Lennart Frantzell tar upp det på sin blogg idag, liksom Paul Krugman - man kan formulera frågan som "vad händer med de jobb som anses vara medelklass- och kunskapsbaserade när datorn blir bättre?" Lönar det sig att utbilda sig längre när till och med högstatusjobb kan förvandlas till program i en dator?
Medan till och med jobb som juridik numera kan datoriseras finns det en annan sida av saken. Den återspeglas av att den tillväxt i arbeten som ändå skett i USA på senaste tiden avser enkla jobb som inte kräver någon större utbildning. Robert Reich skriver om det: nya låglönejobb ersätter försvunna höglönejobb. Samtidigt kan man notera att sänkningarna ibland gäller samma jobb inom samma bransch. Genom de arbetandes svaghet kan alltså köparna av arbetskraft betala mindre än tidigare för i princip samma kunskaper. Men en sådan sak gör att även om utlokaliserade industrier flyttar åter till hemlandet kommer det inte innebära att de gamla välbetalda jobben kommer åter. - En annan kritiker skriver:
The economy lost more than eight million jobs during the Great Recession. Last year, it recovered just over one million of those lost jobs. But, a new report from the National Employment Law Project demonstrates that the new jobs were heavily concentrated in low-wage industries such as retail, restaurants, and temp agencies.
Här har vi alltså två parallella trender: mänskligt arbete ersätts av datorer även inom tidigare skyddade kunskapsintensiva branscher, bra betalda arbeten ersätts av sämre betalda dels genom att villkoren försämras på befintliga arbetsplatser, dels genom att tidigare lågbetalda sektorer expanderar kraftigt. När det här inte bara drabbar arbetarklassen, utan den så kallade medelklassen också, börjar det bli politiskt hett (eftersom de små medelskikten har större tillgång till media och offentlig debatt än de stora arbetargrupperna). Kanske kan dessa smågrupper sätta fart på samhälleliga explosioner också, när de upptäcker att "guldet blev till sand". Framtidsdrömmen kraschar, och kanske de då (som ludditerna, som Krugman nämner) försöker krascha samtiden i ren besvikelse? (Har haft det där med medelklass och uppror uppe på bloggen tidigare, bland annat här. Man bör vara vaksam på vad folk med svikna karriärdrömmar kan hitta på.)
 |
| Bilden kanske inte har så stor anknytning till den här bloggposten, men kan vi inte säga att den illustrerar att behovet av kunnig och hängiven personal inom vård och omsorg även framledes kommer att vara stort? Annars föreställer den några australiensiska fladdermöss som räddades vid de stora översvämningarna därstädes. |
Vänsterns tragedi är bland annat att den inte kan ta tag i den här rörelsen i dess stora drag. Kommer efterfrågan på hjärnor att minska i framtiden? frågar Krugman. Det kanske snarare är så att efterfrågan av mänsklighet kommer att öka. Produktiviteten stiger med rasande fart, varor och tjänster kan tas fram till lägre arbetsinsats än tidigare, men vad det gäller en hel del tjänster går de inte att rationalisera. Och än mer: de bör inte rationaliseras för det kommer att leda till lidande. Det rör såväl vård och omsorg, och exempelvis veterinäruppsyn över djurhållning. Inom många områden borde mer mänsklig arbetskraft sättas in.
Men räcker det med detta - är inte vänstern (som V i Sverige) väldigt intresserad av att hjälpa de som har det svårt? - Jodå, men det räcker inte. En vänster som inte kan hugga tag i möjligheterna som datorrevolutionen och den tekniska och vetenskapliga revolutionen ger är inte värd namnet "vänster". Vill man kämpa för framtiden måste man ta tillvara dess positiva löften och med den utgångspunkten angripa svårigheter och missförhållanden, inte fastna i ett evigt klagande märkt med en evig förlorarstämpel. Vänstern måste kunna förklara varför det finns saker i den här utvecklingen som är bra för folkflertalet (vilket omfattar betydligt fler människor än arbetslösa och sjuka), och vad det är för saker i samhället som gör att vi för närvarande har svårt att utnyttja de positiva tendenserna helt ut. Kräver kapitalet och dess regering att folk skall arbeta mer så bör vänstern kunna påvisa att arbetstiden bör kortas ner - och visa med hårddata att detta är möjligt och nödvändigt.
Jobben kommer inte att "ta slut". Frågan i rubriken är meningsfull bara om de eliter som nu härskar tillåts att fixa fram arbetslöshet därför att de själva tjänar på det. Bara att fylla igen hålen i samhällets infrastruktur (som skolor, kommunikationer och boende) som socialmoderaternas nyliberalism har skapat under de senaste årtiondena skulle nog kräva en total användning av Sveriges resurser och göra slut på arbetslösheten. Och på den vägen skulle vi kunna fortsätta.
