Euron är i gungning - är någon förvånad? Men kolla på rubriken nedanför från Svenskan, där är en nyhet som kan verka positiv, men är den verkligen det?
Om man tror att mikroekonomi är ungefär detsamma som makroekonomi - med andra ord att det inte är någon större skillnad mellan ett hushåll eller ett företag å ena sidan, och ett helt land å den andra vad det gäller att sköta finanserna - då är det goda nyheter. Om staten har överskott så har alla överskott, eller ...!?
Statsskulden beräknas landa på 1 155 miljarder kronor vid utgången av 2010. Ett år senare väntas den ha sjunkit till 1 116 miljarder kronor motsvarande 33 procent av BNP. 2012 har den sjunkit till 1 038 miljarder eller 29 procent av BNP, enligt Riksgäldens prognos.
Nja, lite längre ner kommer bland annat det här:
Riksgälden bedömer att den svenska BNP-tillväxten blir 4,5 procent i år och knappt tre procent 2011 och 2012. Arbetslösheten sjunker men i försiktig takt, från 8,5 procent i år till 7,6 procent 2012.
Med andra ord stor arbetslöshet även i fortsättningen. Och så får man väl kanske till de här procenten räkna ytterligare ett antal människor som av olika anledningar inte kan delta i samhällsnyttigt arbete. Det är en sorts vanhävd av mänskliga önskemål, behov och förmågor.
När det nu pratas om nya ledningar för V och SAP, och kanske en och annan liten politisk justering också, så kanske man kunde fundera på betydligt mer grundläggande saker. Genom att helt enkelt inte köpa den neoklassiska bilden av statsskuldens betydelse och hur den hanteras, skulle oppositionen verkligen kunna bli opposition, och inte bara trötta kopior av Alliansen. Man skulle kunna förespråka en annan linje som bygger på några intressanta saker:
1. Ett land som har sin egen oberoende valuta kan inte gå i konkurs (gäller såväl småstater som Sverige som jättar som USA - jämför de som är inlåsta i euro-zonen).
2. Genom att skapa pengar (att som vanliga banker skapa ett elektroniskt konto helt enkelt, och lägga in ett fiktivt belopp där) kan den offentliga sektorn köpa och använda passiva resurser i samhället - som de där arbetslösa procenten ovan. (Där har vi en skillnad mot hushåll och företag - försöker jag trycka fram egna sedlar i kopiatorn och handla för dem kommer det att medföra problem kan man misstänka).
3. Arbetsgaranti: alla som vill ha arbete skall få det. Behoven av arbete att utföra i samhället är enormt, det är slöseri att inte använda alla mer eller mindre arbetsföra som vill bidra med något. Arbete kan omsättas i frihet, när alla garanteras jobb blir det knepigt för arbetsköpare som vill spela Allan - personalen kan ju sticka iväg helt enkelt eftersom det finns jobb på annat håll.
4. Genom att staten skapar sina egna pengar i stället för att låna dem slipper medborgarna gäldslaveri under bankerna. Man slutar helt enkelt låna icke-existerande pengar hos banker som sedan skall betalas tillbaka med riktiga pengar, man skapar de icke-existerande pengarna själv och styr dem i önskad riktning. Räntan på statsskulden kan elimineras.
5. När staten har överskott i budgeten leder det till underskott hos medborgarna. Detta i sin tur slår botten ur den privata köpkraften vilket är ett säkert recept för fortsatt utdragen och plågsam lågkonjunktur.
Med andra ord skulle en opposition med lite råg i ryggen kräva att Sverige använder de resurser vi faktiskt har. Men vad jag hört de senaste dagarna finns det ingen från oppositionen som inser att den som kontrollerar staten faktiskt kan jämföras med "pojken med guldbyxorna".
14 kommentarer:
Eller med andra ord, som Teckentydaren citerade: "Om staten har överskott är det du som har underskott."
Nja, håller nästan med. Men om jag är stenrik bankir som lånar pengar (som jag inte har) till staten så blir det inte en underskottssituation för mig i alla fall. "Om bourgeoisin har överskott så har proletariatet underskott" kanske är riktigare att säga?
Hej, vill gärna kommentera dina 5 punkter:
1. Stämmer inte. USA är utan tvekan på väg mot statsfinansiell konkurs. De kan snart inte betala räntorna, och deras kreditvärdighet sänks. Kollapsen är oundviklig.
2. Ju mer pengar staten skapar, desto större penningmängd, och i förlängningen sjunkande värde på valutan. Staten kan inte skapa verkliga värden genom att öka penningmängden.
3. Arbetsgaranti? Vem är i så fall skyldig att skapa nya arbetstillfällen? Du? Skattebetalarna?
4. Se kommentar till pkt. 2 ovan.
5. Här har du en poäng. Staten skall inte ha något överskott alls. Lämna tillbaka till skattebetalarna!
Ha det bra!
