"Ingenstans" är väl det rimliga svaret - landet ligger ju väl förankrat på sydsidan av Himalaya. Men ur politisk synvinkel är det ett knepigare fall. Förra året avslutades det långa inbördeskriget, maoisterna blev största parti i de följande valen och bildade regering. Kungen sparkades ur sitt palats och republik infördes.
Sedan föll regeringen på frågan om hur den maoistiska folkarmén skulle integreras med Nepals före detta kungliga armé. Efter detta har maoisterna försökt komma tillbaka men misslyckats. Regeringen är en stor koalition men de viktigaste motparterna är två: Kongresspartiet och Förenade Marxist-Leninisterna. Det senare är förmodligen något i stil med Vänsterpartiet i Sverige - inga revolutionärer direkt alltså. En hel del av motståndarna till maoisterna kan nog utan orättvisa sorteras in som företrädare för den gamla korrumperade politiska eliten i Nepal. Skurkar, med andra ord. Deras taktik verkar vara att helt enkelt klamra sig kvar vid makten och hoppas att den folkliga rörelsen skall dö ut. Hot om militärkupp, inbördeskrig och kanske utländskt ingripande finns i bakgrunden.
Under Prachandas ledning har de nepalesiska maoisterna försökt med demonstrationer, man har utropat olika delar av landet till självständiga enheter inom den nepalesiska förbundsstaten, bönder har ockuperat land. Det är svårt att på håll avgöra hur enat och målinriktat partiet är. Vet man vad man vill, eller håller man på att experimentera sig fram i ett oklart politiskt läge, hur eniga är partiledarna om vad som skall göras? Samtidigt får man vara källkritisk: mycket av nyheterna från Nepal kommer från media som är fientliga till maoisterna, och maoisternas egna analyser och uttalanden får också granskas kritiskt.
Maoisterna har alltå varit mycket aktiva men har inte aktiverat Folkarmén igen utan inriktar sig på att få till en ny konstitution för landet och komma tillbaka i regeringen. Hittills förefaller det inte ha givit så stora resultat. En del maoister i andra delar av världen kallar detta "förräderi" och anser att inbördeskriget skall återupptas. Andra är mer förstående för det besvärliga läge som de nepalesiska ledarna måste hantera. Ett nytt inbördeskrig kommer att orsaka mer mänskligt lidande, och vem kan garantera seger?
Ett motargument till detta är grundläggande: hur skall revolutionärer behandla den rådande staten? Kan den bara övertas och återanvändas, eller innerhåller den strukturer som måste krossas för att de är nedbrytande för en folklig revolution? Exempelvis de indiska maoisterna (ett stort parti som förtjänar att lyssnas till) anser det. Med tanke på att den gamla staten innehåller polis och militär vars ledare knappast är lojala mot en stor folklig revolution som kommer att ta ifrån dem deras privilegier, är det uppenbart att det inte går att bara ta över dem och tro att allt kommer att gå bra. Det finns förskräckande erfarenheter när man försökt göra sådant.
En annan aspekt är hur de maoistiska ledarna i Nepal innerst inne tänker. De har kommit ut ur sina baser på landsbygden och in till mer bekväma förhållanden i städerna. Vill de återgå till enklare och definitivt farligare förhållanden igen? Och hur kan de vanliga medlemmarna tänkas reagera på det? De har inte slagits och gjort stora uppoffringar under lång tid bara för att lyfta några ledare till nya bekväma kontor.
Ett riskabelt politiskt kort har plockats fram: nationalism. Förhållandena mellan Indien och Nepal är inte helt friktionsfria. Det finns anklagelser om ojämliga avtal mellan länderna, olösta gränskonflikter, tvist om naturresurser. Maoisterna har höjt nationalismens fana, yrkat på att de ojämlika fördragen skall rivas, och kanske därmed stärker sin patriotiska trovärdighet. Detta är inget konstigt: under hela 1900-talets socialistiska revolutioner har kommunister och nationalister varit verkligt framgångsrika när de gått hand i hand. Samtidigt kan ju en militant linje få oavsedda verkningar, som ett krig vars utgång man inte kan vara säker på.
Kanske maoisterna tänker att en nationalistisk och anti-indisk kampanj kommer att försvåra för de reaktionära motståndarna att fortsätta sin obstruktionspolitik. Under parollen "nationell enighet" kan alla patrioter tänkas samlas för att protestera mot indiska övergrepp. Man bildar en samlingsregering där alla toppgubbar och -gummor från de etablerade partierna kan sitta tillsammans utan att bekymra sig om svåra inrikespolitiska problem. Då trycks klassaspekten tillbaka till förmån för nationen även om hotet om en ny folklig revolt finns som en insats i förhandlingarna. Är det vad fattiga nepaleser vill ha och behöver?
Det kan pågå rörelser som inte syns så mycket i de politiska analyserna. Maoisterna byggde upp sin styrka på landsbygden. Kan de göra samma uppbyggnad av massbaser i städerna bör de ha större möjligheter att stå emot en reaktionär anstormning. Men just nu är det många frågetecken om vad som händer i Nepal. Krisen kan inte bara fortsätta i all evighet.
Picasso: cirkusakrobater och apa (apan till höger)
