Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda:
I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
Det finns mycket användbart här för den som vill ta Marx till hjälp i samhällsanalysen. Notera den sista fascinerande meningen: " ... slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria". Observera: förhistoria! Detta som en ordentlig näsknäpp åt de individer som påstår att Marx skulle förutse någon sorts 'historiens slut' i och med den socialistiska/kommunistiska revolutionen.
Skall vi tänka oss att den här skissen fungerar lika bra för våra äldre släktningar under stenåldern som för det mest datoriserade samhället idag och i morgon (fast det där 'asiatiska produktionssättet' tror jag vi kan glömma)? - Jag är av den uppfattning, under förutsättning att vi hanterar skissen just som en skiss som kan fyllas ut med mängder av data och hypoteser från alla möjliga vetenskaper, och inte som en religiös proklamation. Det är sådant som bra vetenskap utmärker sig för - den stimulerar till vidare forskning och jakt på djupare kunskaper!
13 kommentarer:
Visst är det supercitat! Det går fort att läsa men en livstid att smälta...
En anmärkningsvärd sak är att den inte säger något om "nödvändigheten av arbetarklassens revolutionära kommunistiska förtruppsparti", det som leninister brukar framhålla som det allra viktigaste budskapet att föra fram.
Är det i satsen "själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden",som man ska hitta en antydan om behovet av politisk organisering?
Jag undrar om detta kan vara underlag till en separat predikan ... förlåt, bloggpost? I Manifestet framhålls kommunisterna som de som bäst förstår vad som händer, de är kunskapens förtrupp så att säga, men Lenin jobbade ju i en annan situation där det av händelsernas utveckling kanske blev mer av nödlösningar för att hålla sig flytande. Ryssland var redo för revolution men knappast för socialism. Man började handgripligen bygga socialismens förutsättningar. Det är skillnad på dagens mest utvecklade länder där den kunskap som igår mest kunde finnas i små avant-gardegrupper nu bör finnas spridda i bred omfattning över hela samhället. Därmed inte sagt att ett beslutsamt parti inte behövs, det kan bli avgörande i vissa situationer. Vi får fundera vidare.
Jag funderar på om inte Manifestet har tolkats fel. Det är inte kommunisterna som ser det gemensamma och det långsiktiga,utan tvärtom de som ser längst o.s.v. som är kommunister.Många självutnämnda "kommunister" kommer nog aldrig hoppa på tåget när det går, utan stå på perrongen och gestikulera.
Det finns förresten ett annat mycket bra citat från tredje bandet av Kapitalet på min filosofiblogg. Det handlar om de olika former som utpressandet av merarbete tar sig i olika typer av samhällen.
Angående din kommentar nr 2 så har jag själv funderat på om nuvarande socialister, inklusive de mest radikala, kommer att spela någon roll alls i den framtida omvälvningen. De sitter nog för fast i sina små organisationer.
Angående kommentar nr 3 så är det ett intressant citat från Marx. Kan man få det att passa in på vad han skrev i "Filosofins elände" om hur olika sorters kvarnar skapar olika typer av samhällen? Förutom olika kraftkällor till kvarnarna så var ju basen hela tiden ett jordbrukssamhälle som utvecklades väldigt långsamt under flera tusen år. Säger Marx olika saker, eller är det samma sak fast från olika synvinklar?
Tittade lite i min nyinköpta "A dictionary of Marxist Thought", redigerad av Tom Bottomore. Som förväntat så är den där periodindelningen väldigt problematisk, när man fördjupar sig i historien.
Det gäller även specifikt för det det "asiatiska produktionssättet". Det förkastades i Sovjet 1931, men frågan är om det inte berodde på att man inte ville kännas vid möjligheten av stater utan privat äganderätt,där samhället kontrolleras ekonomiskt och politiskt av en härskande byråkratisk klass...
Har för mig att Jan Myrdal sopade ut begreppet när han skrev om Indien.
