"Eric Ericsson är ett levande exempel på hur arbetsbördan för kortlinjepiloterna har ökat de senaste åren. Precis som Ulf Samuelsson har han jobbat i runt 20 år på bolaget och kan därför lätt jämföra då med nu. När han började hade piloterna cirka 450 flygtimmar per år. Nu ligger snittet på runt 800 timmar.
– Man märker att man är mer sliten. Vi har i dag färre fridagar än vad vi hade tidigare och vi producerar mer. Det är konkurrensen som driver fram det, säger han."
...
"Gränsen för piloternas dagliga tjänstgöringstid är i dag 13 timmar med två landningar. Ju fler landningar desto kortare tjänstgöringstid är tillåten. Per vecka tillåter den europeiska myndigheten 60 timmars arbete, men här sätter kollektivavtalen stopp vid 47,5 timmar.
Eric Ericsson är rädd för att pilotfacken snart kommer att tvingas gå med på att jobba mer.
– Det bolag som driver på hårdast kommer att få de andra med sig. Frågan är bara hur fort det går, säger han. "
Karl fortsätter med att visa på andra yrkesgrupper som sjunker, eller vi kan säga "proletariseras":
På tur står läkarkåren (lean-production m.m. gör sjukhusen till fabriker) m.fl. specialister. Tillsammans med piloterna är läkare och jurister exempel på yrkesgrupper som ännu ser sig som stabil medelklass. Här borde Vänsterpartiet eller något riktigt vänsterparti ha något att hugga in på, men de kan väl aldrig ge upp bilden av arbetaren som industriarbetaren som kämpar genom (metall)facket.
En annan Karl, nämligen Marx, skrev så här för drygt 161 år sedan:
Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.
Jaha, där har vi läkarna och juristerna. Men hur mycket värde har poeterna för kapitalisterna (ja, om de börjar i musikindustrin, blir rappare och liknade förstås). Och präster? Att en del forskare startar firmor vet vi ju, och förmodligen profiterar de på underbetalda laboratorieassistenter eller mer eller mindre gratisjobbande doktorander.
Som Marx senare skrev om så strävar kapitalet att ta över allt som det kan ta över, att ständigt expandera för att öka sina vinster. Att förvandla "kall" till lönearbeten är en del i den processen. Att sedan försöka driva ner lönerna så mycket det går är också en del av det hela. Kapitalet vill ta över ständigt nya näringsgrenar och människorna som finns där, vare sig det är som utförare av tjänster eller som kunder. Och inte kommer "medelklassen" undan den vinstjakten!
Under Marx' tidigare år fanns det inte så mycket tjänstemän. Om vi bara ser till Sverige så fanns det förmodligen bara några hundra personer som skulle kunna klassas som "industritjänstemän" omkring år 1840. De var förmodligen oftasts bruksbokhållare, bokhållare i handelsföretag och liknande, och de kunde räkna med att så småningom antingen bli delägare i firman eller starta eget. Redan i början av 1900-talet hade denna lilla exklusiva grupp ersatts av mängder av tjänstemän på gränsen till proletariserade. Och den processen har ju inte stannat av. Den skärps snarare. Och nu börjar läget verkligen bli skärpt.
Jag skulle vilja rekommendera intresserade att ta en titt på en TCO-rapport Kompetent, lojal, otrygg som är ett par år gammal men fungerar ganska bra ändå till att måla fan på väggen. Det finns en del "säkra" jobb, sådana som helt enkelt inte kan flyttas, men alla jobb som kan utföras på distans riskerar att försvinna till något land med lägre löner. Här är ett smakprov från inledningen, där det påpekas att den nya globala turboekonomin leder till dramatiska förändringar på arbetsmarknaden:
I och med att Kina, Indien och Ryssland har blivit en del av världshandeln har det globala utbudet av arbetskraft ökat från runt 1,5 miljarder till nästan 3 miljarder människor. Denna dubblering av den globala arbetskraften i kombination med att mängden kapital, enligt den kände ekonomen Richard Freeman, inte har ökat i tillnärmelsevis samma takt, skapar en enorm lönepress på arbetsmarknaderna runt om i världen. Denna nya situation kommer att påverka yrkesverksamma i hela världen. Länder som har trott att de ska kunna konkurrera genom att enbart exportera produkter med lågt kunskapsinnehåll måste tänka om. Länder som tror att man är säker om man istället exporterar produkter med högt kunskapsinnehåll måste förändra sin politik. I den nya ekonomin blir det helt enkelt tuffare för all verksamhet som kan konkurrensutsättas globalt.
