Kina, femtio år senare

Många bilder på Nyhetsbyrån Nya Kinas (Xinhua) twitterflöde ser ut så här:

China April credit data weaker,but overall growth still strong, monetary policy prudent https://t.co/CTai46mFpj pic.twitter.com/BTaetUexx3

— China Xinhua News (@XHNews) 15 maj 2016

Gamle ordföranden Mao har blivit en prydnad i sedelbuntar som stolt visas upp. Men hur är det nu, vart går Kina, vad händer? Hur är det med president Xi Jinping som bland annat får sur press i den här artikeln i Dagens nyheter? Att skriva balanserat kan vara svårt, och man får nästan för sig att artikelförfattaren tycker att det är något på tok när Xi slår ner på korrupta element i statsapparaten. 

Detta lär vara mer uppskattat hos befolkningen, men med lite vridning i argumentationen kan man ju få det till fula maktambitioner hos presidenten. Jag antar att kritik av Kina kan vara jobbig för den sanne liberalen: å ena sidan basen med råkapitalism som är på väg in i det imperialistiska stadiet (hurra!), å andra sidan en politisk överbyggnad där ledningen kallar sig kommunistisk och dessutom har starka nationalistiska inslag (bu!). Hm, jag undrar om man skall dra fram en etikett där det står fascism? Varnade inte Mao för att om revisionisterna grep makten, som i Sovjet, skulle det sluta med fascism?

Den 16 maj är det femtio år sedan en av historiens största massrörelser startade, just på uppmaning av Mao. Den stora proletära kulturrevolutionen. Den skulle röja undan såväl revisionism som en massa feodalt bråte som hämmade Kinas utveckling.

Jag undrar om det inte snarare betydde att vägen blev lättare att gå fram för de kapitalistiska krafterna. Det stämmer mer med Marx' egna tankar om hur länder utvecklas (man kan inte hoppa över historiska faser, möjligen gå fram snabbare genom att lära av sina föregångare). Utvecklingen efter Maos död verkar bekräfta detta, och därmed kan man säga att Kulturrevolutionen misslyckades. Samtidigt är det tydligt, även från DN-artiklarna, att arvet efter Mao lever kvar. Inte bara på sedlar, utan statyer, konstföremål, folk som sjunger revolutionära sånger ... och förmodligen en oro hos ledarna att de många strejkerna, land- och miljökonflikterna, och andra protester bland befolkningen kan leda fram till något större.

Tjong, där fick busarna känna på en rejäl proletärnäve! En del intressanta synpunkter på Kulturrevolutionen, och kampen mellan Mao och andra grupper inom partiet, finns hos den kinesiske akademikern Mobo Gao.  En svensk översättning av Gaos bok om Kulturrevolutionen lär vara på gång.

Men frågan om varför det gick som det gick? Mao hade en oerhörd auktoritet, massorna reste sig, men ändå räckte det inte med hundratals miljoner i rörelse. Man kan peka på att mellanskikten i parti och förvaltning saboterade det hela genom att låtsas spela med men i själva verket fortsätta arbeta för sina egna intressen. Räcker det som förklaring?

Det är nog en del av förklaringen, men kanske inte den viktigaste delen. Vi kan vidga perspektivet och hävda att det räcker inte med att folkmassor är i rörelse när det kommer direktiv uppifrån. Det är viktigt med egna initiativ, att dessa massor på eget initiativ kan agera mot korrupta eller rent förrädiska element på högre nivåer. Revolutionen blev inte genomgripande nog för att röja upp där Mao ville ha storstädning. En förklaring till det kan vara att Kina inte var moget för ett så långt kliv framåt (här hänvisar jag till Marx igen), kombinerat med att småfolket trots sin uppskattning av ordförande Mao i det dagliga livet hade att göra med de lokala företrädarna för parti- och statsapparat. Och dessa var som sagt tveksamt inställda till hela rörelsen och kunde vara farliga att ha att göra med. - Och i grunden är detta en global erfarenhet.