Finns det ett hat mot de äldre i Sverige? Det citeras Jan Myrdal ha sagt i en intervju. Myrdal har skrivit om det här tidigare och inte varit nådig mot hur äldre folk behandlas här. Nu är det en uppföljare på Timrås ransonering av kaffe och annat som kan förgylla en stund för en seniormedborgare. Men jämfört med mycket annat som drabbat en hel del äldre är timråfallet ganska så oskyldigt.
Medborgare? Är man fullvärdig medborgare som pensionär? Förväntas man inte bara helt enkelt hålla klaffen och utan protester se hur det samhälle man ville bygga upp, och var med om att bygga upp, förfaller under nyliberala socialmoderaters vanstyre? Ja, möjligen rösta vart fjärde år då, men annars har man inte mycket till talan.
Då kan man ju lika gärna tala om "ignorerandet av" som "hatet emot" de äldre (oss äldre). För i mycket handlar det ju om att vissa människor inte skall synas och inte skall kosta. Framförallt inte kosta, eftersom allt större del av samhällets resurser måste ösas in som smörjmedel i kapitalismens Grottekvarn. Annars blir det ett jävla liv på kapitalisterna.
Nyss hemkommen från Indien (där Myrdal intervjuade maoistledaren Ganapathi som verkar pigg för sin ålder - jag tror vi är ungefär jämnåriga) säger Myrdal att åldringar behandlas bättre därborta. Det är väl samma sak över stora delar av Asien: man tar hand om de äldre uppskattade medlemmarna i samhället, vare sig det nu är Korea, Kina eller en del andra länder. Men hur är det att bli gammal och fattig i USA? Eller i England? - Favoritländer för förnäma borgare minsann!
Det är lätt att skälla på "politiker", men hur är det med större delen av näringslivet? Hur kommer det sig att man anses som föredetting, obildbar, fullständigt oförmögen till att göra nya saker, redan innan man fyllt femtio? Hur kommer det sig att folk som egentligen vad det gäller kunskaper och erfarenheter sopas bort från företagen? Vem har bestämt det? Ett svar kan ju vara att många företag hellre tar in yngre med sämre kunskaper och pondus att säga ifrån - det blir lugnare för kvartalskapitalisterna då, om de slipper ha med yrkesfolk att göra. Det är fel att låta företagen komma undan med någon slags hänvisning till att de minsann får göra som de vill. Tänker de bedriva samhällelig verksamhet får de inte göra som de vill.
Jag undrar om det är så här tågordningen ser ut: först ignoreras de äldre, och när de inte bara frivilligt försvinner utan ger ljud ifrån sig kommer hatreaktionerna. Fast speciellt nu när det är valår tror jag inte ens vapenhot kommer att kunna tvinga fram en politiker som hävdar att man skall "spara" speciellt på pensionärerna. Det kommer nog att bli ett jäkla spring av gullegullande politiker hos de gamla. Usch.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
8 kommentarer:
Visst handlar det här om att de äldre inte är lika lätta att styra - de har ju erfarenhet.
Det är precis detta somliga företagare säger, indirekt, när de menar att de äldre säger nej till allt nytt. Det gör de förstås inte, men då och då talar de om att "det där har vi redan prövat och det fungerade inte", varvid unga gröna chefer tror att de erfarna bara sätter sig på tvären för att de inte vill veta av något nytt.
PS:
Sedan är jag ganska övertygad om att politiker medvetet har drivit fram ett "hat mot äldre" , en generationsmotsättning, för att det alltid är bra att ha utgrupper att peka ut som de kostsamma, de onödiga, de problematiska.
Att ge sig på de äldre och de gamla kan ju aldrig strida mot lagen om hets mot folkgrupp, som denna ser ut.
Nja, att hetsa mot äldre i egenskap av äldre har ju en hake med sig: så länge de äldre har rösträtt, och har nära anhöriga som också har rösträtt, kan det bli en väldigt våldsam rekyl i nästa val.
Vad det gäller företagen så var det ju enligt mina erfarenheter så att man gjorde den ena omorganiseringen efter den andra - och när man hållit på tillräckligt länge så började det hela att se ut som innan vågen av omorganiseringar började! Men det gjordes ju aldrig någon offentlig utvärdering av varför tidigare organisation var fel och hur den nya fungerade, utan man blåste bara på med nya hela tiden. Inte undra på att folk blev förvirrade och knappt visste var de jobbade. Och att förvänta sig att folk i en sådan situation skall tänka på andra praktiska frågor än att hålla sig fast vid det egna skrivbordet ...
Helt klart är att vi svenskar lever i en ungdomsfixerad kultur, där de äldres erfarenheter inte efterfrågas. När man blir ålderspensionär så raderas yrkesidentiteten ut och man betraktas som en del av kollektivet "pensionärer".
Kina och Korea m.fl. länder har inte haft lika lång välståndsutveckling som vi har haft i västvärlden. I Kinas fall kommer dessutom ettbarnspolitiken (som i sin tur skapat den mest bortskämda och pressade generation barn någonsin, med fyra mor/farföräldrar och två föräldrar som skämmer bort och pressar enda ungen till framgång) i sinom tid skapa en förfärlig mängd ensamma gamla.
Det hela påminner lite om den slutsatsen Staffan Burenstam-Linder drog i sin bok "Den rastlösa välfärdsmänniskan" från 1969: I början av den ekonomiska tillväxtperioden saknar de gamla mat och husrum eftersom det är knappt med varor, i slutet av tillväxtperioden saknar de gamla människor som kan ta hand om dem.
Det kanske är så att vi fick en generation (av jämnåriga till mig ungefär) som vägrade bli vuxna efter 60-70-talen, och som fortsätter att tråna efter "ungdom" och "nya talanger"? Och därmed i soptunnan med äldre talanger! Det kanske blir bättre när denna Peter Pan-generation skottas ner i gravarna?
Angående Japan så fixar de kanske en del av problemen i åldringsservicen med hjälp av flitiga små robotar? En robot är kanske roligare att prata med än en stressad hemhjälp.
Sen kan det inte hjälpas att man blir lite lack på dagens gamlingar som ju är den generation som har sumpat det grepp om samhället som trots allt deras föräldrageneration hade.
Gott om tid har de också, men vägrar i nittisju fall på hundra att lägga ner något av den på gemensamma politiska strävanden. Som på ett årsmöte som en av mina bekanta rapporterade från:
Medlemmarna, företrädesvis pensionärer, klagade över att styrelsen inte hade gjort det och inte hade gjort det. Varpå någon i styrelsen sa:
- Om många tycker det här är viktigt kanske vi kan bilda en arbetsgrupp. Vi i styrelsen är ju inte så många och dessutom har vi vårt arbete att sköta.
På vilket publiken svarade:
- Nej, vi är pensionerade och behöver inte göra något.
Ja, allt är inte bara svart och vitt. Det blev väl indraget föreningsfika för de där slappsvansarna till panchos?
Skicka en kommentar