Många hävdar att globaliseringen inte utgör ett hot mot de kvalificerade jobben eftersom det antas ske en rationell global arbetsdelning där enklare jobb flyttar till låglöneländerna och mer kvalificerade blir kvar. Det antagandet bygger på att låglöneländerna inte har tillräcklig kompetens för att konkurrera även i högteknologiska branscher. Men detta är inte längre sant. De nya konkurrentländerna har inte bara hundratals miljoner lågavlönade och okvalificerade arbetare, utan även miljontals högutbildade, kvalificerade och billiga yrkesutövare.
Effekten kommer att bli att löntagare i de nya ekonomierna kommer att se sina löneandelar växa. Men utvecklingen leder också till en svår omställningsprocess i de gamla ekonomierna, som vi bara har sett början på. Reallönerna riskerar att utvecklas långsammare för stora grupper samtidigt som otryggheten på arbetsmarknaden kommer att öka. De nya ekonomiernas enorma investeringar i utbildning och forskning kommer att i grunden förändra handelsmönstren mellan länderna och därmed kraftigt öka omvandlingstrycket även i mer kvalificerad produktion.
Inget konstigt med detta, för den som kan sin Marx. Eller det räcker med någon enklare kurs i nationalekonomi för att se vad som händer.
De som kan tillhandahålla en vara till lägre pris på en fri marknad kommer att slå ut konkurrenter som inte kan hålla samma låga pris. Förut var arbetskraften en nationell vara, nu kommer allt större delar av Jordens arbetskraft att ingå i samma arbetsmarknad, oavsett var den enskilda individen befinner sig. Och det kommer att dra undan alla skyddsnät för den "medelklass" i de rika länderna, den grupp som trodde sig vara säker och skyddad. Vi har nog bara sett början av den utförslöpan ännu. Tidigare har arbetarna dragits in i den konkurrensen, som när europeiska sjömän ersattes av billigare asisater, eller när USA:s industriproduktion flyttades till Kina. Nu är det fina jobbet på kontoret som hotas av en billig asiat.
Personer försedda med ork skulle också kunna ta en titt på några tidigare inlägg om "medelklass" som jag skrivit. " ---" betyder i det här fallet att jag inte tror att det är en klass det rör sig om. Det är ibland bättre betalda lönearbetare helt enkelt. Och alla är inte ens bra betalda. Tänker de gå till botten utan att ta strid? Och om de tar strid, vad blir det då för kamp? Nåväl, här är inlägg 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 som på varierande sätt behandlar det där med medelklassen.
Jag undrar om inte delar av vänstern hade bättre grepp på det här i början av 70-talet. Undrar om jag inte skulle försöka hitta lite material om den SACO-strejk som var ... var det 1972? Den stöddes av marxist-leninisterna som såg den som en lönearbetarkamp (förutom högavlönade akademiker fanns det lågavlönade också, och vare sig lönen var hög eller låg så var det lön!), medan socialdemokraterna hetsade som f-n. För dem handlade det om tretton biskopar - varav inte ens alla var med i SACO. Fast i själva verket var det nog så att LO-bossarna var rädda för de dåtida radikala stämningarna även i arbetarleden, och att arbetare och tjänstemän skulle börja inspirera varandra.
4 kommentarer:
Möjligen har både du och herr Marx rätt.
Klart är att någon inbillat folk att om bara "arbetarregeringen" regerar så löser det sig.
Det finns ingen anledning till oro.
