Ja, det här ser ju suddigt ut, men det är en spontan skiss jag gjorde igår när jag satt och lyssnade på något annat. Om det nu mot förmodan skulle behövas en förklaring så handlar det om problem som jag sysslar med i samband med en uppsats i filosofi. Följer man de ideer som Frans de Waal lagt fram så finns grundläggande egenskaper för att fungera i grupp, inklusive elementär empati, med oss som art. De är medfödda, liksom förmågan att lära sig språk. Det ingår en möjlighet till moraliskt beteende i människan, ett beteende byggt på ömsesidighet och vedergällning.
Det slog mig att det här passar man utan besvär in i den modell för samhällsutveckling som Marx och Engels skapade. Först byggdes den materiella och ekonomiska delen. När Darwins rön slagit igenom kompletterades modellen med biologi och evolution också. I grunden finns människorna. De (vi) bär således med oss en del grundläggande bagage i form av förmågor som inte behövs läras in, de finns redan hos oss i vårt genetiska arv som går tillbaka till tider när det inte fanns några moderna människor. Exakt hur detta grundläggande bagage sedan yttrar sig praktiskt är en annan sak - det finns ju tusentals olika språk, det finns många uppfattningar om vad god moral är - men vi har de där förmågorna. Och även om yttringarna kan skilja sig åt tycks det som om regeln att man vill bli behandlad av andra människor som man behandlar dem (rättviseprincipen), samt att språket är serier av ljud som kommer ut ur munnen och är begripligt för andra, är gemensamma tvärs över mänskligheten.
Människorna lever i världen, det som vi kan kalla Naturen, och där producerar vi vårt liv. Min slutsats är att moraluppfattning, liksom språk, bör räknas som medfödda produktionsfaktorer. De finns där i grundvalen av vår existens utan att vi behöver vara särskilt medvetna om dem.
Sedan kommer som en överbyggnad de medvetna och inlärda kunskaperna, de som överförs mellan människor. Och när många människor tillsammans håller på med det skapas kultur, vetenskap, lagar och annat nyttigt. Dessutom kanske en viss inriktning på hierarkier finns med i vårt bagage, och när detta kommer med i samverkan mellan grupper av individer får vi olika skikt i samhället. Klasser exempelvis. Och när klasserna som grupp har olika intressen kan de försöka trycka ner och dominera varandra. Andra otyg som är följd av gruppreferenser är rasism och militant nationalism. En motvilja mot andra grupper kan slå över i aggressivitet utan att de gjort en något ont.
OK, det här kanske är lika suddigt som bilden ovan, men vad väntar du dig av en liten fri bloggfundering? Om jag skulle göra ett jättehopp i resonemanget skulle det sluta i att vi har två skolor som står mot varandra: den ena säger att människan är i grunden god, den andra att människan är i grunden ond (eller åtminstone inte så bra). Motpolerna politiskt här blir socialister mot konservativa, medan liberaler som ju alltid är kluvna kan finnas på båda sidor.
En sak som förvånar och irriterar mig är att inte socialister i stor skala har anammat och ivrigt vidareutvecklat Marx' och Engels' modell med hjälp av de nya vetenskaliga rön som kommer hela tiden. Jag anser att det är fullt möjligt. Möjligen kan det vara så att modellen i vissa lägen kan vara svår att hantera. Ta maoisterna som jag skrivit om exempelvis: jag undrar om de maoistiska partier som är invecklade i väpnade uppror skulle ha följt samma linje om de anpassat sin politik till den marxistiska modellen? De kan ta till vapen för att slå tillbaka mot förtryckare, javisst, men att hävda att man utkämpar en socialistisk revolution på platser som knappt ens är kapitalistiska låter milt sagt tvivelaktigt. För som modellen förklarar så kan man inte göra språng hur som helst mellan olika samhällssystem. Förutsättningarna för socialism är faktiskt mycket bättre i västra Europa än i södra Asien. Utvecklingen i Sovjet och Kina verkar också bekräfta modellens förutsägelse att man inte kan gå från feodalism till socialism utan att först passera kapitalism. Det är produktivkrafterna som styr, vad än politikerna säger.