Ettan beror ju av att man inte uppträder som om staten kan finansiera sig själv, utan i stället överlämnar sig till kreditorerna.
Tvåan: Penningvärdet faller inte om nytillskotten används för att sätta fart på outnyttjade resurser. Det är en gammal keynesiansk lärosats som håller än.
Trean; Arbetsgarantin bör vara en förpliktelse från staten till alla medborgare.
Bra invändningar, funderar på att lyfta upp dem i ett nytt inlägg om den här frågan diskuteras igen i bloggen.
"scott Pelley (60 minutes): “Is that tax money that the Fed is spending?”
Ben Bernanke: “It's not tax money. The banks have accounts with the Fed, much the same way you have an account in a commercial bank. So, to lend to a bank, we simply use the computer to mark up the size of an account that they have with the Fed.”"
"[A] government cannot become insolvent with respect to obligations in its own currency. A fiat money system, like the ones we have today, can produce such claims without limit."
Alan Greenspan
Staten kan både skapa och radera pengar i systemet. Staten har makten att makulera köpkraft om den hotar att överstiga vad de reala resurserna tillåter.
Om USA hade varit på väg mot "statsfinansiell konkurs" hade de inte haft de låga räntor de har. Länder som faktiskt riskerar att hamna i det läget typ euroländer som Irland, Portugal, Spanien och Grekland får också betala mycket högre räntor.
Klart att staten inte kan skapa verkliga värden genom att öka penningmängden, därför blir Bernankes QE meningslöst. Men finns det reala resurser lediga i samhället kan staten aktivera dessa genom att köpa varor och tjänster. Sk finanspolitisk stimulans.
Det här med att ökad penningmängd inte kan skapa verkliga värden visar också på det befängda i att man i dag skulle kunna lägga undan pengar för att det på något mystiskt sätt skulle skapa verkliga värden till framtidens pensionärer.
Samtidigt kan vi i DN läsa om hur de svenska hushållen lånar allt mer.
Rekordökning av hushållens lån
"En förklaring till det ökade lånandet kan vara att det fanns starka incitament att köpa bostad innan bolånetaket trädde i kraft den 1 oktober", skriver SCB i ett pressmeddelande.
Hur det är med just denna expansion av hushållens bostadsskuldsättnig vet jag inte men generellt sett är den största delen av bostadskrediterna inte fråga om köp av bostad utan att folk gör ”uttag” ur ”bostadsspargrisen” för konsumtion.
”Att statsbudgeten visar överskott 2011 och 2012 beror huvudsakligen på ökade skatteinkomster till följd av den starka återhämtningen i svensk ekonomi.”
Riksgälden
Vilket då nog förutsätter att hushållen fortsätter skuldsätta sig för att konsumera och hålla igång den svenska ekonomin medan det offentliga stramar åt.
Sen år 2000 har mer än 60% av bostadskrediterna gått till annat än köp av bostad, Riksbanken beräknar att de senaste åren har hushållen ökat sin disponibla inkomst med 3% per år med att låna.
Om inte hushållen hade ägnat sig åt detta bostadslånande för konsumtion hade vi haft högre arbetslöshet.
Det märkliga är att svenska ekonomer inte förstår sambanden. Jag läste för ett tag sen en kommentar om hushållens skulder vid ett diagram på SCB, där sa den som kommenterat att der "verkade" som om hushållen hade merskulder när det offentliga hade lite skulder eller överskott. Jag förmodar att de som skriver och kommenterar på SCB om sånt här är ekonomer och inte någon PRAO.
För inte så länge sen brukade Greenspan och Bernanke peka på den relativt platta kurvan för inflationen och dito reallöneutveckling och trots det hade man tillväxt i ekonomin, the wizard Greenspan hade utövat magi. Tyvärr verkade man ovilliga att koppla ihop skeendet med den brant stigande kurvan i de amerikanska hushållens skuldsättning. När det någon gång kom upp sa the money wizard att det var lugnt, skulderna balanserades av reala världen i fastigheter.
Statskuldväxlar är detsamma som sparande hos den privata sektorn, vanligen det mest gedigna papper som finns att tillgå. Det är också sådana som man oftast kräver att bankerna ska ha som säkerhet för att vara solventa.
Skall vi ana en överbelånad "medelklass" i Sverige som om några år kommer att skrika som stuckna grisar efter statshjälp när de inte längre kan betala sina bostadslån - ifall nästa fas i pågående kris blir verkligt allvarlig?
S fokus på att lisma in sig hos den förmenta medelklassen verkar lite märklig, typ att mer måste ges till dem. Det är ju just denna medelklass som varit de stora förmånstagarna i bostadsbubblan, och som grädde på moset är det just i denna grupp man tillgodogör sig rot och rut subventioner från skattekollektivet där inte minst lågavlönade är hårt beskattade i det här landet. Mycket vill ha mer.
