Det finns också en artikel i Sydsvenskan som berättar om författaren Guy Standing (är det frågan om 'the last Guy Standing'?) som skrivit om prekariatet som 'en klass i blivande'. Själv är jag tveksam till just det där med ny klass - jag tycker det mer ser ut som den tidiga europeiska arbetarklassen med rotlösa och fruktansvärt utsatta människor. Eller arbetare på många håll i Tredje världen idag. Men man kan strunta i etiketterna och se till praktiska verkningar. (Även om jag fasthåller att 'prekariatets' tillväxt handlar om dels om förskjutningar inom proletariatet, och dels om att en del tidigare icke-proletära grupper proletariseras. Själva utvecklingen är logisk med tanke på hur kapitalismen fungerar. Den period vi haft bakom oss var inte typisk, den var en avvikelse i och med att kapitalet hölls inom vissa tyglar.)
Kanske det viktigaste i prekariatet är att alltfler människor drivs tillbaka till en situation när man knappt vet från den ena dagen till den andra hur man skall klara sig och rättigheter som tillkämpats tidigare går förlorade. Detta är "moraliskt anstötligt". Hur blir man som människa om man tvingas leva så?
Standing ser tre grupper i prekariatet: ungdomar vars föräldrar tillhörde den stadgade arbetarklassen från igår men som inte kan få samma säkra villkor, medelklassen som alltmer drabbas av osäkra villkor, samt invandrare som drabbas av de värsta villkoren. En intressant sak jag vill lägga till är att här har vi inte bara att göra med folk med låg utbildning och enkla jobb. Det finns även människor med hög utbildning, kvalifikationer och kunskaper som slavar i bemanningsföretag eller som synnerligen osäkert anställda akademiker. Skrev inte Marx i Manifestet att proletariatet kommer att få en del bildningselement från högre samhällsskikt som rutschar utför och proletariseras?
På något sätt kan prekariatet bli en samhällsfara säger Standing. Men för vem/vad är de farliga? Jag undrar om de möjligen i stället kan bli vägröjaren och uppröjaren när våra samhällen snart tvingas till radikala ombyggnader. Särskilt om man lär sig samarbeta mellan grupperna. Och dessutom samarbeta med människor som är lyckliga nog att inte vara i den 'prekära' fållan. Sett ur den synvinkeln kanske 'faran' blir en välsignelse?
Lösningar diskuterades i radioprogrammet, men frågan är om det är lösningar. Man kan ju ta 'medborgarlön' som jag själv inte är helt negativ till. Faran som nämndes i 'Filosofiska rummet' är att detta bara kan bli ett sätt att 'köpa ut' människor som man vill bli av med från arbetsmarknaden. (Har för mig att just den farhågan har nämnts i den här bloggen tidigare, av en alert läsare i Nynäshamn.) Med andra ord är medborgarlön, modern penningteori, kortare arbetstid och slikt tänkbara verktyg för att fixa till samhällsfelen, men de räcker inte till på långa vägar om man inte ger sig på det grundläggande sättet hur samhället fungerar.
Något som gör prekariatets läge ännu mer prekärt skrev jag om i föregående bloggpost: även i tillfällighetsjobb och lågavlönade rutinarbeten inom tjänster och service ersätter datorer och robotar alltmer mänskligt arbete. På något sätt känns det som att det antingen måste hända något positivt ganska snart, eller också blir det bara skit med framtiden.
4 kommentarer:
Som Standing påpekar (och även Marx för övrigt) så finns det en fara i att stora delar av ett underproletariat kommer att sälja sig politiskt för att överleva.
Standings exempel är att fascistiska rörelser i Europa främst bemannas av folk ur prekariatet som slåss med andra ur prekariatet (invandrarna) om smulor från den rike mannens bord. Arbetare med någon grad av säkerhet har råd att tänka långsiktigt, det har inte dom här.
Vi har tidigare i din blogg talat om oportunisternas roll i revoutioner. När vi tnker oss oportunister tänkte vi kanske inte på personer för vilka en förändring är ett måste. Men Prekariatet verkar ha en ganska flytande lojalitet, de är sökare, utan identitet. Rasisterna ger den en identitet, men en potmodern identitet och en politik som i grunden inte kan förändra de materiella villkoren för sin bas, ger ingen långvarig lojalitet. De kan låta sig rekryteras av en annan rörelse som faktiskt påverkar deras materiella villkor.
De som röstar på SD kommer främst ifrån de 20% som inte röstar alls. Är det kanske typiskt för prekariatet? Det tyder iaf på opportunism.
Jag har prekariat överallt runt omkring mig, det är alt från sjukskrivna ensamstående mödrar,till professorer och egenföretagare. Hur mobiliserar man dem? Med en plan för dem, rasistpartier har ju en sorts "plan" för dem. Men de skulle lätt byta den för en mer konkret plan.
Exakt, Martin! Planen kallas populistisk politik. Det handlar om att koka ner alla krav och önskemål till ett par tre (max) strategiska sådana som kan löna sig att kämpa för.
Rasisterna har kokat ner allt till "allt är utlänningarnas fel". Populisterna i Sydamerika har kokat ner allt till "allt är washingtonsamförståndets fel" - betydligt mer konstruktivt, och något vi kan lära oss av.
Jordens Vänner och Attac sponsrar just nu ett förslag på temat "bygg landet istället för att låta det flyta efter marknadens nycker". Det kanske skulle vara något som lockade såväl arbetslösa lågutbildade som arbetslösa professorer?
(Förslaget lär dyka upp om nån månad eller så).
PS Om populistisk politik kan man läsa på http://gemensam.wordpress.com/2011/09/17/den-goda-populism eller hos Ernesto Laclau: On populist reason.
Skicka en kommentar