Misslyckades kulturrevolutionen?

Jag har sett påståenden om att kulturrevolutionen i Kina, en av de stora politiska omvälvningarna under det förra århundradet, var ett misslyckande. Det är klart: det gick inte många år efter upphovsmannens död innan Kina styrde över till en råkapitalistisk modell i stället för att fortsätta längs den socialistiska vägen. Om något företag lyckas eller misslyckas måste väl detta knytas till vad den eller de personer som startade det hela tänkte sig för utfall. Om tanken var att folket skulle bli starkt och medvetet nog att slå tillbaka så slutade ju projektet (åtminstone kortsiktigt) illa.

Men vad tänkte Mao själv? Trodde han att en kulturrevolution slutgiltigt skulle lösa problemen med kapitalistiska tendenser i Kina och göra landet oemottagligt för en sådan utveckling?

Något sådant trodde han inte, snarare att det skulle behövas fler omvälvningar i framtiden. Överhuvud taget trodde han att det alltid kommer att finnas reaktionärer, och dem är det rätt att göra uppror mot. Och tänker man på det sättet kan man säga att möjligheten för ett misslyckande finns inbyggt i det man gör, att det i själva verket alltid måste bli ett misslyckande. Sopar man bort en fiende sticker snart nästa upp huvudet. En motsättning försvinner men en annan kommer. Vi kommer aldrig till ett Utopia utan motsättningar och konflikter.

Man kan se kulturrevolutionen som framgångsrik i att slå sönder gamla skadliga feodala strukturer i Kina och därmed röja vägen för den kapitalistiska explosionen under slutet av 1900-talet. Jag tror inte att Mao skulle ha blivit förvånad över den utvecklingen. Men han skulle också peka på den revolutionära potential som hela tiden finns hos folk som utsätts för och kämpar mot "elaka herrskap". De som leder Kina idag var unga under kulturrevolutionen och är medvetna om detta.

För den som är bekant med grunddragen i den dialektiska filosofin är detta inget konstigt. Inget varar för evigt, allt flyter, man träder inte ner i samma flod två gånger, i kampen mellan motsättningarna förvandlas segrar till nederlag och nederlag till segrar i en evig dans. Ur den synpunkten är alltså frågan "lyckades kulturrevolutionen?" felställd. Riktigare vore att fråga i vilken grad den lyckades respektive misslyckades i förhållande till vad de inblandade människorna tänkte sig samt vad som var möjligt att göra på den utvecklingsnivå som Kina befann sig på i mitten av 1960-talet.

Som Marx påpekade så skall man inte lita på vad folk och epoker säger om sig själva. Vad de än tror så kommer de inte att ge sig på större projekt än vad de klarar av. Här kanske någon vill säga emot, men jag misstänker att Marx hade rätt: även om folk säger sig sikta på stjärnorna kommer de praktiska omständigheterna att tvinga dem att landa i trädtopparna och agera därefter fastän de kanske envetet hävdar att de nu är vid stjärnorna.

När Kinas premiärminister för en tid sedan besökte USA var det någon skämtare som skrev att han åkt dit för att titta på sina pengar. Historien kan ta sig fram längs underliga stigare ibland. Kan det vara så att de enorma masskampanjerna i Kina under Maos tid bidrog till att skapa ett land som så småningom blev så starkt att det nu håller USA i ett hårt grepp via ekonomin, och som kan backa upp detta ekonomiska nackgrepp med hangarfartyg och interkontinentala robotar om gäldenären skulle bli bråkig?

PS. Sjöng inte John Lennon ungefär att "life is what happens when you're making other plans"? DS