Kan det vara så att "asiatiskt produktionssätt" är den verkliga typformen för feodalism, medan den västeuropeiska feodalismen i sin glansperiod var ett specialfall mellan ca. 900 och 1200/1300? När Marx och Engels började skriva var ju kännedomen om äldre historia i Asien inte så utvecklad, och de hade mest europeisk historia att titta på. Och europeisk feodalism är intressant därför att den gav upphov till kapitalism, vilket inte skedde på andra håll. Varför?
"Det asiatiska produktionssättet" påminner ju lite om gamla västerländska idéer om den "orientaliska despotin" och dess oföränderliga karaktär. Det kan ju var sådana eurocentristiska tankegångar som Myrdal reagerade på.
Frågan om varför kapitalismen inte utvecklades i Asien är nog kvar att lösa. Just avsaknaden av privategendom, och städernas bristande självständighet, är väl två faktorer. Men hur ska man förklara dessa faktorer i sin tur?
Kan vara så att Kina, Indien och några områden till i Asien var så framgångsrika under tidigare skeden att man inte behövde gå framåt. När Vasco da Gama kom till Indien hade han ju nästan inget med sig som indierna var intresserade av, och Kina hade permanent exportöverskott fram till opiumkriget. Fram till början av 1800-talet hade Europa inte mycket att sälja till Asien, men spanskt silver från Sydamerika gillade kineserna. Annars hade de allt vad de behövde hemma redan.
En som har gått in i den frågan är Kenneth Pomeranz: The great divergence, från 2000. Han beskriver kapitalismens - eller man kanske ska säga industrisamhällets - uppkomst närmast som en tillfällighet. Europa hade tillgång till det Marx kallade ursprunglig ackumulation i form av Amerika vilket inte de andra högkulturerna hade.
Det intellektuella spelet spelas ju mellan lumpers och splitters. Lumpers säger att allt egentligen är samma sak, medan splitters säger att allt är unikt. Det skulle lätt gå att hitta en massa både likheter och skillnader mellan det förkapitalistiska Europas och de andra samtida högkulturernas sociala organisation, och att sortera ut vad som var unikt skulle nog bara inte gå. Pomeranz' lösning är genial tycker jag.
Giovanni Arrighi har också idéer om detta. Jag kommenterade hans bok "Adam Smith i Beijing" i september ifjol.
Den "ursprungliga ackumulationen" som Jan tog upp, kan är säkert en bit i det hela, och Arrighi är inne på det också när han skriver om den europeiska militära expansionen. Köpmannakapitalet samlade på sig stora rikedomar, vilka för att förmeras, tvangs att bemäktiga sig produktionen ("industrialismen"). Cristopher J. Arthur har en hegelinsk-marxistisk, rent "formell" beskrivning av hur det gick till.
Vad jag bland annat undrar över är länderna i mellanöstern, som Libyen eller Egypten beredda för kapitalism i sin rena Marx? - Citat? Är det någon som kan ge mig ett "hm"?
Käre "Anonym": Det finns ingen exakt tabell för att avgöra när det ena eller andra landet är moget för kapitalism eller något annat samhällssystem, utan man får göra en allmän värdering. Libyen, Egypten och några andra länder ligger nog ganska nära, men då handlar det om städer och industricentra i första hand, medan landsbygden fortfarande verkar släpa på äldre relationer mellan människor. Kapitalism handlar ju om att viktiga relationer mellan människor har flyttats från det personliga planet till opersonligt köp-sälj. Det mest grundläggande är, tror jag, att arbetskraft är en vara som kan köpas och säljas fullständigt fritt. Om det är så har man antagligen en kapitalism som fullständigt följer Marx' modell. Men Marx själv var ju inte ovetande om att det finns otaliga varianter på temat kapitalism.
Man kan ju tänka sig att förhållandena i Tredje världens jättestäder (ta Kairo exempelvis) ofta påminner om den avgrunds-fattigdom som fanns i den tidiga industrialismens städer i England på 1840-talet, och som påverkade Marx och Engels kraftigt.
Skicka en kommentar