Ljusen brinner. Strax efter solnedgången har en vintergata av små stjärnor tänts, medan himlen mellan tallarna på Skogskyrkogården ännu är ljus. Och varför gör vi det?
Man kunde ju säga att de döda är döda och borta och inte angår oss, men så enkelt är det inte. Här finns ju det som är en del av oss själva. Det är ingen tillfällighet att folk blir väldigt upprörda när gravar vandaliseras eller när det stjäls på begravningsplatser, eller när de avlidna (som ju är de som känner minst) blir slarvigt behandlade. Det är vi själva, det är vårt minne som angrips.
Jag tror inte att de döda sitter bland tallarna på Skogskyrkogården, eller för all del i Högalidskyrkans urnlund där jag tände ett ljus igår, och tittar på vad jag har för mig. Däremot går jag genom deras verk varje dag. Därför vill jag minnas och hedra dem. Inte för att jag är ense med dem om allt, jag och mina döda, men jag försöker se dem som de människor de var. Ibland tråkiga, ibland roliga eller förskräckliga, men mina i alla fall.
Här är mitt eget blygsamma bidrag till Allhelgonadagens stjärneglans denna råkalla kväll:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar