onsdag 26 november 2008

Funderingar runt Skanskas varsel

Dagens Nyheter skriver idag om byggkrisen som gjort att Skanska lagt ett stort varsel. (Skanska, förresten, det låter fånigt - Skånska borde det ju vara.) Krisen har slagit till oväntat snabbt och oväntat brett. Det fungerar inte längre att svenska byggnadsarbetare drar över till Norge, för där är det också stopp. Normalt brukar byggandet ligga ett halvår senare i konjunkturcykeln, men nu verkar alla bromsar slå till samtidigt.

Byggnadsarbetarförbundet kräver åtgärder så att man inte upprepar situationen från 90-talet. Jag minns lite hur det var, eller påstods vara, på den tiden. Först var det en vansinnig högkonjunktur när nyexaminerade från yrkesskolor kunde komma ut på byggen och få jättehöga löner direkt. Sedan rasade alltihop i den ökända fastighetskrisen och årskullar av byggnadsarbetare försvann för att aldrig återkomma. Kommer samma situation att upprepas?

Det finns mycket, väldigt mycket, som kan göras. Som bekant har bostadsmarknaden ersatts av fjäskande för spekulanter, men det kunde man nu göra slut på genom rejält byggande av hyresrätter så att spekulanterna lär sig att inte göra om det där. DN skriver:

BEHOVET AV BOENDE finns, inte minst med tanke på att stora ungdomskullar är redo att fl ytta hemifrån. Men behov och efterfrågan är inte samma sak i otrygga tider. Det krävs framtidstro för att driva byggandet och det saknas nu. Byggbranschens problem är samhällets


Det finns stora behov av reparationer, underhåll, upprustningar. Det finns jobb som hänger ihop med infrastrukturen, järnvägar, spårvägar, kraftnät exempelvis. Finns resurser i form av realistiska planer, arbetskraft, utrustning och mark kan jobben påbörjas.

Det minst intressanta när man diskuterar resurser är pengar - pengar finns alltid. Problem utvecklas eller avvecklas beroende av hur man hanterar dem. Låter man efterfrågan, alltså betalningsförmåga, vara enda kriteriet för bostadsbyggande kommer vi verkligen att få ett bostadsproblem framöver i Sverige, något som kanske kan jämföras med det elände som fanns i Stockholm en gång i tiden. En del vill ha ett nytt miljonprogram vilket kan vara intressant. Man bör då studera även de negativa aspekterna av det gamla miljonprogrammet. Jag menar inte bara förorter som inte alltid blev så kul, utan att en del folk plockade ut orimligt mycket för egen del av de stora investeringssummorna. Byggmästare och byggmaterialtillverkare blev väl inte direkt missgynnade när det gällde att ställa ut saftiga fakturor? Och var byggfacket helt oskyldigt i det avseendet?

Jag fastnade vid en del detaljer i artikeln som kanske verkar perifera men ändå är av intresse.

Högt på Skanskas önskelista står renovering av miljonprogrammets fastigheter. Infrastruktursatsningar välkomnas också, men ger inte arbete åt samma personer som nu riskerar att bli av med jobbet.


Och

Bostadsbyggandet är ryggraden i byggbranschens sysselsättning. Satsningar på infrastruktur ger inte lika många jobb per krona eftersom det går åt mindre personal. Dagens byggnadsarbetare är dessutom inte utbytbara. Husbyggare och anläggningsarbetare kan olika saker.


En del av de varslade är kontorsanställda som kanske aldrig har sysslat med byggande, men hade denna bristande utbytbarhet också gällt för en äldre generation av byggnadsarbetare? Det här är ju inget generellt exempel, men min far som var plåtslagare torde ha klarat av de flesta sysslor på ett bygge: förutom sitt eget jobb ("med hammare, plåtsax och tång" för att citera en gammal sång av Ruben Nilson) kunde han mura, gjuta, timra, snickra och förmodligen en del andra saker också. Han arbetade bland annat på Södersjukhuset här i Stockholm.

Nu kan ju dagens arbetare inte börja sin utbildning genom att redan i tolvårsåldern följa med fadern till bygget och därmed bygga en enorm yrkeskunskap, men kan det vara så att man är för snävt inriktade på en gren av yrket? - Jag vet inte. När vi hade en stor varvsindustri i Sverige lyckades man på ganska kort tid omskola alla möjliga sorters människor till svetsare som svetsade ihop tankfartyg i serieproduktion. Är det omöjligt att göra något liknande idag?

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

I en paniksituation måste man göra sånt man annars skulle dra sig för - men är det så lyckat att rusta upp miljonprogrammets områden, egentligen? De har ju alltid varit oälskade, även när de var nya?

Är inte hela idén med ett "område" som är avgränsat från allt annat helt galet och inbjuder till gettobildning?

Vore det inte bättre att betrakta dem som avskrivna och istället bygga nytt mer centralt? Folk vill ju bo centralt?

Björn Nilsson sa...

Underhållsarbeten måste ju utföras vare sig områdena är impopulära eller inte. Och tänk tillbaka tio år innan miljonprogrammet: då fanns det också illa kända förorter (Bandithagen, Mördarängen etc), fulla med ligister. Fast då kom invandrarna från landsorten, inte utrikes ifrån. Är man lite väloljad i skallen borde man se stora möjligheter för boende, arkitekter, byggare och andra att göra de gamla områdena bättre och att byggga nytt som tar hänsyn till de gamla erfarenheterna, goda såväl som dåliga. Äldre områden kan förtätas och utrustas som hållbara kärnor, nya områden kan byggas som kärnor direkt. Då blir det ju centralt var man än bor. Att hålla på och smådutta inne i centrala Stockholm kan man hålla på med om inflyttningen är liten. Tror man att flera hundra tusen nya människor dyker upp här inom säg en tjugoårsperiod får man tänka på ett annat och större sätt.