söndag 13 mars 2011

Komik och desperation

Det är komiskt när Åsa Linderborg skriver "Äntligen – en riktig sosse i sossetäten". Vad annat än en äkta X skulle sitta i spetsen för partiet X? Tänk om Kristdemokraterna under en tid har letts av hedningar, och så byter man till en halvljummen kristen, varpå tidningen Dagen skriver: Äntligen – en riktig kristen i KD-täten".

En kille som uppges gilla svenska soldater under NATO-befäl i kriget utrikes kan knappast direkt kopplas ihop med den gamla stammen av socialdemokrater. Men det är ju ett tecken på SAP:s grava förfall att om en sådan person föreslås till partiledare, och ändå verkar ha en del sociala ambitioner vid sidan av, utbryter jubel på ett håll och snudd på desperation på andra. Titta, det verkar ju finnas lite liv kvar i det där parti-liket i alla fall! Tänk om det vill göra litegrann för vanligt folk och inte bara springa ärenden åt överklassen och gynna sig själv! - Det finns anledning att vara skeptisk och vänta på praktiska förslag och åtgärder och inte bara förfalla till ett ömkligt önsketänkande om en frälsare. Sådant tänkande är inte komiskt, snarare kanske tragiskt eller desperat. Räcker det inte med alla naiva figurer som trodde på pratkvarnen Obama och nu står med lång näsa? För SAP räcker det sannerligen inte bara att byta partiledare för att bevisa sitt existensberättigande. Det krävs mycket mer.

Å andra sidan: notera alla dessa uppjagade kommentarer som försöker hävda att det här är ju fel, socialdemokraterna måste gå åt höger för annars kommer ingen att rösta på dem! - Nja, vi som är lite äldre minns en tid när halva väljarkåren röstade på ett socialdemokratiskt parti som stod kilometervis till vänster om den sorgliga samling vi har idag, och som drev en massa reformer i en anda av positiv framtidstro. Alliansens mer klartänkta strateger torde uppfatta det. Dess politik är icke-politik, passivitet, ansvarslöshet. Om man möter en motståndare som bara i någon liten mån kan tala för politik, aktivitet och ansvar blir det väldigt svårt för Alliansen att värja sig. Skulle SAP faktiskt göra officiell självkritik för den nyliberala politiken man följt skulle Alliansens läge ytterligare försämras. Det handlar således om att försöka lägga ut moteld innan motståndaren ens gått till angrepp. Jag undrar hur mycket av det desperata tjattret i dessa bloggkommentarer som är äkta vara, och hur mycket som är "astroturf".

9 kommentarer:

Anonym sa...

Björn, tycker att du formulerade dig väldigt bra i denna fråga, som är på vis ödesmättad. Då inte bara för själva S-partiet utan för en stor del av befolkningen.
Sixten Andréasson

Jan Wiklund sa...

Det är väl bäst att komma ihåg att innan Göran Persson blev statsminister sa han sig inte gilla utförsäljning av statlig egendom eller entreprenader.

Det betyder inte särskilt mycket vad galjonsfigurerna tycker, det är viktigare vilka styrkeförhållanden som finns i samhället.

Björn Nilsson sa...

Jan, jo när jag skrev att det behövs mycket mer så handlar det såväl om att få bort de nyliberala figurerna från inflytelsepositioner och att deras tankegods försvinner med dem. Om Sommestad kunde komma in i ledningen för partiet vore det nog ett framsteg. Man kanske får sluta med linjen att en socialdemokrat kan vara nästan hur som helst (särskilt åt höger men inte åt vänster).

Sixten, betydelsen av det här ligger bland annat i om dagordningen för diskussionerna görs om så att just de där nyliberala tokerierna trängs tillbaka. Det är av betydelse inte bara för SAP utan för den majoritet av befolkningen som inte stödjer nedmonteringen av välfärdssamhället. Och det är också av betydelse för den vänster som finns utanför SAP. Blåser vinden åt vänster kommer hela vänstern att gynnas.

Jan Wiklund sa...

Tankar i all ära, men jag skulle gärna se lite mer av handlingar också. En och annan strejk skulle inte skada...

Björn Nilsson sa...

