Mot fred på Filippinerna?

"Långvarigt folkkrig" är ett begrepp som är omtyckt bland maoister. Jag tror mig ha misshagat några sådana genom att tycka att det kan bli lite väl långvarigt ibland. "Man måste ju komma till skott någon gång" vill jag säga, även om det i själva verket handlar om motsatsen: att få slut på skjutandet och komma till något vettigt resultat. Upproret är ju inget självändamål. Det skall förbättra villkoren för folket, göra slut på förtrycket, angripa fattigdomen.

I dagens värld finns det några väpnade uppror som betraktas som viktiga bland maoister här i väst: I Indien och på Filippinerna. (Peru får betraktas som ett avslutat kapitel liksom för närvarande Nepal, och de rörelser som finns på annat håll verkar inte särskilt omfattande.) I dessa två länder har uppror pågått sedan slutet av 1960-talet, ibland med viss framgång, i bland under svåra motgångar. Rörelserna har dock överlevt och har viss betydelse.

De lokala maoisterna i Indien och Filippinerna verkar inte benhårt inställda på krig i all evighet. Vad det gäller Indien kan man faktiskt få intrycket av att det är landets regering som håller kriget igång. Varför skulle man annars mörda personer som maoistpartiet skickar för att inleda samtal om fredsförhandlingar?

Vad det gäller Filippinerna så lär den lokala politiken vara ganska märklig. Nu har det hänt något verkligt märkligt: borgmästaren i staden Davao på ön Mindanao har valts till president, och han deklarerar att han gärna vill ha med maoistpartiet CPP i regeringen. CPP:s inofficielle ledare heter José Maria Sison och befinner sig i exil i Holland. Sison säger att han ser positivt på detta, men att han själv inte suktar efter någon regeringspost. Det finns andra kvalificerade människor i partiet.

En intressant utveckling måste man säga. Kan CPP, om man börjar arbeta legalt och kommer in även i de högsta beslutande organen, undvika den tråkiga utveckling som skedde i det nepalesiska maoistpartiet?

Det verkar som det är den nye filippinske presidentens utlovade hårda tag mot brottslingar som väckt mest uppmärksamhet, men hans invit till CPP kan vara viktigare.

Mer analys av det aktuella läget från CPP här. Verkar som partiet ser möjligheter men också stora tveksamheter, och man kommer att fortsätta folkkriget.  Det kan ju vara en förhandlingsteknisk sak: vara positiv till förhandlingar men inte lämna ifrån sig sina bästa förhandlingsargument och livförsäkring (nämligen de egna välbeväpnade styrkorna).