Varumärkesförfalskning

Canvas är numera ett internationellt varumärke, som den serbiska frihetsrörelsen Otpor var.

Se vidare intervjun i Svenskan. Hittills har den fått tre kommentarer, först en utskåpning och två som håller med utskåparen.


Revolution med humor och icke-våld som väg är den lustiga rubriken. Är det lika roligt som det låter? Eller just bara ett varumärke som påstås handla om revolution men i själva verket är förfalskning? För hur mycket har dessa så kallade färgrevolutioner, växtrevolutioner etc. varit värda? Har de inneburit de genomgripande samhällsförändringar som verkligen kan behövas på många håll, eller bara att en elit ersätts av en annan? - Och att den nytillträdda eliten raskt själv blir förtryckande, tjuvaktig, samt så snabbt som möjligt skall med i EU (om 'revolutionen' råkar inträffa i EU:s närområde) eller NATO, är det en tillfällighet? Sedan är det inte så viktigt med demokrati och samhällsförändringar längre (eller med "humor och icke-våld"), och student-idealisterna får stå där med lång näsa - såvida de inte själva kan ta sig in i det nya härskande skiktet. Och är det en tillfällighet, eller är det kanske något som ingick i varumärkesgängets planer redan från början?

Jugoslavien sprängdes i ett antal inte helt lyckade småstater. Sudan sprängdes förra året när södra delen blev självständig. Irak har i praktiken delats och Syrien står på tur. Bör inte begreppet "självständighet" också betraktas som varumärkesförfalskning? Snygg etikett men sjaskigt innehåll!

FN-sändebudet Michael Sahlin skriver att det delade Sudan riskerar att bli två "misslyckade stater". Nu uttrycker han sig som diplomat ganska diplomatiskt, men vi kan väl säga rent ut att delandet av Sudan inte var helt lyckat. Det verkar handla mer om olja och regional storpolitik än vad folken där anser. De lokala konflikterna fortsätter.

Dessutom antar jag att försöken att lossgöra Darfur från Sudan inte är slut ännu. Det finns Hollywood-skådisar som säger sig kämpa för Darfur, liksom Tibet är en stor fråga för vissa. Propagandan jobbar på alla nivåer men alltid i en bestämd riktning. Vad händer om Sverige skulle börja föra en oberoende utrikespolitik och kanske till och med reformera inrikes på ett sätt som utrikes krafter inte uppskattar? Kommer det plötsligt att poppa upp samiska och tornedalska 'befrielsefronter', kommer Republiken Jämtland att få vapenleveranser så att man kan försvara sig mot de svenska övergreppen, etc.? - Håll ögonen öppna! När stjärnögda aktivister kommer och pratar om 'revolution' eller 'självständighet' så bör erbjudandet, varumärket, underkastas en sträng granskning!

ICC jagar Bashir. Hur blir det med Israel?

Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, har begärt att Sudans president Omar Hassan Bashir skall gripas som ansvarig för brott mot mänskligheten i samband med Darfurkonflikten. Jag går inte in på i vilken grad denne man är ansvarig, han är ju inte ensam ledare i detta jättelika land, men däremot skulle en juridisk aktion av det här sättet vara mer trovärdig om inte bara åtalen eller krav på åtal gällde mindre figurer som är osams med USA.

Vad det gäller israelerna så är fler initativ på gång förutom att ICC nu funderar på att ta upp saken. Det kanske behövs många angreppsriktningar för att hålla trycket uppe och slå hål på den israeliska strategin att bara egna militärdomstolar kan döma i dessa frågor. (Hur i h-e kan ett sådant påhitt accepteras?) En organisation har kommit på en tänkvärd kringgående rörelse, nämligen att man skall stämma Storbritannien eftersom landet inte ingripit mot Israels angrepp mot grundläggande principer i internationella lagar. Och det är klart, en massa stater skulle kunna stämmas för att man hjälpt israelerna med deras etniska rensning.

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?

"The survival of the fittest ..."

