Sista hoppet just för 'de allra rikaste'?

Nu skrämmer Svenskan läsarna igen, med en bild av självaste doktor Marx, samt en artikel om att hans namn skulle vara på 'allas' läppar i Davos!

Nå, de rika tycks känna viss oro över hur världen utvecklas. Förhållandet mellan verklig och 'utopisk' kapitalism, och att framgångsrika kapitalister måste förstå Marx samtidigt som de producerar en falsk ideologi, handlar bloggposten nedan om. Det är en fri översättning och förkortning av en artikel som maoisten och filosofen Josh Moufawad-Paul har publicerat på sin blogg. Den är rätt lång men har nyttiga tankar som kan föras vidare. Det gäller inte bara ultraliberala knasbollar med en vision av 'ren' kapitalism som skriver sina trista kommentarer på nätet när det gäller ekonomi, utan faktiskt även den politiska eliten i Sverige som förefaller väldigt handfallen vad det gäller exempelvis industripolitik. Men är det ren oskicklighet, eller handlar det i själva verket om en medveten politik som bara 'råkar' få allt större problem med verkligheten? 

En tolkning ur marxistiskt perspektiv skulle kunna se ut så här: Verkligheten driver bort från den kapitalistiska utopin och närmar sig istället den kommunistiska – som då inte längre är utopisk utan praktiskt möjlig att genomföra. Förändringens motor är samhällets produktivkrafter som skapar nya möjligheter. Diskussionen/kampen om möjligheterna förs i samhällets överbyggnad.

Ordet över till doktor Moufawad-Paul (JMF) i Toronto, Canada:

Framgångsrika kapitalister måste på någon nivå fatta Marx' vetenskapliga analys av kapitalismen. Det betyder inte nödvändigtvis att de måste läsa Kapitalet men att de som Marx gjorde måste förstå kärnlogiken i systemet där de är den styrande klassen. Och även om vi ibland kommer att möta kapitalister som studerar Kapitalet och andra marxister är den genomsnittlige kapitalisten som verkligen är framgångsrik framgångsrik eftersom hen greppar den grundläggande logiken som beskrevs av Marx. Det är viktigt att erkänna detta faktum och finna tillfällen där det uppvisas, eftersom det visar att Marx' förståelse av detta produktionssätt var riktigt men från den andra sidan – den härskande klassen, förstår med kuslig precision exakt logiken för sin framgång och vad den måste göra för att hålla kvar sin övermakt. Omvänt, eftersom Kapitalet avsågs vara en handbok för det revolutionära omstörtandet av kapitalismen måste vi förstå vad som måste göras för att utplåna denna hegemoni.

Samtidigt skapar kapitalismen nödvändigtvis en ideologisk bild som förkastar den vetenskapliga analysen av sin kärnlogik. Trots det faktum att den framgångsrike kapitalisten åtminstone omedvetet måste fatta arbetsvärdeläran och allt som är byggt på denna vetenskapliga teori för att förbli framgångsrik är det också nödvändigt att utveckla berättelser och diskurser som döljer detta faktum. Detta är inte berättelser och diskurser som kommer att vara användbara för en framgångsrik kapitalist – för om de följdes skulle de inte hjälpa den förhoppningsfulle kapitalisten att bevara sig själv som kapitalist – men de är delar av en allmän ideologi som är betydelsefull genom att den medför ett allmänt förnuftigt accepterande av kapitalismens bildspel, sättet på vilket kapitalismen skulle vilja att samhället uppfattar den i stort.

Ta till exempel libertianism av Ayn Rand-sorten (så kallade ”objektivism” fast den är allt annat än objektiv) som är sjukligt populär bland förhoppningsfulla individer som för det mesta misslyckas med att bli framgångsrika kapitalister. Här har vi ett perfekt exempel på kapitalistiskt delirium, när en ”föreställd kapitalism” (för att använda Samir Amins term) får stå i stället för ”verkligen existerande kapitalism”. Den förstnämnda är sättet på vilket kapitalismen skulle finnas som kapitalism om den bara var en akademisk övning och en utopisk föreställning. Den senare är vad kapitalism verkligen är. Den senare producerar den första som en ideologi för att berättiga sin existens, men ingen verkligt framgångsrik kapitalist, som har lyckats länge nog för att befästa sig i den härskande klassen, tror på detta delirium. De skulle kunna skicka ut denna dröm som en gemensam fantasi bland massorna eftersom det är i deras intresse, men de vägrar att gå vilse i dess logik eftersom de vet att tron på dess utopiska process betyder att förlora de processer ur sikte som konkret tillåter dem att fortsätta som kapitalister.

(En sidoanmärkning: varje Ayn Rand-älskande libertian jag [JMF] någonsin har känt har aldrig varit framgångsrik kapitalist. När de inte är missanpassade universitetsstudenter som hatar sina vänster-professorer är de avhoppare från universitetet som har misslyckats att bli kapitalister. De kommer naturligtvis att klaga att de skulle ha lyckats om kapitalismen kunde bli verklig kapitalism. Det vill säga den utopiska kapitalism som finns i deras delirium – men detta är bara bevis på deras idealism: de vill ha en fantasi, en hopsnickrad version av den verkliga världens kapitalism som är ungefär lika logiskt möjlig som det förlorade Lemuria. Precis som Engels kritiserade de utopiska socialisterna för att de inte var vetenskapliga skulle de framgångsrika kapitalisterna kunna kritisera sina libertianska motparter av samma skäl.)

