättigheter, utan om makt, ser frågan likadan ut? Det kan ju bli en 'demokrati' som innehåller så många begränsningar ('skydd för minoriteter') att varje steg som flertalet vill göra för att förbättra sin ställning stoppas av ett minoritets-veto. Är det då demokrati längre?

Wigforss pekar på att en utökad rösträtt samtidigt betyder att det fåtal som tidigare haft rösträtt får sin politiska makt och därmed frihet begränsad, och fortsätter:

Ekonomisk övermakt hos den ene begränsar friheten för den andre. En jämnare fördelning av makt och inflytande inom det ekonomiska området ökar friheten där, liksom den allmänna rösträtten gör det inom politiken. (sid. 19).

Jämlikheten förutsätter alltså att man accepterar både utökad frihet och ökade inskränkningar. Man måste alltså bryta med modellen för ett pareto-optimalt system. (Har skrivit tidigare om Pareto.) I ett system som är pareto-optimalt kan man inte omfördela existerande resurser från någon som har till en som inte har. Tillskotten får bli från nyskapade resurser. Systemet är i sig konservativt. Men under en period av stark tillväxt kan man smita förbi detta, vilket reformisterna under Wigforss' tid kunde utnyttja. Man behövde inte expropriera kapitalet för att ge till arbetarna.

När tillväxten stannar av (och någon part inte vill vara med och dela längre) blir situationen annan. Det kommer inte att handla om några procent hit eller dit i löneförhandlingar, utan faktiskt makten över vad som produceras och vem som får fördelarna av produktionen. För närvarande är det kapitalet som är starkast i den dragkampen. Därför blir reformer som syftar till att göra individen 'friare' idag något som är verkligt gynnsamt för ett fåtal personer, tillfälligt hyfsat för flera, och direkt dåliga för andra. Frihetsreformer får en ofri baksida därför att resursomfördelningen sker i första hand till individer/grupper som redan har så de klarar sig. De optimerar inte samhällets möjligheter till frihet och jämlikhet.

Föregående inlägg i Wigforss-serien här. Jag ser läsningen av Wigforss huvudsakligen som ett sätt att få uppslag att tänka åt olika håll, inte att kopiera hans åsikter eller spola dem.

Wigforss funderar

I en levnadsteckning över den gamle fine poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie läste jag att han inspirerats av en bok av Ernst Wigforss: Socialism i vår tid. Wigforss var ledande socialdemokrat under den tid när sådana personer utan att blinka kunde kalla sig socialister och dra in Marx i resonemangen. Boken kom 1952. Jag beslöt mig för att låna den och se vad som finns bakom titeln. Verkar vara passande att klippa ut något slående citat då och då. Varför inte börja med de här:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Eller vad sägs om detta:

Att ett nästan feodalt agrarland som Ryssland skulle gå i spetsen för en socialistisk revolution, var för den äldre marxismen en orimlig tanke, och väntan på stödet från en "världsrevolution" i de kapitalistiskt framskridna staterna därför naturlig. Stalins program för socialism i ett enda land kom från denna synpunkt som något nytt.
Om å andra sidan en snabb industrialisering skulle bli möjlig, allrahälst om den skulle innebära någon tillnärmelse till socialism, fanns knappast någon annan form än en centralistisk statssocialism. Utvecklingen i Sovjetunionen har naturligtvis spelat en ofantlig roll för idealbildningen i alla kommunistiska partier men förklarar inte helt, varför kommunisterna också i de västliga länderna bundit sig så hårt vid en rätlinjig och schematisk statssocialism. (sid. 12).

Det finns en linje mellan de här två, om man drar linjen via Marx' och Engels tidiga funderingar om möjligheten att skapa ett samhälle där individerna kunde utvecklas fritt.  Men de västliga kommunistpartierna verkar inte ha haft de intellektuella resurserna att ta tag i de här frihetsfrågorna, vilket väl delvis berodde av att det största och viktigaste partiet - det sovjetiska - hade tyngre frågor av överlevnadsnatur att brottas med. Sovjet måste arbeta efter de egna förutsättningarna, men de västliga partierna kunde (kanske) ha slagit in på en annan väg.

