Anti-olympiskt ode

Jag ger blanka phan i olympiaden i London, men viss debatt har denna förmodligen dyra historia orsakat, inklusive detta anti-olympiska ode:

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι τέρπονται,

δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.

τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —

τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad. 

Jag hittade denna tänkvärdhet här.  På tal om olympisk idrott. I gamla tider hade man inte så många grenar, och hela klabbet var väl avverkat på en dag. En gren var diskuskastning. Vad man kanske inte tänker på idag är att detta ursprungligen var en idrottsversion av lågbudget-krigföring. För vad kan vara billigare än att ta en flat sten och langa iväg mot fienden? Jag antar att även en formering av väl bepansrade och sköldförsedda soldater fick svårigheter om de möttes av ett regn av ganska tunga stenar.

Diskobolos - diskuskastaren - av Myron

Synd att klassisk grekiska är så svår. Har försökt sätta mig in i språket, men bland annat grammatiken är fördj-g!

I protest ...

--- för eller emot vad det nu man skulle protestera emot har jag nu tittat på invigningen av OS. Det var en show som hette duga! Det där med fyrverkerier kan kineserna. 2008 trumslagare kan man inte ignorera.

I grenen "snyggaste kläder på inmarscherande idrottare" är det svårt att kora segraren, men jag tror vi kan dra ner antalet tänkbara kandidater genom att utesluta Europa, de flesta länderna i Nord- och Sydamerika, och i stället titta på afrikaner, en del asiater och folk från små öar långt borta i Stilla havet.

Och nu får vi hoppas att Sverige kammar hem åtminstone någon medalj i någon kufisk liten sport som inte en jäkel normalt bryr sig om. Det blir väl som vanligt: först går det åt helsicke i gren efter gren, alla går runt och hänger med huvudena, media larmar om att de svenska idrottarna är kass och borde hängas offentligt - och så kommer plötsligt medaljen, och vi kan känna att Sverige faktiskt har vunnit hela spelen!

För den som hatar Naomi Klein ...

... finns det en ny artikel att sätta tänderna i. Hittas här. Vad jag förstår orsakar bara namnet Naomi Klein verbala utbrott och mentala uppkastningar särskilt hos vissa liberaler, så vill de få ett riktigt hatobjekt bör de läsa den. Notera avslutningen:

... for the global homeland security sector, China is more than a market; it is also a showroom. In Beijing, where state power is absolute and civil liberties non-existent, American-made surveillance technologies can be taken to absolute limits.
The first test begins today: Can China, despite the enormous unrest boiling under the surface, put on a "harmonious" Olympics? If the answer is yes, like so much else that is made in China, Police State 2.0 will be ready for export.

Observera det fula angreppet på det fria amerikanska näringslivet, illa dolt i en artikel om det kinesiska övervakningssamhället! Över måttan fräckt!

Leve friheten - eller skillnad mellan demokrati och diktatur

Nu är frågan om dopning i idrotten på tapeten igen. Låt oss ta lite historia: i de ruskiga "öststaterna" tvingades idrottarna av elaka tränare på uppdrag av den elaka staten att stoppa i sig konstiga kemikalier för att vinna medaljer. I de fina och demokratiska "västländerna" gjorde idrottarna detta helt frivilligt - och vad är det för skillnad egentligen? Den med bästa pillerburken vinner (jo, det måste ju till talang, det medges, väldigt god talang dessutom, men varför chansa och bara lita på talang när man med hjälp av klipska läkare kan blir lite bättre??).

Jag tror inte jag kommer att häcka framför TV:n och glo på idrottarna i OS. Möjligen titta på invigningen. Kunde man inte minska ner på OS och bli av med dopingträsket genom att ha bara en gren varje gång: invigningsgrenen? Möjligen en avslutningsgren också? Och så har man jaktstart med en ny deltagare vart fjärde år.

Några länkar angående OS och Kina

Jag fick ett tips angående OS-demonstrationen i Stockholm. En film hittar man här. (Och mina tidigare inlägg här, här och här.) Såg mig själv i bakgrunden under en halv sekund också!

Hemsidan med uppropet till demonstration är här.

Och den som funderar på om Internationella Olympiska Kommittén har några synpunkter kan gå hit. Idag är det 100 dagar kvar till starten i Beijing säger man i alla fall.

Bästa sättet att bojkotta OS

Vilket är bästa sättet att bojkotta OS? - Givetvis genom att inte sitta och glo på evenemanget på TV, utan i stället läsa en god bok, ta en härlig och stärkande promenad, pyssla om krukväxterna etc. Det har jag gjort under många gångna OS, och det fungerar alltid lika bra. Sedan kan de hålla på med sina pampiga invigningar och svettiga och dopade idrottare bäst fasen de vill!

