tisdag 29 mars 2011

För gammal vid 45?

30-åringar har tre gånger så stor chans att bli erbjudna ett jobb än 45-åringar visar en ny undersökning från Linnéuniversitetet. Ålder är den diskrimineringsfaktorn som slår hårdast ...

... enligt ett pressmeddelande från Linnéuniversitet som citeras här. Undersökningen gäller främst serviceyrken med kundkontakt men jag misstänker att det rör betydligt större grupper.

Det finns anledning att fundera på det här ur flera synpunkter. Dels att personalavdelningar faktiskt systematiskt diskriminerar olika grupper, vilket numera innefattar medelålders personer. Men också att det är en avspegling av hur det nuvarande ekonomiska systemet fungerar. Det skapar en grupp permanent arbetslösa, alla som inte verkar tillhöra eliten trycks undan, många fullt arbetsföra och dugliga och kunniga trängs undan de också, en massa arbeten görs inte därför att de är privatekonomiskt (men kanske inte samhällsekonomiskt) olönsamma. Arbetslöshet är slöseri med samhälleliga resurser men för somliga privata grupper kan denna olönsamhet vara lönsam.

Med ett annat system skulle vi kunna klara av det här och i stort sett sopa bort arbetslöshet och resursslöseri. Men ett system som säger att "du är slut vid 45" passar inte ihop med pensionsålder ens vid 65. Hur kan man i det läget ens tänka på att höja pensionsåldern? 60 vore rimligare. På sikt skulle man i stället ha en glidande övergång mellan arbete och pension, och börja övergången kanske omkring 50. Kanske pensionen kunde ersättas av medborgarlön, och medborgare som jobbar så länge de vill och orkar.

9 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Det finns anledning att fundera på det här ur flera synpunkter. Dels att personalavdelningar faktiskt systematiskt diskriminerar olika grupper, vilket numera innefattar medelålders personer. Men också att det är en avspegling av hur det nuvarande ekonomiska systemet fungerar. Det skapar en grupp permanent arbetslösa,”

Det är nog inte så mycket fråga om diskriminering som att de tror sig handla rationellt. De tror att 30 åringen har kvalitéer för företaget som de äldre inte har. Dels är 30 åringen i praktiken född in i detta system, denne har inga illusioner om att man inte måste ödmjuka sig och ha en mjuk rygg för att få ett jobb i det Sverige som skapats av den ena arbetarregeringen efter den andra. De lite äldre som kommer ur en annan tid kan ha griller om att de har mänskliga rättigheter och liknande som kan ställa till det. Det finns förstås även andra skäl som att en 30 åring kan ha till fördel.

Det ekonomiska system vi har med NAIRU politik skapar obevekligen arbetslösa och då förstås permanent arbetslösa då det är en oundviklig följd av permanent hög arbetslöshet. Det är förstås inte personalavdelningar som skapar denna arbetslöshet, de lever i en av arbetarregeringar skapat system där de kan välja och vraka.

Att arbetarregeringar ansett sig ha råd att permanent hålla sig med massarbetslöshet som vi gjort de senaste 18 åren är förstås en ”lyx” som kostar oerhört mycket i utebliven produktion och välfärd för landets medborgare. Ekonomi har i högtidstalen alltid handlat om optimalt och effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser, så var det också i den praktiska tillämpningen fram till att den konservativa nyliberala högerrevolutionen tog fart. Att arbetslöshet sågs som det största slöseriet med nationens resurser föll då i glömska.

Hannu Komulainen sa...

Så jag lyckades inte övertyga dig om att medborgarlö inte är en bra idé :-) ?

Björn Nilsson sa...

Hur var det nu Hannu, skulle vi inte lura på motsträviga människor medborgarlön genom att kalla den något annat? Eller ...? Har glömt!

Teckentydarn, det kan vara så att man faktiskt vill ha folk som inte kan för mycket och som därmed kan ställa krav. Det var en av de grundläggande teserna i Harry Bravermans berömda bok om taylorismen: yrkeskunniga arbetare ersattes av folk som bara följde instruktioner på ett arbetskort.

Konstiga teorier om "naturlig arbetslöshet" borde rensas ut grundligt. Mängd av arbete i samhället bör ses som en variabel som inte är omedelbart och stenhårt länkad till inflation. De kan påverka varandra eftersom de finns inom samma ekonomiska system, men samtidigt påverkas de av en massa andra förhållanden som bestämmer sysselsättningsgrad och prisförändringar.

Lasse Strömberg sa...

Olika arbeten avlönas olika, alltså borde det också vara så att olika arbeten har olika pensionsålder. Rätt självklart egentligen med tanke på att vissa jobb sliter mer på kroppen än andra.
Dessutom brukar det alltid heta att mångfald är bra...

Björn Nilsson sa...

Lasse, egentligen är det väl så: folk med välbetalda och bekväma jobb kan sticka iväg tidigt eller lägga upp eventuellt jobbande som man själv vill, medan de med tunga och illa betalda jobb knappast får den chansen. Olika, men åt fel håll.

Jan Wiklund sa...

När jag bodde i Norge i mitten av 90-talet hittade jag en företagartidskrift som beskrev fenomenet diskriminering på arbetsmarknaden. Dvs att man inte anställde den som var bäst på jobbet utan ratade folk av irrationella skäl. De frågade sig varför.

Den forskning de citerade gick helt i linje med Teckentydarens teori. Dvs att det viktigaste för chefen var att anställa folk som a. inte var duktigare än han och b. var så lika honom som möjligt. Och folk i 45-årsåldern är helt enkelt för bra, de riskerar att ställa chefen i skuggan.

Detta var alltså i företagartidningen. De varnade för beteendet som de ansåg sänkte vinsten i företaget. Jag vet inte hur det är med diskrimineringen i Norge, men svenska chefer läser inte norska tidskrifter.

Björn Nilsson sa...

Blotta tanken att en svensk direktör skulle läsa en norsk tidning tror jag man kan bortse ifrån. De vet nog ändå att de bör akta sig för att ta in personal som är alltför kunnig, skärpt och kritisk. I dagens läge är ju chefer ofta just inget annat än chefer, dvs administratörer av verksamheter som de inte förstår så mycket av. (De som gått "den långa vägen" är nog inte så vanliga numera.) Och då är det skönt att slippa bråkstakar som kanske till och med vet vad de pratar om.

Jan Wiklund sa...

Felet med chefer visar sig alltså vara att de inte är vinstmaximerare utan i första hand tänker på sin egen arbetsmiljö som vilken klassmedveten arbetare som helst.

Björn Nilsson sa...

Nja, jag undrar om inte ett vinstmotiv kan finnas här: det gäller att slå vakt om det egna välbetalda skrivbordet och se till att inga mer kvalificerade kan tränga sig fram och snyta såväl lön som skrivbord!