fredag 28 november 2008

Krugman om krisen

I en kommentar till ett tidigare inlägg påpekade en av mina läsare att exempelvis Paul Krugman hade förutsagt att det skulle bli kris och att usla bolån skulle vara den utlösande faktorn. Han skriver i en färsk krönika i New York Times om det där med kriser igen. Kan vara värt att läsa, det är inga konstigheter men vissa saker förtjänar att repeteras. Som att det är trevligare att tala om att allt går bra än att det ser ut att gå åt helsicke, och att det skenbart lyckade avvecklandet av kriserna i slutet av 1990-talet gav en falsk känsla av trygghet. Det ekonomiska systemet såg att att köra ut över branten men klarade sig, och då fick folk för sig att faran var över.

Det där sista får mig att tänka på den falska känslan av trygghet som rådde under en tid i Sverige efter Andra världskriget, när många fick för sig att arbetslöshet var något som tillhörde det förflutna. För nu visste man hur sådant kunde klaras av. Socialdemokraterna kunde rida högt på den känslan länge. Idag är detta historia.

Men åter till Krugman. När det tycktes gå rasande bra för USA:s ekonomi för inte så länge sedan var det ingen som ville lyssna på varningar att den var som ett stort pyramidspel. (Ponzi scheme tycks vara den lokala termen för detta därborta, efter en påhittig italiensk svindlare.) Att man hade lyckats klara de närmast föregående kriserna gav en känsla av att toppgubbar som Alan Greenspan hade allt under kontroll. De svängde sina magiska spön och så skingrades eventuella krismoln. Men det som hände var att de förhållanden som orsakade den nuvarande krisen kunde växa fram i skymundan och det var många som inte ville se symptomen ens när de verkligen började bli synliga.

Vad händer när den här krisen börjar ebba ut? Krugman antar att samma gamla gäng av svindlare kommer ut på banan igen och börjar larma om att de skall få köra sina geschäft igen, utan att hindras av några dumma regleringar. Därför ber han den tillträdande Obamaregeringen om att genomdriva reformer på finansområdet. Man kan undra - det är knappast några ivriga reformvänner som Obama hittills har knutit till sin administration. Men som inte mer än liberal ekonom (och det anses väl väldigt radikalt av många i USA) kan Krugman inte göra så mycket mer än att vädja om reformer. De lär knappast nå fram till de förhållanden som orsakar kriserna, utan snarare fungera som stötdämpare för de värsta smällarna och plåster på såren.

Själv undrar jag om inte dessa jättelika krispaket som nu körs ut Jorden runt kan vara grunden till nästa kris? Kan inte sätta fingret på den svaga punkten med säkerhet, men om staterna tömmer sina resurser nu (exempelvis genom våldsam upplåning och skattesänkningar) vad finns det kvar att göra nästa gång?

5 kommentarer:

Kerstin sa...

Man gör väl som förra gången i Sverige, bantar folket och drar in ännu mer på offentliga utgifter, tills man har "sparat tillräckligt i ladorna" igen, dvs har ett budgetöverskott, och då kan man köra samma vals en eller ett par gånger till - men som du säger - sen då?

Björn Nilsson sa...

Det här kan faktiskt vara sista gången. Det fungerar inte att "lösa" nästa kris genom att sparka en massa undersköterskor och sjukvårdsbiträden som redan är sparkade.

Men jag tänkte egentligen på att "efterfrågestimulerande åtgärder" kommer att försvåras dels för att staten inte har mycket kvar att sätta in (om den fortsätter den nyliberala stilen) och resursbrist gör att tillväxten helt enkelt inte kan fortsätta som hittills. Den keynesianska modellen var bra tidigare men fungerar inte längre. Skall försöka utveckla de tankarna mer framåt.

Kerstin sa...

Björn Nilsson:
Nej, det bästa vore naturligtvis att dra ner på arbetstiden och låta alla få vara med och dela på de jobb som finns, samt att avskaffa alla jobb som handlar om att producera skadliga och miljöförstörande produkter. Men vem tror på en sådan utveckling?

Björn Nilsson sa...

Jag kan tro på det!

Kerstin sa...

Björn Nilsson:
Lyckliga du!