tisdag 8 mars 2011

Latinamerikansk och europeisk vänster med respektive utan politisk eftertanke

Unlike the Latin American left, the pathetic European version has lost all sense of what it means to do politics. It does not try to propose concrete solutions to problems, and is only able to take moral stances, in particular denouncing dictators and human rights violations in grandiloquent tones. The social democratic left follows the right with at best a few years delay and has no ideas of its own. The “radical” left often manages both to denounce Western governments in every possible way and to demand that those same governments intervene militarily around the globe to defend democracy. Their lack of political reflection makes them highly vulnerable to disinformation campaigns and to becoming passive cheerleaders of US-NATO wars.

Detta är ett citat från en artikel av en belgare i en USAmerikansk tidning. Det står mer intressanta saker där, om Libyen och de nordafrikanska upproren, om så kallade humanitära interventioner, och om skillnader mellan latinamerikansk och europeisk vänster. Latinamerika i stort har inte deltagit i det stora skället mot Libyen. Antagligen beror det av misstankar om skumma motiv hos en del av de som skäller, och att man, som det antyds i citatet, har en annan nivå på sitt tänkande än de sjaskiga europeerna. (Därmed inte sagt att latinamerikanernas kända ledare kunde ha tagit i skarpare. Några bland politikens gräsrötter gör det i alla fall, en här, och en annan grupp varnar för att broder Moammar kommer att sticka Simon Bolivars svärd i ryggen på Chávez om det inte återförs från Tripolis.)

På tal om att skälla: när Nelson Mandela släpptes ur apartheidfängelset var det ledarna i Libyen och på Kuba som han tackade speciellt för stöd under fångenskapen. Kan man inte förvänta att han nu av alla goda liberaler och tvättäkta vänterprofiler skall släpas fram, tas vid örat och ordentligt skällas ut? "Dumma negergubbe, nu får du allt rulla dej i sörjan och gråta och be om förlåtelse som du aldrig kommer att få att oss rättrogna människor!"

En annan sak är frågan om vad man gör med besvärliga ledare som broder Moammar i Libyen. Är det vettigt att kräva att alla skall svara för sina handlingar, även om det kan leda till en massa onödiga offer? Som artikeln påpekar så kunde antalet offer hållas nere i Tunisien och Egypten för att diktatorerna tilläts smita iväg i stället för att ställas mot väggen utan någon flyktväg. Det blev alltså ingen våldsam slutstrid. I Libyen hotas det med den internationella domstolen för krigsbrott, och då är regimen låst, inträngd i ett hörn. Den libyska oppositionen uppges ha gett regimen en tidsfrist för att kunna ge sig av, och det låter klokt. Och hur man hanterar det här bäst är upp till libyerna att bestämma. Det låter inte bra att USA, NATO, europeisk slafsvänster med flera skall vara hämndlystna å libyernas vägnar. Särskilt inte när man misstänker att de fullständigt struntar i de arabiska massornas välfärd men gärna tänker på sin egen.

13 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Det är en jätteskillnad mellan upproren i de nordafrikanska länderna. I Egypten var det i princip arbetarrörelsen och stadsmedelklassen som gick samman och drev bort en liten kleptokratisk klick. I Libyen är det de klaner som står i opposition mot Qaddaf-klanen som tycker att Qaddaf-klanen har fått för stor makt. Det handlar inte bara om Mu'ammar, det handlar om att resten av klanen ska läras att veta sin plats.

För övrigt är det stor skillnad på vad Qaddafi gjorde för tjugo år sen och vad han gör idag. Han började som en relativt folkvänlig populistisk ledare som använde oljeöverskottet att höja levnadsstandarden med. Men det är länge sen.

Hannu Komulainen sa...

"That left has no coherent program and would not know what to do even if a god put them into power." Suck... Vad göra?

Björn Nilsson sa...

Svårt fall Hannu, men om man i stället för "a god" lät "another god" höja dem till maktens tinnar och dessutom sedan hypnotiserar dem till att göra rätt saker kanske det ordnar sig?

Jan, jag tycker mig ha uppfattat att många i det svarta Afrika är förbannade på broder Mu'ammar för sättet hans regering behandlar folk på väg mot Europa samt hans förödande inblandning i vissa grannländers inrikes angelägenheter. Han har väl i själva verket oftast varit urtypen för den "jobbige" ledartypen i Tredje världen, en som käftar med imperialisterna ibland men som man egentligen som hygglig radikal själv inte vill ha så mycket med att göra - men som man ändå måste försvara ibland mot just imperialisterna.

Jan Wiklund sa...