12 kommentarer:
Är en konsekvens av dina tankegångar att det klasslösa samhället skulle vara en utopi?
Frågan är vad de här f.d. feodalmedborgarna skall vandra till för nya arbeten. Förutsättningarna för att idag skapa nya bruksorter som på 1800-talet i Europa är nog ganska liten. I alla fall så sysselsätter de inte längre tusentals arbetare på samma sätt. Det som blir blir i sådana fall reparations/justerings- och underhållsarbeten flerfaldigas. Även om man så bygger tunnelbanesystem m.m. så betyder ett modernt tunnelbanesystem att det inte finns några förare.
F.ö. har Nepals maoister rätt länge deklarerat att de skall genomdriva kapitalism i landet. Nu har jag ingen koll på de indiska maoisterna, men de är väl rätt lika i sin uppfattning i den frågan.
Nej, konsekvensen kan vara den rakt motsatta. Klasser har bara funnits under en kort tid av människans existens. Grupper med ganska platt och outvecklad hierarki har funnits hela tiden, förmodligen även hos förmänniskorna. Därmed är det klasserna som får försvinna när människan fortsätter att utveckla sig. Man kan ju tänka sig samhällen där helt enkelt de dugligaste och mest samhällsnyttiga medlemmarna i kraft av sin sociala inställning får det största inflytandet, medan egoistiska och härsklystna småskurkar blir ombedda att hålla klaffen och inte får något att säga till om.
Man kunde ju kalla klassamhället för "dystopi" också!
Karl, jag tror jag har lite bättre koll på indierna, och de har åtminstone ännu så länge en hårdare profil än nepaleserna. Och jag antar att om nepaleserna haft en vänskaplig indisk gräns att luta sig mot hade de nog gått ut hårdare än vad de gör i dagens läge. Fast om den långdragna krisen i Nepal utlöser ett nytt inbördeskrig kan man inte veta hur det slutar. Det nepalesiska partiet är inte helt enigt om vad man skall göra tror jag.
Vad några miljarder bönder som lever i mer eller mindre feodala förhållanden i Tredje världen skall göra, det är en nöt som Samir Amin nämnt. Vi verkar vara eniga om att det kanske inte kommer att fungera att försöka dra in dem i en industrialisering av 1800-talstyp. Så vad göra?
Böndernas hittills mest representativa organisation, Via Campesina, är i alla fall ganska klar över vad den vill. Den vill att bönderna ska få fortsätta att vara bönder, men inte sugas ut av jordägare, matkapitalister och stat.
Det låter rimligt tycker jag. Bättre än att de fortsätter att fylla på slummen i megastäderna.
Jag tror säkert att det kommer behövas fler i jordbruksproduktionen än vad våra oljeberoende moderna jordbruk behöver, men är det inte lite naiv målsättning att vilja vara kvar på landsbygden men utan skatteindrivare/matkapitalister över sig?
Fylla på megastäderna är väl inget alternativ men väl kanske städer om 100000-en miljon invånare? Sådana kan byggas relativt täta och ge de skalfördelar endast städer med sina korta inbördes avstånd kan ge i form av avlopps-elnätsförsörjning m.m., samtidigt som bebyggelsen inte är så långt borta från landsbygden där arbetskraft behövs säsongsvis. Jag tänker mig lite av en återgång till hur de medeltida stadsbildningarna såg ut, det fanns gott om lyckor och vad vi idag skulle kalla handels/kryddträdgårdar innanför tullgränserna som försåg stadsborna med mat. Viktigast blir att hålla transporterna nere och här finns oerhört mycket potential att utnyttja inom själva staden. Läste för längesedan om ett försök som gick ut på att hålla fiskodling i avloppsvatten, sådant går att göra med relativt små insatser.
(Ok, är medveten om att jag inte svarat på frågan vad tredje världens bönder skall göra istället för att vara halvfeodala bönder. Tiden får utvisa...)
Marx hade en tanke om att socialismen skall upphäva motsättningarna mellan stad och landsbygd. Det kan ju tillämpas i det här fallet, med städer som inte parasiterar på sitt omland utan lever i symbios med det. Om man inte vill ha jättelika sociala oroligheter får man nog fundera åt det hållet och hålla agrokapitalet kort.
