fredag 27 maj 2011

hellre kompetent än social

... vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet. Idealet... är den klassiska statstjänstemannen som tillbringar sin arbetstid på det minst moderna av sätt – nämligen med att arbeta.

Men i stället har den svenska arbetsplatsen blivit det nya dagiset. Alla ska trivas och vara sociala och på fredagen är det fika och vad är det egentligen för problem med han den nye, han som inte är med på den stående Lottoraden, som inte vill bli Facebookkompis och som stänger dörren till sitt arbetsrum när vi andra pratar Let’s dance i korridoren. Det ser nästan ut som att han… jobbar?!

Citat från DN:s ledaravdelning av alla ställen. Hellre kompetent än social. Har man fått för många "socialt kompetenta" skitpratare på redaktionen? Nåja, helt nytt och helt svenskt är inte problemet. Såg för rätt många år sedan att folk tyckte att biblioteksanställda i Skottland hellre skulle sköta sitt jobb än att vara "sociala".

Tycker jag känner igen det här från de sista årtiondena i yrkeslivet, delvis i rollen som något udda problemlösare. Ingen vill väl drabbas av surkart på arbetsplatsen, allrahelst inte surkart som inte gör något vettigt, men när motpolen av sociala trevlighetsnissar med bättre pratkvarn än yrkeskompetens tog överhanden blev det inte så roligt det heller. (Och de flesta var både trevliga och flitiga, bör tilläggas.) Vad är viktigast - att göra jobbet och gå hem, eller hafsa igenom jobbet och sedan ägna sig åt arbetsplatsrelaterade aktiviteter som man inte är intresserad av för att räknas som "social"? Efter ett eller två årtionden av nedskärningar hade arbetsplatsens "udda" existenser rensats ut och utrymmet för pladderkvarnarna ökade.

Man kan ju kontrastera mot USA där jag fått uppgifter från flera pålitliga källor. Mycket är skräp därborta, men det förefaller som om yrkeskunskaper och förväntad prestation i arbetet är viktigare när folk rekryteras än vilken kompetens de kan förväntas ha att köra rundsnack vid fikabordet. Frågor av personlig natur som ställs vid anställningsintervjuer i Europa får inte ens ställas därborta. Det verkar vettigt. Här verkar det mer handla om kaffegruppskompetens. Sedan sitter väl chefer i linjen och vrider sina händer och undrar varför de inte kan få in kompentent personal.

I diskussionen efter artikeln kom det fram intressanta preciseringar. Uttrycket "social kompetens" kan uppenbarligen användas på flera sätt varav en del inte är så bra. Vi kan bortse från den uppenbara tolkningen "att fjäska för chefen", men gå lite djupare vilket faktiskt görs här. Är det kompetent att kunna springa runt och hålla pratkvarnen igång utan att fundera så mycket på omgivningen och dess reaktioner, eller är det snarare att vara mycket medveten om omgivningen som gör att man är kompetent i sociala sammanhang och därmed faktiskt kan fungera bra i grupper? Då har vi den intressanta observationen att det snarare är blyga och tillbakadragna personer som uppmärksammar hur omgivningen reagerar, och som därmed borde vara en rejäl tillgång för arbetsplatser och i kontakten mellan arbetsplats och omgivning.

3 kommentarer:

martin sa...

Fick en fråga nyligen: Vad stressar dig mest? Svar: Folk som lovar att göra saker men de blir aldrig gjorda.

Gjorde nyligen en observation att alla stora institutioner i vårt samhälle har väldig putsade fasader, men under ytan hålls de samman av ducttape och tuggummi. Så mycket mygel som det öht är möjligt att komma undan med.

Men vi lever i "outputens" tidevarv, alla skall snacka, det är ingen som lyssnar.

Teckentydaren sa...

Ett problem för manschettarbetsplatser, typ DN:s ledarredaktion som dagligen visar upp sin ”sociala” kompetens med sitt rövslickande, lismande över Alliansens politik.

Vi är väl nu i det läget att mer än hälften av de yrkesverksamma har manschettarbeten som i en eller annan form administrerar de övrigas arbete. Förre ledaren för vad som en gång var demokratiska socialister (numer sociala demokrater) ansåg att arbetarkamp innebar att folks skulle kunna göra klassresa till den administrativa klassen. Men om alla gör denna klassresa vem ska de då administrera?

Jag hör av och till från olika människor som är i ställningen att de ibland anställer folk, dessa beklagar sig över hur svårt det är att hitta bra folk. Jag skulle säga att det är den nyliberala revolutionen med egoismen i högsätet som ställt till det typ satsa på dig själv och var egocentrerad. Den som har den bästa svadan om sig själv har störst chans att få jobben i nyliberalismens arbetskraftsöverflöds marknad.

I de allra flesta jobb förmåga till empati den viktigaste egenskapen, att kunna sätta sig in i kunders och medarbetares situation, de egofixerade satsa på sig själv typerna som kan sälja sin egen förträfflighet har inte ofta empati som sin främsta egenskap.

Nyliberalismens arbetskraftsöverflöds marknad är förödande, de som anställer har för mycket att välja på, om de hade varit tvungna att ta vad de kunde hade anställarens inkompetens eliminerats och genom slumpen anställt fler som visat sig var långt bättre än de syntes vara vid en första anblick.
http://www.youtube.com/embed/VO6XEQIsCoM

Björn Nilsson sa...

Tänk, hur klarade man sig när arbetslösheten var nästan borta ett tag, och när folk kunde leka hopp-jerka och hoppa mellan olika jobb med en rasande fart? Då var man tvungen att ta in sökande som inte verkade alltför hopplösa, bara de kunde förväntas göra jobbet någorlunda. Men nu verkar det mest handla om att man helst inte vill anställa någon, för det är så jobbigt, så jobbigt, och tänk om det blir fel ... Klart att det blir fel, det blev det förr också, men på något sätt överlevde vi ändå.