Indien - fredsförhandlingar?

Några grundläggande tankar hos Marx kan sammanfattas ungefär så här: människorna lever i den här världen, de kan inte utföra större bedrifter än vad tillgängliga resurser medger, och vad de än tror och tänker och säger om sig själva så är det deras verksamhet i den verkliga världen som är avgörande för vad de är. Detta gäller även de mest radikala krafterna. De pratar om socialistisk revolution men sysslar ofta med kortsiktiga dagskrav när de gör något praktiskt. De indiska maoisterna som organiserar bladplockare och bambusamlare, organiserar sjukvård och undervisning bland stamfolk i djunglerna, är ett typexempel på det.

Samtidigt ändras möjligheterna snabbt eller långsamt, nya resurser utvecklas och ger möjlighet till nya krav. Detta gör det svårare för de konservativa krafterna att hålla tillbaka kraven på förändring. Detta även om de har hela statliga våldsapparater till sitt förfogande. De kan släppa loss sina poliser och militärer mot bladplockare som kräver bättre betalt, eller mot byfolk som inte vill bli vräkta från sina marker för att ge plats åt industriprojekt (här är ett aktuellt exempel), men resultatet av det blir att man möter ett allt bättre organiserat motstånd. Igår med pilbågar och hemmagjorda gevär, idag med automatvapen och fjärrstyrda minor och möjlighet att få ut bilder och berättelser på internet till hela världen.

En rörelse som i dagens läge kan betecknas som militär-reformistisk alltså har bitit sig fast i delar av centrala Indien. Befriade områden och gerillazoner växer och kryper närmare en del storstäder. Nervositeten hos de härskande stiger. Men samtidigt talas om fredsförhandlingar. Jag har varit (och är) skeptisk: vad finns det egentligen att tala om? Och prata går ju, men att uppnå verkliga resultat är en annan sak.

Här är ett par artiklar från Times of India som kan ge anledning till funderingar. Dels handlar det om att delar av den maoiststödda folkrörelsen mot polisvåld i Västbengalen funderar på att ge sig in i den parlamentariska kampen. Dels är det en intervju med aktivisten Swami Agnivesh som agerat som mellanhand mellan regeringen och maoisterna i diskussionerna om det överhuvud taget skall bli några förhandlingar.

Saken kompliceras av att kontakten på den maoistiska sidan mördades av agenter från delstaten Andhra Pradesh. Det var en av dessa falska "sammanstötningar" som är notoriska i Indien. Polisen griper och mördar en person, och påstår sedan att denne dödats i en väpnad sammanstötning. När Agnivesh krävde en utredning hos inrikesministern hänvisade denne till myndigheterna i Andhra Pradesh. Med andra ord: ingen utredning kommer att ske. Och det höjer knappast förtroendet för inrikesministern och centralregeringen i New Delhi.

Trots detta är det, enligt versionen som Agnivesh ger, inte omöjligt att gå vidare. Då skulle man, om man är mer insatt i indiska förhållanden än vad jag är, försöka placera in de olika krafterna som stöter samman i den modell som Marx' ritade upp. Vilka möjligheter finns det att agera, med utgångspunkt från tillgängliga resurser i det indiska samhället?

Formellt vägrar maoisterna i CPI(maoist) att ställa upp i val eftersom de anser att alla som väljs blir korrumperade. För det får de stöd av de peruanska maoisterna som däremot har totalspolat de nepalesiska maoisterna. Men hur blir läget om maoistiska frontorganisationer ställer upp och kanske till och med vinner - som kommittén mot polisvåld i Västbengalen, som verkar ha stort stöd lokalt? Skulle det vara ett avsteg från en grundläggande maoistisk princip?

Nja, jag utgår från att de skolade kommunistiska kadrerna läser en skrift av Lenin betitlad Radikalismen - kommunismens barnsjukdom. Där kan de hitta argument just för att ställa upp till val även i reaktionära parlament och organisationer. Med hjälp av några lämpliga citat från Lenin kanske man kan placera sig så att de aktuella möjligheterna kan utnyttjas maximalt för att flytta fram positionerna.

Den indiska verkligheten medger inte en socialistisk revolution idag, men på en del områden medger den att breda massrörelser kan driva fram olika förbättringar. Om maoisterna står i spetsen där blir de svårslagbara. Men skulle reaktionen slå tillbaka (vilket den förmodligen kommer att göra på olika sätt) bör maoisterna ha kvar sina väpnade styrkor och en underjordisk organisation som en extra livförsäkring. Som jag uppfattade saken vill de fortsätta som ett legalt politisk parti som dock inte deltar i valen, medan de inte har något emot att vänskapligt sinnade organisationer ställer upp. (Det kan dock vara en feltolkning av mig eller felaktigheter i artiklarna - man får se upp också se upp för möjligheten att tidningarna sprider felaktiga påståenden som ett led i psykologisk krigföring.) Risken som den radikala rörelsen tar är ju uppenbar: kliver den fram i ljuset kan ju motståndarna (som har hela den statliga våldsapparaten samt storbolagen på sin sida) slänga alla demokratiska principer överbord och helt enkelt försöka mörda den, som i Chile 1973.

Jag såg att den maoistiska rörelsen på Filippinerna också hade diskussioner om fredsförhandlingar med regeringen (man har drivit sådana tidigare, dock utan resultat). Om det verkligen blir av med förhandlingar såväl i Indien som på Filippinerna blir peruanerna rätt isolerade i sin ståndpunkt att man aldrig skall förhandla.