Jobbgaranti skulle väl vara nåt för det nyfödda S som förväntas förlösas under nästa år. Klart att det skulle nog möta en del motstånd från facken. Men det skulle vara ett radikalt grepp som skulle få borgerliga ledarsidor att skak av harm om "vänsterpolitik". Men som Mitchell även menar så vill han ju att det parasmed en ekonomisk politik för full sysselsättning så att de i jobbgaranti jobb inte är mer än ett par tre procent. Han fick den ideen för länge sen när man i Australien jämnade ut ullmarknaden, staten köpte upp ull när marknaden var svag och lagrade det och sen när det var ökad efterfrågan dämpade man prisuppgången med att sälja ut lagret. Det hela lär ha fungerat utmärkt och gett stabilitet och förutsägbarhet åt den branschen som är ganska stor i Australien.
"Skall vi ana en överbelånad "medelklass" i Sverige som om några år kommer att skrika som stuckna grisar efter statshjälp när de inte längre kan betala sina bostadslån ..."
Jo de får nog skrika som stuckna grisar bäst de vill, bankirerna står naturligtvis först i kön för att få sina förluster socialiserade, fattas bara, någon jävla ordnig får det väl ändå vara i ett marknadsanpassat kapitalistland.
Ja, det är klart, bankerna går ju först ... Nu är jag hyresgäst och föredrar att inte bry mig så mycket om bostadsrättarna och deras existensiella problem, men jag noterade på min banks hemsida för någon dag sedan att banken ville ge råd hur man skall slingra sig undan det där lånetaket. Jag kollade alltså inte upp vad det rörde sig om, men det verkar ju nåååågot märkligt att en bank försöker tala om för folk hur de skall undgå regler som antas förhindra att de så att säga lånar ihjäl sig. Kanske dags att återinföra det där låneslaveriet som Solon avskaffade?
Undrar om peak-oil (som kanske redan är passerat) kommer att hjälpa de här människorna snabbare över konkursbranten när ekonomin kärvar till sig rejält? Det känns trevligt att inte ha en miljonskuld att dras på för rätten att bo i en bostad som kan förloras när som helst. Eller tänker allihop rädda sig genom att sälja samtidigt (ha, ha)?
För något år sedan köpte nog folk lägenheter för miljonbelopp för att de trodde att lägenheterna skulle stiga i värde i evighet, eller i varje fall aldrig sjunka i värde.
Mot slutet har det kanske blivit mer så att de ungdomar som har jobb, och får lån, lånar till lägenhet för att alls kunna flytta hemifrån. Det byggs ju liksom inget numer och ännu är det inte så dyrt att leva att den där beramade medelklassen är beredd att hyra ut rum i sina stora villor eller lägenheter, som någon politiker föreslagit. Det räcker nog inte att göra en sådan rumshyra skattefri.
Såååå kul är det inte att ha främmande inneboende i lägenheten, tro mig, jag vet. Dels var jag själv en sådan i 60-talets Stockholm (tänk att jag bott där - också, längtar inte tillbaka), dels hyrde min mamma ut ett rum i sin lägenhet en period i grannstaden.
"Inneboendeeländet" talades det om från början av 1900-talet och ett tag framåt. Verkar som Alliansen vill ha det tillbaka.
Om det fanns en opposition som kunde lyfta upp bostadsfrågan på dagordningen (vilket bostadsrätts-sossar knappast gör) skulle det kunna vara politisk dynamit.
Det är förstås inte helt orimligt att folk köper lägenheter för "miljonbelopp", den lägenhet kostar ju "miljonbelopp" att producera. Och bo ska nog de flesta göra mest hela tiden. Nu är det väl mest i Stockholm och till en del i Göteborgs och Malmöområdet som priserna drivs upp speciellt mycket.
Hade vi haft en ekonomi med full sysselsättning hade vi nog inte heller haft de låga räntorna och den biten inte kunnat driva prisarna, kombinerat med en bostadspolitik som ser till att det inte blir brist torde vara en bra sak för att priserna ska skena generellt sett. Med full sysselsättning skulle vi kanske har "råd" med bostadspolitik.
Folk köper ju i de flesta fall efter vad banken lånar ut och om de anser sig ha råd med boendekostnaden. I mänga fall utanför de dyraste områdena brukar det inte avvika från boendekostnaden för att hyra. Häromåret hörde jag att en hyrestvåa i Hammarby sjöstad skulle kosta 11-12 tusen i månaden, det får plats en hel del lån i det beloppet om man ska köpa en bostad.
Varför inte säga att anständigt boende i de större tätorterna kostar så mycket att det inte fungerar för de flesta att betala det ur egen kassa - det behövs med andra ord en social bostadspolitik. Den "marknad" som finns är defintivt inte i balans, och kommer knappast att komma i balans heller, och därmed fungerar inte enkla modeller för utbud och efterfrågan.
Skicka en kommentar