Det är OK med strejker, men just nu tänker jag faktiskt lite åt andra håll, som att angripa förfall inom infrastruktur, skolväsen, bostäder, socialpolitik etc., våga tänka framåt och bortom dagens samhälle. Kolla på Lena Sommestads dödsruna över kärnkraften - energiområdet är centralt! Om dörren sparkas upp lär det bli svårt för spekulationskapitalet att sparka igen den!

Teckentydaren sa...

Som Jan Myrdal skrev inför valet:
Det är arbetslöshet i landet. Jag tror inte ungdomen nu förmår inse hur det kan vara på annat sätt. Men när jag växte upp fanns hur mycket arbete som helst. Vi stack från arbetet om det inte passade. Det var med arbeten som med flickor och spårvagnar, det kom alltid nytt.
Socialdemokratin segrade i val efter val hur tråkiga dess lokala potentater än kunde vara då folk menade att den i alla fall höll löftet om full sysselsättning. Därför valdes den.


Där har han förmodligen alldeles rätt, sossarna vinner när borgarna misskött sig och folket har en förhoppning om att det ska bli lite bättre med S. När arbetslösheten ökade på 70-talet och köpkraften försämrades förlorade S, när Ingvar Carlsson chockhöjde konsumtionsskatterna för folket förlorade han stort, när S efter borgarna fortsatte med en politik som gjorde arbetslösheten än värre gjorde de sitt då sämsta val sen 1921, 1991 var det nästan lika dåligt. 2002 hade man fått ner arbetslösheten en del från rekordnivåerna och gjorde ett val nästan i nivå med 1982. Sen låter man arbetslösheten öka igen och förlorar. Det finns förstås gränser för det arbetande folks solidaritet med att bära den ekonomiska bördan av en politiskt skapad arbetslöshet, folk är nog i stort solidariska men det finns gränser, det är ju inte de som bestämt att det av ideologiska skäl ska vara massarbetslöshet som inte har någon grund i våra ekonomiska förutsättningar.

Nu är nog risken stor att man bränt ljuset i så många ändar att man inte har något förtroende om att föra en politik med låg arbetslöshet. Ett arbetar och folkrörelseparti som för en politik med medveten politiskt skapad massarbetslöshet har knappast något existensberättigande.

På presskonferensen inledde Juholt med att 3-5 ggr poängtera att han och partiet var sociala demokrater, alltså det som Göran Persson hittade på när han skulle värja sig från den klassiska betydelsen demokratiska socialister. Vem i dagens Sverige skulle inte kunna gå med på att beskriva sig som en social demokrat, förmodligen inte ens Bildt skulle hävda att han var en asocial antidemokrat.

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan säga att det viktiga är inte vad Juholt säger vad han tror sig vara, utan hur mycket äkta hysteri Alliansfolket lyckats få till över de saker han säger sig vilja göra. Och även om han och de som puffat fram honom tänker sig en utveckling kanske det händer något annat om folk kommer i rörelse och börjar agera själva och ställa krav. Kanske till och med några ryggmjuka partisossar kan hosta upp sig någon gång! Den verkligt stora rörelsen ligger dock i samhällets ekonomiska bas, och den styr inga partier över, och där driver utvecklingen iväg mot nya kriser som kräver lösningar vad än politikerna säger.

Jan Wiklund sa...

Åter till strejktemat: Enligt Charles Tilly & Richard Shorter: Strikes in France 1830-1968 är strejker fundamentala. De ger sällan något i sig själva, men de skapar den respekt och självrespekt som gör oss vanliga knegare till en maktfaktor. Utan dem ingenting.

De mycket stora problem du talar om måste åtgärdas, men det har vi ingen chans att göra utan den politiska närvaro som endast strejker kan skapa. Eller ser du något annat medel? Tips mottages tacksamt.

Björn Nilsson sa...

Nja, jag känner mig inte i läge att ge verkligt bra alternativ. Men man skulle ju kunna tänka sig aktioner som ledde till att fabriker togs över av de anställda och började jobba med nyttiga saker. Som att lägga om produktionen i de där gamla bilfabrikerna. Det var ju när det krisade till sig där som hela det politiska etablissemangen visade sin hjälplöshet och passivitet.