Myrdal som wigforssian, för ett arbetsliv för alla

Hos bloggkollega Teckentydaren får jag tips om en artikel av Jan Myrdal. Myrdal tycker att Socialdemokraterna borde göra sig av med överbetalda konsulter och göra något vettigt för att väcka sina potentiella väljare i stället. Nja, man kan nog tro att socialdemokraternas ledning hellre skär av sig några fingrar än gör sig av med konsulterna.

Myrdal gör inget annat än att dra gamla kända recept ur den reformistiska arbetarrörelsens kokbok, Wigforss skulle nog inte protestera.

Arbetslösheten upphör helt om Sverige genomför de stora nödvändiga satsningarna. Tänk själva! Det gäller till exempel sådant som järnvägar och nya miljonprogram. Såväl nybyggen som att återupprusta de nuvarande ghettoiserade förorterna till anständig standard.

Här kan man tillägga en massa jobb inom skol- och omsorgsvärlden, kultur och andra tjänster. Men vi fortsätter med Myrdal:

Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång.

Det blir inga arbetslösa kvar. Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer som jag; men också de kan sättas i arbete. Om det som kallar sig Europa söker hindra detta, desto värre för dem!

Vi skjuter skallen av eventuella EU-byråkrater som försöker stoppa oss, eller ...? Vad som kan tilläggas här är att pengar är inget problem för ett land som har sin egen valuta, det avgörande är om resurserna finns eller inte finns. Finns de så kan staten fixa pengar utan att ens behöva ta några lån, När sådana som Sahlin eller Östros pratar om "ansvar" är det en ny språkförfalskning, det handlar om att tvinga folket att frivilligt gå med på utpressning av sig själv till finanskapitalets förmån. Det är en negativ, destruktiv politik. Men det skulle alltså finnas en bättre väg:

Om socialdemokratin och dess rödgröna slår in på den vägen då reser sig en miljonpublik gäspande väljare från sofflocken och går till valbåsen; Mona kommer att stå i hävderna som den socialdemokratiska ledare vilken förde rörelsen till historisk seger.

Myrdal tvekar dock, vilket låter rimligt, och slutar med:

Om! alltså.

Ja, om inte om satte käppar i hjulet hela tiden ... men som appendix lägger jag här in några brottstycken från en sagolik tid, tiden med brist på arbetskraft i Sverige i början av 1950-talet. Det är en man som heter Brunner från dåvarande Arbetsmarknadsverket som 1954 håller ett anförande i Västerås. Det fanns saker att göra, industrin växte, och man måste skrapa fram de reserver av arbetskraft som fanns. För i och med att det var gott om jobb kunde missnöjda arbetare eller tjänstemän ofta "rösta med fötterna" om de inte gillade hur det var på ett arbete, för det fanns andra jobb i överflöd.

... vi har i första hand fått inventera och försöka få fram de arbetskraftreserver som samhället har haft. Därvid ha vi till att börja med haft att tillgå de gifta kvinnorna och dem ha vi försökt att få att arbeta utanför hemmet i ökad utsträckning. ...

Men sedan på grund av arbetsbristen så har man varit mindre kritisk ifråga om arbetskraften och därför har man tagit emot en del partiellt arbetsföra. Men det är också så, att vid den ökade sociala omvårdnaden om folk har man sagt sig, att det bör väl ändå vara så, att om en människa kan arbeta bara på något enda område, så bör man ge människan tillfälle att göra det och man har utrustat bl.a arbetsmarknadsorganen med resurser att ta hand om partiellt arbetsföra. Och det har vi gjort. Vi har fått särskilda tjänstemän, som har blivit specialister på att räkna ut var en människa, som har det och det felet, ändå skall kunna arbeta. För praktiskt taget alla människor gäller att även om man har en defekt i ett eller annat avseende så gäller det bara att leta upp den rätta platsen där felet inte utgör något hinder för en fullgod arbetsinsats. Och vet ni, vi har plockat fram både blinda och döva och lytta av alla slag, lungsjuka och andra, bara de varit något så när återställda, och de har satts in i produktionen, Vi har först arbetsprövat dem, vi har arbetstränat dem och när vi har gjort det har vi kommit underfund med att de kan arbeta. Så har vi yrkesutbildat dem när det har behövts, och sedan har de också fått jobb, Och det är åtskilliga 10.000-tals mäniskor här i landet som under sista 10 åren har tagits i anspråk och getts arbete, om vilka man förut trodde, åtminstone beträffande en del av dem, att de aldrig skulle kunna göra något i sitt liv.