Nu verkar till och med en del vettigt folk ha tappat huvudet vad det gäller Kina, Tibet och OS. Det ropas om bojkott ur var och varannan buske (tidigare synpunkter i ungefär samma ämne här.) Somliga har dock inte gjort det, som exempelvis Blogge bloggelito. Vad jag förstår häckar mannen i Lund men har tidigare befunnit sig i Kina och kan kinesiska. Dessutom är det en liberalkille, så egentligen tillhör han inte mitt gäng. Men jag föredrar goda argument baserade på fakta framför etiketter om politisk rättrogenhet. Inte tror jag han har rätt om allt, men det har ingen annan heller, och eventuellt skevande i argumenten hjälper till att främja en god faktafinnande diskussion.

Världen har förändrats. Inget snack om saken. Visserligen vräker västliga media ut en vinkling av händelserna i Tibet men ... det finns en annan sida också. Knappt hade media här visat bilder av nepalesiska poliser som bankar tibetaner i skallen och påstått att bilderna var från Tibet förrän bloggare avslöjade bluffen. När nerklippta bilder påstods visa en sak tog bloggare fram hela bilderna som visade något annat. Och beviset för att mediekontrollen är svårare idag än bara för några år sedan är också filmer som turister tagit i Lhasa och där mobbvåldet klart framgår.

Hur vore det med mer källkritik? Inte bara konstatera att förvrängningar sker, utan vem som klipper i bilder och mixtrar med bildtexter? Är den tibetanska "exilregeringen" inblandad kanske?

Med dagens digitala filmkameror (till och med min lilla fickkamera kan ta rätt bra filmer) och lättheten att lägga upp filmer på nätet får propagandaministeriet en nästan hopplös uppgift - det är svårt att garantera att ingen är på plats där något skumt händer och dokumenterar det och sedan släpper ut beviset. Är beviset väl ute på nätet är det väldigt svårt att få hejd på. Därmed måste man vara försiktig med vad man säger, och det verkar som en del media inte lärt sig det ännu. De tror att de kan smälla ihop en uselt faktakollad historia om Tibet, köra ut den, och sedan stå oemotsagda. Det håller inte längre. (Ett bra exempel däremot har jag skrivit om tidigare.)

(En reflexion: den dagen hela World Wide Web säckar ihop kan man misstänka att något väldigt stort och väldigt skumt är på gång.)

Det kanske kom som en chock för någon, men även kineser är bra på att samla upp och redigera vad som finns på nätet. Säger exempelvis en tysk talesman något de inte gillar kan kineser klippa ihop en film som klär av den jäkeln rejält. Och jag misstänker att någon på den kinesiska ambassaden i Stockholm har en mapp med intressanta men otrevliga fakta om svenska tilltag att ta fram ifall regeringen och UD börjar larma alltför mycket om vad kineserna gör i Tibet.

När man släpper in modern medieteknik i Kina innebär det också att man släpper ut kineserna på den mediala världsscenen, och som synes är det inte alltid kineserna uppför sig som västliga personer förväntar sig. De står inte bara och tyst tar emot utskällningar från folk med egna tvivelaktiga meriter, de skäller tillbaka. På kort sikt kan det verka besvärligt, men på lite sikt hoppas jag att det ger oss en bättre och hederligare värld.

Det är fler och fler människor som deltar i samtalet i den globala byn. En klar ståndpunkt från flertalet kineser är att de inte vill splittra landet. Ibland har Kina splittrats, ibland har det varit enat, och splittringsperioderna (senast under 1920-talet) var sannerligen ingen välsignelse för det kinesiska folket. Om man tittar på vad som hände i Jugoslavien är det också ett varningstecken: landet i sig var för stort att knäcka, men genom att inre separatistiska krafter fick stöd utifrån har man kunnat bryta upp staten i ett antal smärre enheter som omvärlden kan behandla i stort sett hur som helst. Vägen dit har gått över högar av lik. Vill någon se en upprepning av det i Kina? Kanske det, men då kommer kineserna att meddela en avvikande mening!

OS kommer att vara en källa till glädje och stolthet för många kineser. Låt dem ha det, utan att bespottas av bättrevetare från stater som själva har mycket otrevligt byk att städa upp! Och kom inte dragande med pinsamma jämförelser med Berlin 1936! Kinas ledning har inte deklarerat att vissa grupper i landet är icke-värdiga att vara medborgare på grund av egendomliga rasskäl.

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?