En arbeterska vid L M Ericssons fabrik i Katrineholm - en historisk bild med andra ord.När den internationella kvinnodagen drar närmare måste jag erkänna tveksamheter. Inte i kampen för rättigheter och rättvisa, mot våld och andra sorters övergrepp, men vad det gäller andra saker. Det kanske är en åldersfråga, och vad man har hört om eller sett i livet, och prioriteringen av vad som är viktigt.
Många tycker att de unga smarta "tjejerna" är viktiga. De som gör stenhårda karriärer, men tyvärr slår huvudet i något glastak när de försöker ta sig in i direktionen för att vara på samma plan som de stora grabbarna. Folk som bara är solidariska med sig själva och sina egna ynkliga livsprojekt (med skattesubventionerad städkärring). Jag känner ingen solidaritet med den sortens människor. Jag är inte ens solidarisk om de hävdar sig vara trendriktigt HBT-aktiva. Det är värt att tänka på att när en radikal kvinnorörelse kom igång via Grupp 8 var den delvis inriktad på arbetande kvinnor på betydligt lägre nivå än direktionsvåningen.
Det kanske är andra "tjejer" som långsiktigt är viktigare för att bygga ett framtida anständigt samhälle. Kanske de som idag är vilsna och nedgångna och sitter där och skär sig för att försöka tala om att något är fel. Eller kanske fina tjejens städkärring? För det är när de mest förtryckta börjar röra på sig som det händer något i samhället. Eller äldre kvinnor - är det någon som bryr sig om dem? Finns de? De är i mer behov av praktisk solidaritet än någon klättermus som strävar efter att komma in i någon bolagsstyrelse för att kunna ägna sig åt bonussnyltande.
Eller som kvinnan här till höger. En palestinska, offer för en av samtidens värsta och långvarigaste ockupationsregimer, ett mål för de rättfärdiga liberalernas hat och förakt, men värd vår sympati. Den verkligt stora revolutionära kraften som maler sönder orättvisorna kan vara några miljarder kvinnor i Tredje världen. Kanske de kommande klimatkatastroferna blir en faktor som sätter dem i rörelse på allvar.
2 kommentarer:
Bra inlägg.
Jag har också reagerat på att dagens kvinnokamp så ofta handlar om rätten för några enstaka kvinnor att få vara med och sleva upp ur maktens grytor när den borde handla om alla kvinnors verklighet och alla kvinnors, och deras barns, villkor.
Det gäller att gå från den onda kombinationen individualism och själviskhet till den goda som består av individualism och solidaritet - det är mitt förslag i alla fall.
Skicka en kommentar