 Ja, det här låter något annat än en sur jakt på "fuskare", det handlade om att hitta människor till uppgifterna i en optimistisk och expansiv ekonomi.

"Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer" skrev Myrdal. Kunde full sysselsättning genomdrivas så skulle även dessa kunna få jobba så mycket som de kände för. I dagens arbetsmarknad finns det knappast utrymme för en sjuttiårig byggnadsarbetare eller en jämnårig undersköterska. Arbetstakt och krav slår ut dem. Och det gäller i mängder av andra arbeten också. Men i en ombyggd ekonomi ... där har vi visionerna som de "ansvarskännande" figurerna inte vill eller vågar tala om, eller inte ens kan föreställa sig. Delar av befolkningen antas jobba ihjäl sig, och resten skall jagas att ta jobb som inte finns. Vad är det för vansinnig politik egentligen!

Ernst Wigforss mot "underskottsterroristerna"

Här är en uppföljning till ett tidigare inlägg om att pengar inte är något problem när det gäller att ta hand om arbetslöshet och stillastående resurser i största allmänhet.

Frågan är naturligtvis inte ny, den var i högsta grad aktuell i början av trettiotalet när den stora depressionen med massarbetslöshet plågade världen (minus Sovjet som var upptaget av första femårsplanen). Ett av socialdemokraternas vassaste pennor, Ernst Wigforss, skrev inför valet 1932 sålunda:

Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna. Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Det var på den tiden det fanns socialdemokrater som vågade ta strid med de neoklassiska ekonomerna och det som idag kallas "underskottsterrorister", de som till varje pris skall skära ner i offentliga utgifter och helst också plundra pensionsfonder och liknande när de ändå är igång. Vad Wigforss angrep var i princip samma idéer som nu predikas om "sparsamhet" och "åtstramningar", och som med hög sannolikhet kommer att leda till att den nuvarande krisen förlängs och försvåras. Vilken högavlönad "arbetarrörelseidkare" idag skulle våga klämma i så här:

Det har sagts ofta under denna kris, men kan tydligen inte sägas för ofta, att vad världen lider under inte är brist på produktiva krafter, på de reella faktorer, som gör välstånd möjligt. Men den mekanism, som skulle hållla verksamheten i gång, har råkat i olag. Det är inte rimligt, att människorna skall med armarna i kors förbida, att den åter på något vis sätts i rörelse. Och det är inte förmätet, om de genom samhällets egna organ söker ta de produktiva resurser i bruk, som enskilda icke anser det lönande att utnyttja.

(...)

Produktionen är till för mänskans skull. Produktionsverktygen är mänskans verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar mänskorna istället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat, och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.

Detta var ju trettiotalets början. Kris då och kris nu, och motståndarna är sig rätt lika, och i farstun står fascister och trampar i takt. Men för den som vill läsa uppdaterade synpunkter, och orkar med långa bloggposter på engelska, kan den australiensiske professorn Bill Mitchells inlägg vara givande. Här är det senaste.

Kan Keynes rädda oss rätt av?

Bild från MTM-boken av Maynard, översatt till svenska 1950. Ingen vidare bildkvalitet, men klicka på bilden så blir den större.

Det finns flera inspirationskällor för den här bloggposten. Dels ett inlägg på ekonombloggen Ekonomistas om hur "mellanjobben" på kontoren i USA försvunnit och det skett en polarisering mellan avancerade och enkla jobb. Dels några kopior ur en gammal bok om rationalisering som jag tog för eget bruk för några år sedan. Det är den som syns ovan. Och så har jag tidigare skrivit ett långt och träigt inlägg om rationaliseringar på den här bloggen.

Slutligen har vi den aktuella diskussionen om vad man skall göra åt den pågående krisen - duger det med stimulanser à la Keynes?

Det som är bra med bilden ovan är att den kan belysa flera förhållanden samtidigt. Men vad är det för problem den ursprungligen ville visa på (och kom ihåg att det här gäller förmodligen mitten av 1940-talet i USA)? Jo, det sitter ett antal tjänstemän på ett kontor vid var sitt skrivbord. I denna grupp är det bara en som har telefon. Det ringer ofta på telefonen men när någon svarar visar det sig också ofta att det är någon annan som söks. Människor blir avbrutna i onödan i sina arbeten, måste resa sig och gå till telefonen, arbetsflödet störs, det är naturligtvis inte särskilt produktivt!

