måndag 2 november 2009

Hur man känner igen en nazist


Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.


Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Missnöjet och avundsjukan är en positiv kraft, anser jag. Avundsjukan är en egenskap som är till för att hindra andra från att snylta sig fram och surfa på andra. Missnöjet ser till att man organiserar sig kollektivt för att komma till rätta med missförhållanden. Utan missnöje och avundsjuka inga folkrörelser över huvud taget.

Problemet uppstår först när missnöje och avundsjuka individualiseras, handlar om "mig" och inte om "oss".

Björn Nilsson sa...

Det som Nietzsche satt sitt tyska pekfinger på var det destruktiva, det som stänger in och deformerar människorna andligt. Så uppfattar jag det.Däremot avvisar han ju inte att ta strid, även om villkoren för striden kan vara usla. Man får ta världen som det är, kämpa själv och inte lita till präster eller gudar.