Här är ett tillägg till föregående inlägg om Indien. För några veckor sedan rapporterades om en stor strid och ett trettiotal döda maoister i delstaten Chhattisgarh. När man läser sådant blir man lite misstänksam - vilka är egentligen offren, och vilka skjuter? Det är ju inte så enkelt att det bara är centralregeringens och delstaternas ordinarie väpnade styrkor som slåss mot gerillagrupper. Det finns vad man kan kalla vanliga banditer på den indiska landbygden, godsägare kan hålla sig med väpnade vakter, och så finns en riktig pest som består av civila milisgrupper som mer eller mindre öppet organiseras och beväpnas av myndigheterna och vars syfte är att terrorisera bybor som kan misstänkas vilja stödja upproret. Det är knappast lokalsamhällenas finaste medlemmar som rekryteras till de här miliserna (som ibland kallas specialpoliser). Resultatet blir därefter. Kan det ha varit vanliga bybor som mejats ned, inte gerillakämpar?
Nåväl, här finns en redogörelse för vad en undersökningsgrupp uppger sig ha funnit på platsen för den påstådda striden. I viss mån har maoisternas gerilla varit inblandad, men huvudsakligen ser det en som en tämligen typisk raid där milisen drar fram i en vålds- och plundringskampanj för att försöka skrämma folk, och där en del människor blivit skadade eller dödade. Inbördeskrig inte är trevliga, och det inbördeskrig som pågår på olika håll i de indiska skogarna avviker verkligen inte från det mönstret. Som alltid får man tänka källkritiskt: det är svårt att se den kompletta bilden och vilka påståenden som stämmer, men just det här med milis som stormar in i byarna, bränner hus, misshandlar, bestjäl och dödar människor verkar ingå i et väldigt tråkigt mönster. Vad undersökningsgruppen kommer fram till verkar alltså inte orimligt. En del av det här våldet skulle förmodligen finnas även om det inte pågått något uppror, vilket inte gör saken bättre men upproret lättare att förstå. Gandhiansk fredsfilosofi fungerar inte i avkrokar där yttervärlden inte ser vad som händer (och där myndigheterna aktivt försöker se till att så litet som möjligt skall ses).
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
7 kommentarer:
Det är uppenbart att maoisterna i Indien har större problem med offentligheten än motsvarande zapatister i Mexiko på 90-talet - trots att problemen verkar identiska.
Kanske det handlar om att maoisterna envisas med att uttrycka sig på maoistiska? Och att därmed ingen förstår dom?
Zapatisterna är väl i stort sett lika med Subcommandante Marcos när det gäller PR-detaljen. Dessutom torde man ha lättare att nå fram till vänligt inställda media om man är i södra Mexico jämfört med om man är i "Okända skogen" i Chhattisgarh. Antar jag i alla fall. Skulle nog tro att de människor man vänder sig till i den dagliga verksamheten har de indiska maoisterna lärt sig prata med. Om "den tjattrande klassen" i storstädernas medier har svårt att förstå vad som sägs kan det vara en brist hos den, inte hos maoisterna. Men det finns ju ett litet antal intellektuella i Indien som försöker överbrygga kunskapsgapet, trots regimens ogillande.
Någon som vet hur det går med Jan Myrdals bok från hans besök i de av maoister behärskade områdena?
Jag tillhör i alla fall inte gruppen "någon" och vet därmed inte - gjorde en ytlig sökning på nätet och ser att han åker runt och pratar om boken dock. Så vi får hoppas att den materialiseras snart. Men man får ju tänka på att gubben inte är purung längre, det får ta sin tid!
Dessvärre är det nödvändigt att förhålla sig även till omvärlden, annars är det risk att man blir utplånad utan att nån lägger märke till det. Och, som Strindberg påpekade, inget är så obehagligt som att bli hängd i tysthet.
I det avseendet bör man nog lära av Marcos.
Jag har intrycket av att man jobbar för att ta sig över info-muren så att säga, men i dagens läge är det direkt farligt för exempelvis journalister att försöka ta sig in i gerillazonerna. Regeringen tar till alla medel för att dölja vad som händer där, så vi får lita till ett fåtal modiga själar.
Björn du har helt rätt i dina kommentarer, enligt min mening. Maoisterna skulle knappast ha ett så omfattande stöd, och en så lång tradition av arbete bland de fattiga och minoritetsfolken, om de inte var som fisken i vattnet. Men med ett västerländskt urbant medelklassperspektiv ser kanske deras paroller osv ofattbara ut. Men det skiter de nog i. Det är viktigare att stå med folket.
Skicka en kommentar