Igår skrev jag om forskning om mänskliga kulturers utveckling. Darwinismen kan sammanfattas som att de organismer som är bäst anpassade till sin omgivning kan leva vidare. Sämre anpassning leder till minskande möjligheter att leva vidare. För djur och växter med speciella krav på miljön men med liten förmåga att påverka den i förmånlig riktning är detta riskabelt. För en oerhört mångsidig art som människan bör hotet vara mindre. Om vi bortser från katastrofer av kosmisk art (som att Jorden krockar med en annan himlakropp) borde mänsklighetens utsikter vara rätt ljusa, förutsatt att folk använder hjärnan att tänka med.

Men nu är inte mänskligheten en stor grå massa. Det finns variationer av olika sorter. Vissa kulturer går upp, andra stagnerar. Somliga är pigga och tar för sig, andra sitter sura och glor i ett hörn och tycker allt var bättre förr. Idag ser vi detta skred allt tydligare. En process som började för åtskilliga årtionden sedan börjar nu accelerera.

Några artiklar i Dagens Nyheter (tror inte de finns i nätupplagan just nu) kan exemplifiera. Ta ekonomisidan, där vi får veta att stora statliga fonder från Abu Dhabi, Kuweit, Saudiarabien och Singapore köper stora aktieposter i svenska storbolag. Notera statliga fonder. Tydligen har inte Odellarna kunnat göra sig breda i de där länderna. Däremot finns det en klar risk att Odellarna i Sverige, med sin negativism mot offentligt ägande, gör att vi får svårt att försvara oss mot just utländska ingrepp av skadlig natur (alltså att av ren dumhet göra att vi inte tillhör "the fittest"). Kanske en del människor ännu inte har insett att en ny värld växer fram, där kapitalisterna kan vara bruna eller gula, och inte alls särskilt snälla eller undergivna. Money talks.

En lustig figur vid namn Magnus Henrekson, professor vid Institutet för Näringslivsforskning, har detta budskap: Det är aldrig bra med den som har makt över jättemycket pengar som inte är ens egna. ("Jättemycket" - är det ett bildat sätt att tala?) I de stora bolagen sitter ju inhemska direktörer och har "jättemycket" pengar som inte är deras att styra över, det tillkommer några nya som dessutom har uppbackning från sina hem-regeringar. Flera av de nämnda länderna har dessutom ett klart "demokratiskt underskott".

På kultursidan finns en essä av Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, betitlad Det kinesiska spöket. Jojo, ett spöke går genom Afrika ... . För att kunna fungera som verkstad för den rika världen ökar kineserna snabbt sina insatser i Tredje världens råvarurika områden. Afrikanska och andra ledare ser en ny partner som de kan samarbeta med utan att bli utsatta för konstiga krav, medan kinesiska företag ibland uppträder på ett sätt som orsakar motvilja bland vanligt folk (råkapitalism är inte roligare att bli utsatt för även om råkapitalisten är en guling i stället för den vanlige gamle vitingen).

Europa klagar över mänskliga rättigheter i Sudan men kan misstänkas för att vara mer upprört över att kineserna är mer framgångsrika i tävlingen om Darfurs olja. Man kanske kan se det som att Europa och USA tappar i ett par grenar i kampen om att vara "the fittest" - man driver en hycklande politik vad det gäller stöd till utveckling och till mänskliga rättigheter, och man har sämre villkor att erbjuda i samarbetet. Det begriper naturligtvis afrikanerna, och har de möjligheter att välja ökar de kontakterna med Kina. Då hamnar man på efterkälken och får nöja sig med att gnälla. Om Europa/EU vill klara sig bättre får man göra upp ett och annat, bland annat den konstiga marknadsfundamentalism som gör att stora delar av kontinentens befolkning känner sig främmande för hela projektet. En parasitär elit kan inte ens säkra sin egen överlevnad på sikt. Men, som jag påpekade, vi människor skiljer oss från enklare livsformer som har svårt att anpassa sig till ändrade betingelser. Vi kan göra korrigeringar. Har vi insikt och mod att göra det?

"Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget"

En av IRC:s ombud är ute och frågar folk om vad som hänt i deras familjer


IRC (International Rescue Committee) har skrivit upp dödstalen för de fruktansvärda striderna i Kongo-Kinshasa. Nu räknar man med 5,4 miljoner döda, varav flera miljoner efter att freden officiellt återinfördes 2002. Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget påstår man. Det är inte illa, med tanke på att en del riktigt stora krig har utkämpats efter 1945. Men man säger att mindre än 10% av dödsfallen orsakats direkt av krigshandlingar. I allmänhet är det sjukdomar och undernäring som skapat en kraftig överdödlighet (i länder där dödligheten redan är hög). Sett från den synvinkeln påminner det stora centralafrikanska kriget om krigen i Europa på 1600-talet: inte så många dog i fältslagen, desto fler i det elände som krigen skapade med farsoter och samhällets sammanbrott. Och här har vi en stor afrikansk tragedi.

Angående befolkning i Demokratiska Republiken Kongo påstår Wikipedia: The population was estimated at 65.8 million in 2007, growing quickly from 46.7 million in 1997. Det betyder en folkökning på nästan 3,5% per år. IRC nämner tio olika uppskattningar av hur mycket folk det finns i landet och fastnar för 59,9 miljoner.

Jag tittar i FN:s statistik och det senaste datum för folkräkning de har för Kongo är 1984, med 29,9 miljoner människor. Om man räknar upp den siffran med 3,5% per år till 1997 hamnar man nästan på 46,7 miljoner människor. Undrar om siffrorna går ihop riktigt, det gäller ju ett jättestort land där förvaltningen är illa utbygd eller obefintlig och det är fråga om hur stor koll på befolkningstalet man har - även när det inte är krig? Men om vi antar att de är riktiga är det märkligt om befolkningens ökningstakt hade legat på samma höga nivå hela tiden, även under de värsta katastrofåren. IRC har dock fått fram att dödstalen är mycket högre än vad man normalt skulle vänta sig i den här delen av världen, och detta kan tillskrivas åren av krig.

Men det här är inte den första massdöden i Kongo. Uppskattningar (citerade i Wikipedia) säger att mellan fem och femton miljoner människor omkom i Kongo under den tiden kung Leopolds Kongofristat hade fria händer 1885-1908,. Det är väldigt runda siffror, och osäkra dessutom. En parlamentarisk undersökning påstår att halva befolkningen skulle ha strukit med under Kongofristatens plundringsorgier. Jag tycker det är problem att bara ta en siffra som verkar hög och vifta med den som argument. I alla fall om man vill ha krav på god bevisning, och det här är ett fall där bevisningen inte är god.

Vi vet att en ohygglig massa människor omkom under Kongofristatens år och att en ohygglig massa människor omkom under krigen 1997-2002 (som i sin tur hängde ihop med våldsutbrotten i Rwanda och Burundi, samt strider i Uganda) men dödstalen kan aldrig bli exakta. De kan man inte få fram i ett land utan ordentlig folkbokföring. Man får göra uppskattningar, som när IRC:s patruller har åkt runt och frågat folk över hela landet om dödsfall i familjerna, och med ledning av svaren har man försökt räkna ut hur många som omkommit av olika orsaker. Liknande undersökningar har gjorts i Sudan i samband med Darfurkonflikten, samt i Irak. För Darfur har siffrorna accepterats generellt, men inte för Irak. Det beror helt enkelt på vilka intressen som är inblandade och som kan styra acceptansen.

Notisen om dessa ohyggligheter var inte så stor i Dagens Nyheter. Att kalla dödandet i Kongo för "det glömda kriget" är inte helt riktigt, men med tanke på lidandets omfattning har publiciteten inte varit över sig stor under årens lopp. Jag undrar vilka som fått mest publicitet i västliga media: några miljoner dödade afrikaner, eller några israeler som tagits tillfånga av palestinier eller libaneser? Om vi som motexempel mot afrikanerna hade tagit New York 11 september 2001 behöver frågan inte ens ställas. Det är nog så att det är skillnad på folk och folk ...