Att blanda bort korten

Vilken alliansfrihet frågar Birger Schlaug efter vad som framkommit om den övermåttan tjänstvillighet som Sverige visat att ställa sitt flygvapen till NATO:s förfogande. Nu handlar det om vad den nuvarande regeringen håller på med, men som Schlaug påpekar så var socialdemokraterna inte så oskyldiga de heller. Till den här historien kan man göra några spretiga reflexioner:

Sammanblandning av olika saker. Lovar Sverige att hjälpa andra länder i händelse av katastrofer är det hedervärt. Blandar man ihop katastrofer med militär aktivitet i samma mening ("Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land") blir det omedelbart mer tveksamt. Katastrof och angrepp är två skilda saker,  rör man ihop dem blir det ett sätt att förvirra och bland bort korten. Man använder inte stridsflyg för att bekämpa civila katastrofer. Är det över huvud taget troligt att "ett annat EU-land eller nordiskt land" skulle drabbas av oprovocerade militära aktioner utifrån? (Obs. terroristaktioner räknas inte i det här sammanhanget, de sorterar under polissamarbete, inte militären.) Den som hävdar det borde också kunna peka ut varifrån angreppet skulle komma, samt hur man skall hantera EU-stater som ställer till bråk.  Hur antas Sverige agera om någon dåre inom EU eller Norden provocerar fram en konflikt men verkar få smörj av motståndaren?

Arktis. Förutsättningen för att Sverige skulle låna ut sitt flygvapen till NATO skulle vara ett isolerat (ryskt) överfall på Norge. Kapplöpningen om naturresurser i Arktis är reell, men vem kommer att vara mest aggressiv?  Kommer protester mot oljeborrning i omtvistade områden att ses som en krigshandling? Nyligen utbröt uppjagade protester i Sverige och Finland mot att ryssar hade invändningar mot att svenska och finska trupper, som antas vara neutrala, samövar med NATO vars ledande makt definitivt är aggressiv. Man kan säga en hel del saker om ryssarna - även negativt - men inte att de skulle vara så dumma att de inte begriper vad som händer i närheten av de egna gränserna.

Socialdemokraterna. Idag åker en socialdemokratisk veteran och tidigare försvarsminister runt och talar mot kriget i Afghanistan. Är det någon sorts botgöring på gamla dar? Och vad tänker socialdemokraterna som parti göra när alliansfriheten havererar? Blir det det gamla vanliga, att de inte klarar av att säga ifrån därför att de varit för djupt inblandade själva i alliansfrihetens underminerande?

Internationalen.

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Detta är en av de verser av Internationalen som socialdemokraterna inte ens vill ta i med tång sedan väldigt länge. Men när det gällde att stoppa krig mot Norge 1905 dög den. Införande av yrkesarmé har gjort versen inaktuell åtminstone delvis, men kanske inte helt. För utan en krigsopinion är det svårt att driva krig, och börjar ansvariga politiker och militärer att oroa sig för sin egen säkerhet kanske krigsrisken minskar. Man behöver ju inte skjuta dem (jag är motståndare till dödsstraff), det räcker att placera dem bakom galler om de dummar sig. De vet vad de gör, de är ansvariga.

Läget är potentiellt farligt. En urladdning i östra Medelhavet där NATO-styrkor och ryssar står mot varandra skulle kunna få återverkningar i Östersjön.