Tvångsvis av-industrialisering i Indien?

Jag tittar mest på Lars Epsteins blogg i DN för att den behandlar Stockholm, men här kommer han med något sensationellt, i alla fall för mig. Som jag uppfattat industrialismens historia, som den beskrevs  av Friedrich Engels på 1840-talet, så var det västerlandets överlägsna teknik som kunde slå ut exempelvis blomstrande men dyrare hantverk i Indien. 1847 skrev han i Kommunismens grundsatser som svar på frågan "Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?":

För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution.

Och så kan vi komplettera med Marx:

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer, in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera.

Men här skriver Epstein om sin ungdoms historiestudier, och vad professor Sven Ulric Palme sade:

Sven Ulric Palme berättade att industrialiseringen i England i slutet av 1700-talet möjliggjordes tack vare Indiens avindustrialisering. Engelsmännen koloniserade helt enkelt Indien och monterade ned fabriker och maskiner och skeppade hem all utrustning till England och förvandlade på så sätt Indien till ett enbart råvaruproducerande land.

Att engelsmännen slog ut indisk produktion, det visste vi ju sedan tidigare, men att de tog hem indisk utrustning ... och fanns det fabriker ...? Epstein trodde inte på det där men hänvisar nu till en artikel i Svenskan som jag missat. Av citaten som jag ger ovan så kanske man kan tro att en marxistisk tolkning av globaliseringen i sina tidigare epoker på 1800-talet skulle vara överspelad, men så tycks det inte vara enlig professorn i ekonomisk historia, Lars Magnusson. Han recenserar en bok av Jeffrey G Williamson betitlad Trade and poverty. When the third world fell behind

Ibland har talet om en förändrad arbetsfördelning mellan industri- och råvaruproducerande länder – för att inte tala om avindustrialiseringen av till exempel Indien – avfärdats som marxistiskt färgade myter. Men inte så längre. Williamson är knappast någon marxist och han har den senaste vetenskapen på sin sida.

Då så, ordningen är återställd! När Engels och Marx pratade om låga varupriser blir det på modernare ekonomspråk fråga om relativpriser, skriver Magnusson:

... industrins mekanisering, järnvägar och ångdrivna fartyg av järn innebar i första hand dramatiska förskjutningar i relativpriserna. Vissa varor steg relativt sett i värde i förhållande till andra som kunde tillverkas till allt lägre kostnader. De råvaruproducerande länderna i Asien, Afrika och Latinamerika såg priset på sina råvaror raka i höjden relativt sett – de gick ju nu också att transportera till allt lägre kostnader. Det kan förefalla gynnsamt, men ledde samtidigt till omfattande strukturella förändringar.

Vi har redan tidigare nämnt den skarpa nedgång för hantverk och industri som Indien upplevde mot slutet av 1700-talet och intill mitten av 1800-talet. Det faktum att detta jätteland blev en exportmarknad för brittisk textilindustri, i stället för att utveckla sin egen, har bestämt mycket av Indiens moderna historia. Vi har flera hundra år av historisk erfarenhet som påvisar hur industrialisering leder till positiva kedjereaktioner som omvandlar och skapar positiva spiraler med högre välstånd som resultat.

Willamson visar även hur den nya arbetsfördelningen och specialiseringen under 1800-talet kom att framkalla stora förändringar när det gäller fördelningen av inkomster. Trots att de råvaruproducerande länderna kunde se sin tillväxt öka på grund av en stigande efterfrågan, samt genom att de fick bättre betalt för de råvaror de exporterade, tappade de ändå relativt sett mycket mot industriländerna i väst.

En sak att påpeka är att 'länder' kan bli rikare eller fattigare, men man bör också granska hur olika grupper inom länderna klarar sig. Ett land i Tredje världen som upplever en högkonjunktur på grund av lönsam export av råvaror kan ändå överflöda av utfattiga människor. Om råvarukällorna kontrolleras av små korrupta och kanske utlandsstyrda eliter är detta i själva verket rätt troligt. Indiens rika elit anklagas ju ibland för att behandla det egna landet som en koloni. Och även om engelska industrialister tjänade grova pengar så var ju fattigdomen även i England oerhört svår under landets glansdagar.

Vidare kan vi ta upp Ricardos teori om utrikeshandel i det här sammanhanget: han menade att om varje land koncentrerade sig på det man var bäst på att producera, och exporterade det, skulle alla bli vinnare. Men i själva verket är det länder med utvecklingsbar produktion, alltså att man går allt högre i förädlingskedjan, som kommer att tjäna på det här. Portugal hade bättre jordbruks- och textilproduktion än England. Man lade ner textilen för att man tjänade bättre på jordbruket. Engelsmännen utvecklade sin industri i stället. På sikt innebar det att Portugal satt fast i ett jordbruk som inte kunde utvecklas så mycket och i stället fick importera dyra industriprodukter från England och kanske blev något av en engelsk jordbrukskoloni.

Magnusson gör en oroande reflexion som avslutning till sin recension:

De ökade spänningar som 1800-talets globalisering innebar ledde via kampen om kolonier och marknader fram till krigsutbrottet 1914, samt ett avbrott för globaliseringen fram till 60-talet. Vad som händer den här gången kan vi inte veta. Men den som tar sin utgångspunkt i historien kan känna sig en smula orolig.

Det låter rimligt. För min del tyckte jag världen började se ut som under årtiondet före Första världskriget redan för drygt tio år sedan. År 1900 hoppade en bred koalition av imperialister på Kina i en enig bestraffningsaktion, nära 100 år senare var det Irak som var målet. Men 14 år efter den internationella bestraffningen av Kina var det straffarna som brakade ihop i en jätteuppgörelse om uppdelningen av Jorden. Kanske vi är på väg mot det igen. Ryssland har slutat backa, Kina och andra stater i Tredje världen har synpunkter på tingens ordning, USA och EU glider utför i en ekonomisk-moralisk rutschbana och verkar mest kunna svara med våld och hotelser ... det ser betänksamt ut. Kanske det är det nya omfördelningskriget som redan har startat söder och öster om Medelhavet.