De lata, simulerande, och de kriminella,invandrarna och annat löst pack vill vi inte försörja!
"Det drabbar inte mig",skriker medelklassen och köper ett "räntefritt" hus.
Halleluja (Eller var det halloween?)
:)
Klart att jag och (doktor) Marx har rätt!
"Räntefritt hus"? Nu spekulerar jag lite, men var det inte så att sydstaternas (svarta och vita) sharecroppers köpte mark för vad som från början var väldigt förmånliga lån men som de sedan inte kunde betala tillbaka för när 1880-talsdepressionen skapade deflation i USA?
Medelklassen var från början under ståndssamhällets tid de som ej var representerade av stånden. Det vill säga yrkesgrupper som läkare (läkare hade förvisso alltid funnits, men före sena 1800-talets medicinska genombrott var de mer av schamaner än läkare som byggde sin kunskap på naturvetenskap), bokhållare, forskare m.fl. De kunde rå om sin arbetssituation och var ofta självständiga entreprenörer. Edison var självständig entreprenör, medan Einstein var lönearbetare. "Proletariseringen" började redan i början av 1900-talet, men det var en ännu stabil och gynnad grupp som kunde se fram emot semestrar, patriciervilla, hemmafru och tjänstefolk på en persons lön.
Det som hänt sedan "utbildningsexplosionen" under mitten av 1960-talet är att medelklassen blivit bättre betalda lönearbetare. Den idag nästan enda giltiga definitionen av vad som gör medelklass går på (socio)ekonomiska förhållanden. Fortfarande är det inte bara lön som definerar "medelklass" utan även sådant som utbildningsnivå m.m. vilket hör samman med tradition och föreställningar om att utbildning ger bättre arbete. Skulle man fråga de flesta svenskar om klasstillhörighet på socionomer och sophämtare skulle nog nästan alla svara att sophämtarna (med löner som från kommun till kommun kan skifta från 21000 i månaden till 34000) tillhör arbetarklassen medan socionomer (med 4,5 års heltidsstudier och i snitt ingångslön på 18000 kr) vore medelklass. Samma sak är det att även dåligt betalda arbeten som sköts på kontor och inomhus anses vara mer medelklassarbeten än välbetalda arbeten som görs utomhus. Kanske har det att göra med att det tar tid att ändra inställningar och normer.
Får f.ö. tacka för att ha inspirerat till en bloggpost, i och med att jag själv inte har energin till att driva en egen blogg blir jag glad om någon tar upp mina idéer.
Ägarna av järnbruken var också utanför ståndssystemet, liksom deras arbetare. En del ville uppfinna nya stånd åt dem och utöka fyrkammarriksdagen.
Det är naturligtvis viktigt att vara alert och ta till sig vad likaledes alerta läsare skriver! Och då får man ju ibland gratis uppslag. Tack för det!
"Bättre betalda lönearbetare" tycker jag är en bra definition på mycket av det som somliga envisas med att kalla "medelklass" idag. Ibland går den under beteckningen "socialgrupp två" också. De som inte vill prata om klasser talar hellre om socialgrupper, det låter harmlösare. När de pratar om "medelklassen" som försvinner i USA är det egentligen deras bättre betalda arbetarklass som rationaliseras bort när jobben flyttar eller fabrikerna moderniseras.
TCO använder ibland beteckningen "anställda" om tjänstemän tror jag. Man har tagit över det tyska "Angestellt" som väl bör avse en person med anställningskontrakt av mer omfattande sort, inte bara ett vanligt lönearbete.
Själv tycker jag att Eric Olin Wrights tanke att komplettera inkomst med inflytande på sin egen arbetssituation för att mäta en persons klassposition är en bra utveckling av äldre klassteorier.
Jag har för mig att strax innan fastighetsbubblan sprack i början av nittiotalet kunde alldeles nykläckta byggnadsarbetare komma upp i extrema löner. Sådant händer ibland. Synd att man inte har någon sällsynt men ännu efterfrågad hantverkskunskap!
Skicka en kommentar