Prisdiskriminering och planekonomi och återanvändning

Här är ett praktiskt exempel på något som i läroböcker kallas "prisdiskriminering". (Price discrimination.)

Det handlar om varor som ytligt kan se olika ut, eller formellt har olika prestanda eller villkor eller prestigefaktor - men när man kollar under skalet så är det samma grej. Men den säljs i olika versioner, och då med olika priser. Det kan gälla datorer av olika märken där själva datorn kommer från samma fabrik på Taiwan, försäkringar, hög- eller lågprisalternativ av samma produkt, och som sagt TV-apparater:

De flesta tillverkare av platta tv-apparater har tre, ibland fyra produktserier för sina tv-apparater. De kostar olika mycket. Ett argument som förs fram för prisskillnaden är att det är bättre kvalitet på de dyrare apparaterna.

Men det är ett påstående som Axel von Sydow på Micronic inte tycker håller. I vart fall inte när det gäller lcd-tv.

– Ett vanligt öga kan inte se någon skillnad på olika skärmar, säger han.

Företaget Micronic i Täby utanför Stockholm, där von Sydow är produktchef, tillverkar de maskiner som tv-tillverkarna sedan använder för att göra de mallar som används när man tillverkar platta lcd-skärmar.

– Tillverkarna använder sedan samma tillverkningsprocess för alla skärmar. De är i princip identiska, säger Axel von Sydow

Alltså: i stort sett identiska produkter men till olika priser. Varför? Därför att olika konsumenter har olika "reservationspriser", alltså det högsta pris de är villiga att betala för en produkt. I en mycket primitiv ekonomisk modell skulle väl varan gå till ett genomsnittspris som någonstans möter en utbudskurva, men i verkligheten tar säljarna helt enkelt olika betalt beroende av hur mycket folk är benägna att betala. En dator med enkelt hölje till folk med liten börs, en med designat flott hölje till dem som har större resurser.

Det här har nog betydelse för planekonomiska resonemang. Mångfalden och alternativen för kunderna är skenbar, om man granskar produkterna närmare minskar den verkliga produktfloran. Och då blir planering lättare. Det spelar i det sammanhanget ingen roll vem som planerar och vilka intressen som är inblandade. En annan aspekt är att produkterna blir mer likartade så att det knappt spelar någon roll vem som tillverkar dem. För en del år sedan spreds dålig färdigmat från någon fabrik - fabriken var okänd men produkterna åkte ut i världen under diverse kända varumärken. Olika märken men samma salmonella, eller hur det nu var.

Eller ett annat exempel som kan röra planering: Skenbart så ser det ju ut att finnas en oerhörd mängd produkter om man skådar ut över en stormarknad, men när man börjar granska vad som finns i bakgrunden ... . Ta mejeridisken exempelvis, med alla möjliga sorters smör, mjölk, fil, youghurt, grädde, ostar etc etc. En stor mängd olika produkter, men går man bakåt mot råvaran så blir det ju mjölk (ko, får, get) för alltihop. Sedan tillkommer specialvarianter i hur råvaran hanteras, men detta är inte värre än att en erfaren handlare kan planera hur mycket som skall tas in. I vissa avseenden fungerar planekonomi som ransonering, men det är när det råder varubrist. Historiskt skedde detta i en del lågt utvecklade länder som hade ett dåligt utgångsläge men försökte lyfta sig i håret. Den planekonomi som vi har att ta ställning till idag rör planering i varuöverflöd men med resursbegränsningar.




Och så var det det där med återanvändning, eller recycling som det kanske heter på nysvenska. Hur som haver, klippet med den dystra damen ovan kommer från Aftonlövet. Historien är välkänd: en elektronikfirma har tagit in begagnade datorer och putsat upp dem och sålt som nya. Fast någon slarvade med rensningen av gamla data i några fall och det hela avslöjades.

Felet här var inte att användbara datorer återanvänds. Det är bara bra. Felet var att de prånglades ut som om de vore nya. För även om de var helt fungerande kan det finnas skador, kanske komponenter som börjar få nog eller tangentbord på väg att få slitna och besvärliga tangenter. Det borde motivera sänkt pris.

"Dyster dam" förresten. Det finns en blogg någonstans som specialiserat sig på just ledsna tidningsartiklar av den här sorten. Ofta just med en bild där en ledsen människa tittar in i kameran och berättar hur bussen gick ifrån dem, eller (det var väl höjdaren) han som höll på att gråta ihjäl sig när Wacko Jacko dog. Fast nu vet jag inte var den bloggen finns.

Jag kollade för övrigt på den berörda firmans hemsida, under rubriken "kultur". Där listades ett antal punkter upp varav en var

• Ärlighet

Dock hade man slutklämmen:

• Vi ska vara bäst!
• Vi ska tjäna pengar!
• Vi ska ha roligt!

Tja, om man tummar lite på ärligheten så kan man glädja sig åt att lite extra slantar trillar in. Förresten, var det inte Elgiganten som fick skäll förut för att man annonserade om billiga varor som man inte hade på lager annat än i något enstaka exemplar? När förhoppningsfulla kunder dök upp så fick de erbjudande att köpa något annat och dyrare i stället? När de nu ändå var där ...