Beträffande Europas "vänster" kan man väl inte annat än hålla med. I ett tidigare historiskt skede raljerade George Orwell med dess engelska del och påstod att de var i samma position som en ung man som lever på understöd från en far han hatar. Följaktligen ur stånd att göra något reellt för att faktiskt få någon makt och mest ägnande sig åt posering.

En av mina aktivistkompisar i Stockholm suckar över hur oförmögen den är att organisera sig: När det blir fler än sju personer i en grupp delar dom upp sig på två eftersom syftet aldrig är att åstadkomma något utan bara att genomföra personliga projekt. Han tillskriver detta dess medelklassbakgrund.

Teckentydaren sa...

Jean Bricmont skrev en artikel för några år sen om moralvänsterns moraliska kollaps,

Vänstern förespråkar inte längre en konkret ekonomisk politik, utan hyllar olika "värden" - antirasism, anti-antisemitism, antifascism och antinationalism. Därför sluter den upp bakom Europa-projektet, som gör dess tidigare ekonomiska politik, som vid 1970-talets slut hade skapat ett relativt fredligt, välutbildat och tolerant Europa, praktiskt taget olaglig.

Så är det, nu lever vi i den märkliga tiden när Melin och borgartidningarna rödmålar något som ska föreställa S-vänster, en ”vänster” som inte på minsta sätt ifrågasätter de borgerliga ramarna för ekonomin, på sin höjd att det ska skyfflas runt lite inom dessa. De är helt fast i en ekonomiska modell från före 30-taletes framsteg inom nationalekonomin. Framsteg som främst försträddes av en engelsk liberal överklassnobb som inte på minsta sätt vill rucka på den borgerligtkapitalistiska ordningen, bara att den skulle fungera bättre och utnyttja samhällets resurser effektivare, som den också empiriskt visade sig göra. Den nya S vänstern tar helt avstånd från den engelske liberalens framsteg inom ekonomivetenskapen som inte på minsta sätt vederlagts, tvärtom ansluter man sig till de ekonomiska ramar som den vederlagda ekonomivetenskapen från före 30-talet.

Precis som Bricmont säger har denna politik med centralbankslagar och budgetregler institutionaliserats som i praktiken olaglig. Alla pratar i dag om full sysselsättning men ingen föreslår på minsta sätt att de makroekonomiska ramverken som förhindrar detta ska ändras. De ifrågasätter inte på minsta sätt att riksbanken och KI som bestämmer ramarna med sina artificiella ekonomiska modeller, än mindre att extremhöger/nyliberalism härskar på dessa ställen.

Som S skriver i sitt kongressprogram:

Sverige ska vidare till full sysselsättning.
Investera i utbildning, praktik och lärlingsplatser samt forskning och utveckling. Bygg ut infrastruktur och bostäder. Hur ska vi utforma politiken så att alla som kan jobba ska få möjlighet att jobba?”


Det verkar på fullt allvar tro att formerna för yrkesutbildning ska skapa full sysselsättning eller F & U etc, det senare är förstås nödvändigt för teknik och produktivitets utveckling men det är inte det som skapar full sysselsättning. Som Smith, den kände tyske ekonomen och sen den engelske liberalen och även många andra visat så är det efterfrågan som skapar sysselsättning. Men det verkar vara tabu att nämna i dagens Sverige. Istället svamlar man om pseudosaker som de nämnda som förstås är nog så viktiga för att vara ett modernt utvecklat land med hög levnadsstandard men inget som skapar sysselsättning om inte efterfrågan matchar möjligt utbud. Infrastruktur och bostäder kan förstås skapa sysselsättning om det fyller det efterfrågegap som skapar arbetslöshet, men inte om det ska vara sk finansierat, dvs det befintliga efterfrågegapet ska bibehållas.

Björn Nilsson sa...

Värden hit och dit - om man skulle försöka prata exempelvis om motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde med en modern vänsterfigur skulle väl denne/denna väl se ut som en starholk i nyllet.

Hannu Komulainen sa...

Jag antar att med den "liberale engelsmannen" åsyftas lord Keynes. På följande blogg diskuteras på ett seriöst sätt om Keynes eller Marx hade rätt: http://critiqueofcrisistheory.wordpress.com/
Det är ingen lätt fråga precis, är det profitkvotens höjd eller efterfrågans storlek som är avgörande, men jag tror nog att vi måste gå tillbaka till Marx, inte till Keynes.

Teckentydaren sa...

Varken Keynes eller Marx trodde att det fanns någon automatisk avsättning för produktion som är det underliggande antagandet för utbudsekonomi och att är där bara inget som stör lönebildningen så blir det full sysselsättning automatiskt. Och att det kan uppstå lägen när det blir brist på efterfrågan som inte allas har någon ”naturlig” tendens att försvinna bara lönerna tillåts sjunka fritt.