Såg en japansk film för en del år sedan om ett samhälle där husen i stort sett var byggda på vatten. Att diska var enkelt: man ställde ner kärl och tallrikar i vattnet och så kom fiskar och åt rent. Så småningom blev de själva till mat, ungefär som hushållsgrisarna här förr. Smart.
Dagens småbönder är för övrigt i samma situation som det tidiga artonhundratalets hantverkare som organiserade arbetarrörelsen. Båda är/var i full färd med att exproprieras, och kämpade för autonomi i arbetet.
Uppenbarligen utlöser det hela ungefär jämförlig politisk kreativitet och radikalitet. Som bekant var det Via Campesina som var ryggraden i den s.k. globala rättviserörelsen (som för övrigt är betydligt livskraftigare globalt än här i vår europeiska avkrok).
Kanske dags att åter studera såväl positiva som negativa erfarenheter av landsbygdspolitiken i Kina under olika perioder? Skulle inte rätt skötta folkkommuner vara ett alternativ, med sin kombination av jordbruk, industri, kultur och service? Det behöver ju inte i alla avseenden se ut som under Maos tid.
Om man skall vara cynisk borde en lösning vara att låta det verka ut; tvinga bort de där bönderna, bara! Så småningom inom en generation eller två har man uppnått en sådan demografisk stabilitet att inga stora folkomflyttningar sker och söner och döttrar till fördrivna bönder kan ta upp kampen i slummen och sweatshops.
Efter att ha läst Anders Persson om österrikiska mellankrigstiden börjar jag undra om inte demografisk stabilitet spelar en stor roll för att uppnå framgångar. Wien under mellankrigstiden är ett sådant exempel på hur demografisk stabilitet kan ge framgångar; när Österrike-Ungern föll stod man där med en alprepublik om 6,5 miljoner invånare varav nästan två av dessa miljoner bodde i huvudstaden. Dessa kunde organisera sig och skapade ett välfärdsprogram under 1920-talet som stod i en särklass runtom i världen (65000 nya bostäder på femton år, omfattande upprustning av hyreskåkar, införandet av lyxskatter m.m.). Inflyttningen till huvudstaden var relativt låg mot innan kriget p.g.a. imperiets sammanbrott och huvudstadens nya roll i en liten republik. Det styret föll på inbördeskriget 1934 som ledde till en brutal inhemsk diktatur. Det är en ironi att Sound of Music framställer kapten von Trapp som en förkämpe för det goda; i själva verket var han med om att krossa socialdemokratin i inbördeskriget 1934 och hade inget till övers för demokrati. Däremot var han i likhet med många av de andra austrofascisterna inte för den sakens skull någon nazist (försvarsminister Zehner lät Hitler avrätta efter Anschluss och många av de österrikiska officerarna och ämbetsmännen var djupt anti-tyska).
Tittar vi vidare i världen: USA under 1930-talet präglades av liten inflyttning, men ledde ochså till att arbetarrörelsen kunde nå framgångar. Speciellt eftersom arbetarna inte behövde slåss med nyinflyttade från Europa.
Å andra sidan, som motvikt till dessa exempel: Sverige under arbetarrörelsens genombrottsår tidigt 1900-tal var präglat av stora omflyttningar.
Vad jag undrar är om inte demografi kan vara en ganska underskattad faktor. Det blir på många sätt mycket enklare att organisera om det inte är någon stor omväxling på folk.
Demografi är viktig. Hur folk flyttar eller inte flyttar, åldersstruktur, utbildningsnivå och hälsa. Det kan förklara en hel del långsiktiga skeenden inom nationalekonomi bland annat. Om en massa unga personer med åtminstone elementär läskunnighet flyttar in till ett ställe där där det pågår stark ekonomisk utveckling och fabrikerna ropar efter folk, då kan de jobba, bilda familj, konsumera och ge ekonomin extra drivkraft några årtionden framåt. Det hände under industrialiseringen omkring Nordatlanten, men ändå räckte det inte till för att hålla industrikriserna borta. Hur skall det då gå i Tredje Världen?
Skicka en kommentar