Däremot kommer sätten som människor arbetar, och vad som räknas som arbete, framöver fortsätta att ändras. I det gamla jordbrukssamhället var arbetet integrerat i alla andra sysselsättningar. Därifrån gick en del av världen över till industrialismens stränga åtskillnad av arbete/icke arbete - arbete utfördes på en arbetsplats, och sedan gick man hem till fritiden. I datorrevolutionens spår suddas den skiljelinjen åter ut, men det bör vara en första klassens politisk fråga hur den suddas ut - på vems villkor? - Är de bortrationaliserade medelklassarna redo att gå från nödvändighetens till frihetens rike, eller tänker de sitta i ett hörn och sura?
5 kommentarer:
Om jag inte missminner mig så talade man inom S, och troligen på grund av Palmes förmåga att se saker i stort, om just detta problem redan under 70-talet, om hur mekanisering och ökad produktivitet/per person och tidsenhet, skulle mötas i framtiden. Den tidens lösning var den offentliga sektorn. Men den förutsatte förstås att industrin tvingades vara med och betala för denna sektor. Skulle all vinst hamna i ägarnas fickor skulle för det första stora delar av befolkningen författigas, och kastas ut i arbetslöshet, och för det andra, själva grunden för kapitalismen ryckas undan förr eller senare, eftersom vinst på produktion kräver några som kan konsumera.
Men denna insikt är totalt bortglömd idag. Nu arbetar de finansiella eliterna bara på att driva hela Västvärlden utför stupet - utraderandet av vår högkultur, pga sina kortsiktiga vinstintressen.
Under de korta demokratiska decennierna under mitten av 1900-talet när välståndet som ekonomin hade förmåga att skapa spreds relativt jämnt över medborgarna hade vi väl samma ”problem”? Jämfört med vad som var tidigare så skulle jobben egentligen ha ”tagit slut”. Om samhällets produktiva förmåga sprids relativt jämnt över medborgarna har nog ganska lite med om jobben håller på att ta slut eller inte. Det är en politisk fråga och alls inte en fråga om vilken teknikutveckling det är i produktionsapparaten.
Kerstin, jag har läst en del om rationaliseringsrörelsens historia, och de här frågorna kom upp redan på tjugotalet. Skulle rationaliseringarna slita ut folk och/eller göra dem arbetslösa? Från fackligt håll var man oroade. Men fram till sjuttiotalet kunde man lösa det här genom att industri och andra näringar växte samtidigt som man rationaliserade. Folk hade arbete och standarden steg, och ibland blev det kortare arbetstid och annat trevligt. Det var under Palmes tid som gränserna för den här utvecklingen började märkas lite mer. Det gamla industrisamhället började nå sina gränser och datorrevolutionen kom i stället. "Databandet ersatte det löpande bandet" som McLuhan skrev. Så, 'tydarn, jag är lite osäker på hur mycket vi kan lära oss av "guldålderns" arbetsmarknad och reformer, och hur mycket nytt vi måste tänka. Femtiotalet går ju hur som helst inte att återuppliva.
Klart att svunnen tid inte kan återupplivas, det är det nog inte många som egentligen vill. Nog ingen som vill återuppliva de tunga slitsamma och riskfyllda industrijobben som då fanns. Inte heller vill vi ha tillbaks den makt som kyrkan då hade. Inte vill vi jobba på lördagarna. Men det mest utmärkande för den tiden var den relativ jämna fördelning av tillväxt och produktionsresultat.
Det finns ingen anledning varför denna rättvisare fördelning av vad folkhushållet förmår åstadkomma återigen fördelas jämnare. Om detta inte går att återskapa finns det inte mycket hopp för folkflertalet om en bättre framtid.
Efter tre decennier av ”trickle down” ekonomi borde vi snart inse att det är inget som fungerar speciellt bra för folkflertalet, det ger hög arbetslöshet och tillhörande problem. Ibland måste man gå tillbaks ur återvändsgränder för att kunna gå framåt igen. Om vi inte har fantasi nog att hitta mänskliga behov att tillfredställa med arbete får vi helt enkelt arbeta mindre, det är inte mycket annat att göra.
Björn:
Du har naturligtvis rätt- det är nya tider nu, och då kan vi inte göra annat än välkomna vår undergång. Det är alltid så det går i Monopolspel också, en vinner allt och sedan är spelet slut för sen har ingen råd att stå på vinnarens gator.
Skicka en kommentar