Och hur löser man detta? Jo, som bilden visade listade rationaliseringsexperterna ut bästa sättet att placera skrivborden så att alla hade så nära som möjligt till telefonen! Det är gruppen längst ned där alla bord ställts tillsammans.

Det finns en sida till i boken om det här, med roliga (?) beräkningar ner på bråkdelen av en sekund hur lång tid det tog att slå ett tresiffrigt nummer på en gammal hederlig telefon med nummerskiva - men det bespar jag er (för den här gången i alla fall).

I själva verket vet vi ju att det aktuella problemet löstes på ett annat sätt. I steg ett fick varje kontorist sin egen telefon. Det fanns många kontorister på den tiden, så det blev många telefoner. Sedan kom datorstyrda telefonväxlar. Nummerskivorna ersattes av knappsatser, kortnummer och andra finesser infördes.

Och medan den tekniska revolutionen rasade på rensades skrivborden och kontoristerna bort i snabb takt. Rutinjobben datoriserades och organisationen blev platt och slimmad. De som finns kvar har väl ofta telefonen i fickan eller i en stropp runt halsen, Se min kommentar på Ekonomistas-bloggen för vidare detaljer om hur yrkeslivet påverkades av detta under slutet av nittiotalet! Det här gjorde slut på "långvägarna" inom företagen.

För femtio år sedan hade det nog vimlat av gubbar med släggor och spadar här.

Den här bilden tog jag i morse vid rivningarna i Liljeholmen. Den visar på samma sak som jag antytt ovan - arbetsplatserna töms på folk. Här finns tre grävmaskiner och tre grävmaskinister. Ytterligare några få gubbar finns nog i närheten, men annars är det ganska tomt.

Vad kan man få för tankar av det här? Kanske att det finns någon sans i Arbetar-Fredriks och Hästsvansens motstånd mot att ösa ut pengar i stor skala i krisbekämpning. Om man tänker sig att mer pengar omedelbart skall ge fler arbeten är det illa genomtänkt om man gör det i superrationella och nära nog folktomma arbetsplatser. i den mån de kan hålla sig vid liv tar de nog inte in så mycket nytt folk ändå. Och inte heller på lång sikt kan man tro att det blir någon återströmning av folk dit.

De mängder av skrivbord som bilden överst får symbolisera en modell att organisera arbetet som är borta. De hierarkiska linjeorganisationerna med fasta ansvarsområden har ersatts av platta kaos i stället där ingen är ansvarig för något. Verkstadsjobbaren har ersatts av en robot. Hur många spadar ersätter en grävskopa?

Då är vi tillbaka till den sektor där de arbetsintensiva och samhällsnyttiga jobben finns - den offentliga. Nu är vi åter i den dårmässiga situationen där det offentliga skall "spara" för att täcka upp för en kris som orsakats på annat håll. Och det "sparandet" kommer inte att göra krisen mindre. Kanske värre snarare. Och medan tiden går biter sig arbetslösheten fast allt mer. Kortsiktigt är det alltså där som rejäla insatser behövs göras, och det kvickt.

För att ta ett steg till: när keynesianismen kan misstänkas fungera dåligt för den privata sektorn men bättre för den offentliga måste man ändå fundera på hur det fungerar bra på den offentliga sidan. För alltid, eller finns det negativa tendenser där också? Vad betyder privatiseringarna för krisbekämpningen? Behövs det kanske rejäla återtaganden och expansion av den gemensamma sektorn på bekostnad av den privata - kan det medföra finansieringsproblem? - Jag har inga bra svar, bara en aning om att det inte kommer att räcka med att bara hjälpa kommuner och landsting att hålla sin utgifter uppe!

När vi tittar på den aktuella politiska situationen i Sverige, med en opposition som håller på att begå politiskt självmord, kan man undra hur det kommer att gå. Oppositionens uppgift skulle ha varit att peka ut en framtid bortom keynesianismen, men de där [ja, här skulle jag vilja ösa ur mig ett antal kraftuttryck som dock ligger under den samtalsnivå som jag försöker hålla på bloggen, så jag avstår] verkar ju i stort sett vara tomma på idéer. Och skulle någon ha en idé får man förutsätta att socialdemokraterna raskt dödar den i "samrådsgrupperna". Så under isen som de är kan man undra om de snarare vill ha en forntid före Keynes och Wigforss som sitt ideal.