Det är därför alla världens Milton Friedman, fastän de är värdefulla ideologer åt kapitalismen, aldrig skulle lyckas som verkliga kapitalister. Om de försökte tillämpa sina para-matematiska modeller i den verkliga världen för att lyckas som kapitalister snarare än akademiska apparatchiks skulle de sjunka ner i fattigdom. Ibland har de tillräckligt inflytande för att lura andra förhoppningsfulla kapitalister in i sin fantasi och därmed förstöra dem när krisen bryter ut, men i övrigt är vad de främjar ett delirium som de borgare som uthärdat krisen har föga intresse att medvetet följa.

[Här drar JMF ett exempel om en VD som verkligen var Ayn Rand-fantast och lyckades förstöra bolaget genom att förneka arbetsvärdeläran, hävda att teknologi producerar värde och att själviskhet skapar rationalitet. På tal om para-matematiska modeller, se min tidigare bloggpost om 'formeln som dödade Wall Street.]

Att bara hålla fast vid ren kapitalistisk ideologi gör ingen till kapitalist.

Kapitalistpressen har inga svårigheter att fira den mest rabiate kapitalisten, även om de i själva verket inte förstår kapitalism, och sedan skälla ner denne

Inte ens en vetenskaplig förståelse av kapitalismen skulle vara nog för att bli en av de få priviligierade utsugarna (detta är när allt kommer omkring mycket som ett lotteri) och dessa sorgliga små individualister dömdes alltid att misslyckas. Jag känner inte till en enda Randroid som var framgångsrik utsugare.

De kan först och främst inte lista ut hur man tjänar på utsugning eftersom de inte förstår utsugning. Tendensen är att följa sin idol till fattigdom och överberoende av socialhjälp medan de gör struntklagomålet att de inte skulle ha sjunkit så lågt om inte deras kapitalistiska utopia hade fungerat riktigt från början. Det faktum att de är oförmögna att tänka igenom frågan om vem som skulle genomdriva deras utopi om de hatar staten – liksom den besläktade och obekväma frågan om vem som skulle vägra att acceptera er utopi och således tvinga dem att begära en stat redan från början – är bara ytterligare ett bevis för deras bokstavliga idealism.

Sådana tragikomiska libertianska figurer uppvisar sin utopism genom att alltid hänvisa till en kapitalism som aldrig har funnits. Medan de hånar kommunister för deras påhittade teori-som-inte-fungerar-i-verkligheten (och därmed inte förstår att de flesta kommunister anser att denna berättelse om 'sann kommunism' i själva verket är smörja), visar de på höjden av utopiskt självbedrägeri. Till skillnad mot kommunism, som är ett klasslöst samhälle vid socialismens horisont och således aldrig kanske aldrig förverkligas finns kapitalismen verkligen i den verkliga världen och fungerar i enlighet med verkliga processer. Den arbetar ganska bra enligt dessa processer, och att föreslå något annat är att föreställa sig en påhittad kapitalism, att gömma den från sina allmänna lagar. Och ändå gillar genomsnittslibertianen att prata om någon 'ren kapitalism' som aldrig har existerat sedan kapitalismens rosa gryning, och således måste vi undra vad det är för produktionssätt de uppfinner. Det faktum att kapitalismen aldrig skulle fungera utan en stat, utan en militärapparat för att genomdriva sina lagar – det vill säga utan arbetare som tvingas till arbete för att skapa all samhällelig rikedom – är sidsteppat genom hänvisningar till någon sorts platonisk marknad. Så vad exakt är denna fantasikapitalism om den inte är den verkliga världens kapitalism? Ideologin hos de kapitalister i den verkliga världen som exakt vet vad som krävs för att hålla dem vid makten: staten, arbetare som tvingas till exploativa förhållanden, och kanske till och med ett gäng missledda och misslyckade kapitalister för att babbla om mytologin om en fantasikapitalism!

Verkliga kapitalister, som erkänner vikten av propaganda som främjar fantasivärlden är framgångsrika eftersom de på något plan förstår just vad som krävs för att bli framgångsrik – de förstår kärnlogiken i sitt älskade system.

När allt kommer omkring så förstår alla framgångsrika kapitalister att någon sorts statligt förtryck är nödvändigt – varför skulle folkets flertal godta rå kapitalistisk utsugning till att börja med? Hur i h-e kan du frambringa alla värden som krävs för modern kapitalism utan dessa mängder av arbetare som du föraktar som du lurar att arbeta för dig? Bara för att de bestämmer sig för att göra det för att de tycker att du är lysande? Ja, kanske, men någon mekanism för hegemoni måste fungera för att få dem att tänka på det sättet – detta är förmodligen varför så många samvetsgranna och framgångsrika kapitalister läser Gramsci!

Således visar varje framgångsrik kapitalist betydelsen av den historiska materialismen eftersom hen, för att lyckas, måste lyda den logik som Marx avtäckte i Kapitalet. Och ändå är denna logik självförstörande eftersom den också förklarar den motsättning som dessa framgångsrika kapitalister måste använda tid och kraft för att tysta, dölja och aktivt undertrycka: det faktum att medan kapitalister behöver arbetare för att vara kapitalister så behöver arbetarna inte kapitalister.

Sista hoppet för de allra rikaste verkar vara att ljuga ihop en finurlig historia om hur bra deras kapitalism är, men göra det med en knölpåk bakom ryggen som extra säkerhet!