Brukare och arkitekter

Det här inlägget handlar om arkitektur och stadsbyggnad i ett lite speciellt avseende. Ovan är ett exempel från Sverige, Vällingby som invigdes 1954. Ett storverk som väckte uppmärksamhet världen över. Vi kan vara stolta över det, men samtidigt kanske vi inte skall bortse ifrån att det fanns andra och dolda sidor av de västeuropeiska välfärdsstaternas framväxt. De dolda sidorna kunde handla om just döljande, att få bort en mycket grundläggande fråga i ett kapitalistiskt samhälle, vare sig det är välfärds- eller inte. Läs mer nedan och fundera.

Tidig (miss)brukare? Kolingen rökte en cigg av märket Harset. Tror det uttalades "haschet".

Jag har aldrig varit inblandad i socialsvängen (har industribakgrund om vi talar om yrkesliv) men för några tiotal år sedan pratades det en hel del om "brukare" på den sidan. Det var "brukarinflytande" och "brukarmakt" i olika sammanhang. Ibland misstänkte man väl att det skulle vara ett "miss" framför "brukare", men det var i alla fall under en tid när det gick an att vara sjuk och sliten utan att få en flock Allians-hyenor över sig. Krav kunde ställas nedifrån och upp och inte bara uppifrån och ned. (Tror jag i alla fall, rätta mig om jag har fel.)

Jag har just läst en bok om arkitektur, Words and Buildings av Adrian Forty. Där diskuteras en del termer som figurerat just inom arkitekturen. En av dessa är "user", "brukare" på svenska. Det verkar som Forty förklarar mycket mer trots att det egentligen bara är arkitektur han behandlar.

Vällingby centrum när det var nytt

Det suddiga "brukar"begreppet tillkom efter Andra världskriget i ett läge när välfärdsstaterna byggdes upp. Det handlade om människor som ansågs ha svårt att hävda sig själva och som behövde hjälp (av arkitekter med sitt boende, exempelvis - tänk på det hatade begreppet "social ingenjörskonst"). Sedan kunde begreppet "brukare" i sig vara antingen nedtryckande och döljande av särskilda grupper, men det kunde också bidra till att de blev friare. Men det fanns fler aspekter, här är min fria översättning av det relevanta avsnittet och läsaren må fundera vidare i vilken mån det kan appliceras på områden utanför arkitekturen:

De två årtiondena efter Andra världskrigets slut såg uppväxten av välfärdsstat i västra Europa och välfärdspolitik i USA. Inom detta politiska system, gjort för att stabilisera relationerna mellan arbete och kapital utan att orsaka någon större omfördelning av rikedomarna, sågs arkitekturen av de västeuropeiska regeringarna som en viktig del av deras strategi.

Det var inte bara en fråga om att tillhandahålla nya skolor, bostäder och sjukhus, men att göra det på så sätt att de som fanns i dessa byggnader skulle övertygas om sitt "lika sociala värde" med alla andra medlemmar av samhället. Uppdraget som gavs till arkitekterna, och där de anförtroddes ovanligt stor frihet, var att skapa byggnader som skulle skapa - trots kvarvarande sociala skillnader - intrycket av att tillhöra ett samhälle av jämlikar.

För många arkitekter anställda för den offentliga sektorns projekt var det naturligt att övertyga sig själva - och allmänheten i stort - om att "klienterna" inte var de byråkrater eller politiska nämnder som lade ut uppdragen, utan de som verkligen skulle bo där. Fastän dessa människor nästan alltid var okända för arkitekterna så berodde arkitekternas anspråk på att tjäna samhällets övergripande goda mål på deras förmåga att bevisa att de sanna förmånstagarna av dessa byggnader verkligen var de vars öde var att bebo dem.

"Brukaren", och omfattande analysen av "brukarbehov" tillät arkitekterna att tro, trots att de var anställd av ministerier och regering, att de människor som de verkligen tjänade var de som bodde i byggnaderna. Genom att lyfta upp "brukaren" kunde det hävdas att förväntningarna i välfärdsstaten om att de maktlösa skulle behandlas som "medborgare av lika värde" höll på att genomföras.

Vällingby centrum invigs 1954

Man kan därför säga att syftet med "brukaren" under 1950- och 1960-talen var dels att tillfredsställa arkitekternas egna trossystem, att legitimera deras påståenden att de arbetade för den underprivilegierade klassen medan de i själva verket arbetade för staten; dels att tillåta arkitekterna att behålla sin speciella plats inom välfärdsstatens demokrati som den tjänst som tillhandahöll bilden av ett samhälle som som snabbt rörde sig mot social och ekonomisk jämlikhet, medan i verkligen dessa skillnader fanns kvar.

Det minskande intresset för "brukare" och "brukarbehov" motsvarar nedgången i offentliga uppdrag under 1980-talet. Det var inte bara så att "brukaren" inte var till nytta för arkitekten längre utan deras sociala status minskade, "brukaren" blev ett definitivt hot som personifiering av hejdlös oordning som störde arkitektens avsikter.

Man kan lägga till ytterligare aspekter till vad Forty skriver - den nyliberala motrevolutionen exempelvis - men jag tycker det här är intressant.

Farsta centrum 1961 - har du blivit blåst av fula arkitekt-farbröder, lillkillen! Men vänta bara tills de osannolika nyliberalerna och räknenissarna kommer loss, då blir det inte roligt!