Adam Smith:
Konsumtion är det enda syftet och ändamålet med all produktion, och producenternas intressen bör därför tillgodoses endast i den mån konsumenternas intressen därigenom främjas. Denna grundsats är så fullkomligt självklar, att det skulle vara orimligt att försöka bevisa den. Men merkantilsystemet offrar nästan alltid konsumentens intresse för producenten, som om produktionen och ej konsumtionen vore det yttersta ändamålet med all industri och handel.

John Maynard Keynes:
Konsumtionen, för att upprepa det självklara, är det enda syftet med all ekonomisk aktivitet.

Så att som alla politikern nu gör prata om hur bekymrade de är för att det ska bli full sysselsättning och aldrig med ord beröra efterfrågans roll för sysselsättningen är inte hederligt eller okunnigt. Men de lever förmodligen i den föreställningen att jobb bara kan skapas genom att exportera och då behöver de ju inte bekymra sig om efterfrågan här hemma. Som det har varit har våra politiker gärna offrat efterfrågan och arbetstillfällen här hemma för att landet ska vara ”konkurrenskraftigt” med exporten.

Att vi sen 1994 till 2010 har producerat lika mycket som hela 2009 års BNP mer än vi själva konsumerat verkar de inte förstå innebörden av. Ur det svenska folkhushållets perspektiv är det en fullständigt onödig överproduktion. Man kan knappt föreställa sig hur mycket som kunde ha producerats för folkhushållets egna behov istället, hur mycket vård, skola bostäder och bättre levnadsstandard för inte minst de svagaste i samhället som kunde ha producerats med ett helt års BNP. Hade vi dessutom låtit alla arbetslösa under den här tiden arbeta är det fråga om man inte skulle kunna ha lagt till ytterligare ett års BNP. Här pratar vi sk reformutrymme som inte hade varit kattskit. En värre misshushållning med landets produktiva förmåga får man nog leta efter. Varför pratar inte vänstern om detta, om de nu gör det borde de göra det på ett begripligt sätt.

Björn Nilsson sa...

Undrar om inte Smith var något orättvis mot merkantilismen och dess mål och medel? Men samtidigt verkar ju dagens politik delvis återuppliva dessa missförstånd om att det är viktigt att dra in mer pengar än att skaffa sig hårdvara eller kunskaper som kan vara användbara för framtiden. Det kan ju dock delvis hänga samman med att utrikeshandeln delegerats från en statlig till en privat angelägenhet, och privatkapitalet har ju inget fosterland.

Hur som helst, politisk dynamit skulle det kunna vara, och därmed har vi ett stort politiskt etablissemang som inte vill tala om saken.

Teckentydaren sa...

Ibland undrar man varför vårt lilla land är bara så speciellt i den sk globaliserade världen, många andra likartade länder verkar inte ha det speciella förhållande till den globaliserade ekonomin som vi sägs ha.

Teckentydaren sa...

Jag tycker det verkar ha blivit tvärtom med den kapitalets friare rörlighet, att den enda viktiga ekonomiska angelägenheten för staten har blivit att hålla exportkapitalisterna under armarna. Klart att vår konkurrensförmåga är viktig men många andra länder verkar ha en mer måttlig inställning till detta än vad som är fallet här. Globaliseringen har inneburit att det inte är så allvarligt med ett underskott mot utlandet, inte som i Breton Woods eller under guldmyntfot.

Björn Nilsson sa...

"Ett litet exportberoende land" har det predikats om i årtionden. Och här har politikerkåren och statsapparaten varit osjälvständiga tjänare, tycker jag det verkar som.

Teckentydaren sa...

Exportera eller dö har mantrat varit sen slutet av 70-talet. Många svenskar tror på fullt allvar att det är exporten som betalar vår välfärd och offentlig sektor, klart att det hade blivit en magrare tillvaro utan apelsiner, bananer och x-boxar m.m. men om vi vill fördela den produktiva förmåga vi har på ett rättvist sätt så den kommer hela befolkninge tillgodo har inget med exporten att göra.

Det var t.o.m. en som kommenterade på dagensArena som menade att vi var beroende av exporten för att ha pengar här i landet. Så illa är det att folk inte ens begriper att vi har en egen myndighet som tillverkar de svenska pengarna, Riksbanken, och efter som dessa tillverkas ur tomma intet med en knapptryckning finns det knappast något behov att importera pengar som ska användas här i landet. I motsats till de stackars euroländerna som faktiskt måste importera de pengar de ska använda i sina länder.