Lite bilder

Har inte lust att skriva så mycket idag, så jag tar ett tag i bildarkivet i stället. Fast vill först anmärka på att jag tittat på några stora svenska nättidningar men inte sett något om att "skiten åkt in i fläkten" så att säga. Att islamister är inblandade i Libyen är ju ingen nyhet direkt, men igår fick vi namn också på en kille som är "rebellernas" nye boss i Tripolis men som också råkar vara gammal al-Qaidaman som verkat i Afghanistan, Irak och Malaysia och tidvis varit fängslad av jänkarna och Qaddafi-regimen. Jaja, Sverige har hjälpt till att få fram mannen till makten genom vårt flygvapens modiga insatser. Är detta ett konstigt olycksfall i arbetet eller är det medvetet som NATO låter de här figurerna komma fram ur sina hålor? Och är det inte konstigt att inte en så märklig nyhet direkt åker upp på förstasidan?

Krigsbyte. I bakgrunden Cameron och Sarkozy med de riktiga grejorna. Hittade bilden via The Arabist.

Den här bilden kan man använda i många sammanhang där folk kommer med omöjliga ekvationer

Sara Granér har lagt upp teckningar hos Alliansfritt Sverige - här slås det hårt mot floskelsprutande

Tror jag hittade den här hos Fredrich Legnemark, fast han har naturligtvis hittat den någon annan stans.  Bra kommentar till dår-orgierna i tidningarnas kommentarsfält. Läste nyss på Svenskan diverse kommentarer som antydde att dårarna nära nog är i panikstämning över att några stora tidningar går in för strängare kontroll. Vad skall trollen då sysselsätta sig med hela dagarna när de inte får spy ut sin mentala ohälsa i tidningarnas "pissrännor"? 

Läs Marx!

Medan jag försöker smälta kommentarerna till föregående inlägg (tusan vilka avancerade läsare man har!) så vill jag uppmärksamma den här långa bloggposten på Bill Mitchells blogg (hur tusan har han tid med sådana bauta-drapor titt och tätt?): We need to read Karl Marx. Och anledningen till att han skriver det är just vad som finns i sluttampen på min föregående bloggpost, nämligen hänvisning till en krönika som säger att vi måste lära oss av Marx för att kunna rädda världsekonomin.

Mitchell utvecklar tankarna, han ger mig dåligt samvete genom att hänvisa till Marx' Teorier om mervärdet i tre volymer som står i stort sett olästa i bokhyllan och som han tycker är läsvärda, och man kan försöka utröna hur långt han själv är beredd att gå i Marx' fotspår. John Kenneth Galbraith skrev någonstans att japanska ekonomer var lite bättre därför att de läst Marx, och det låter inte otroligt. Det är sannerligen skillnad på den grundlige och lärde gamle tysken och de lättviktare som skriver läroböcker i USAmerikansk neoklassisk ekonomi! För att ta det väldigt kort och koncentrerat med några mitchellska kärnpunkter: det finns klasser, den härskande klassen tar en allt högre del av de värden som produceras, den kan fortsätta med sina svindlerier utan att ställas till svars, det är den härskande klassens egenintresse som gör att staterna nu under en svår lågkonjunktur håller på med åtstramningar när det i hela folkets intresse borde föras en expansiv politik för att bekämpa krisen.

På slutet skriver Mitchell:

It is clear that capitalism has reached a crisis point after 3 decades of deregulation, privatisation, welfare cuts etc were argued would optimise its performance. It was clear that all this neo-liberal legislation did was to push more power to capital, redistribute real income away from the workers, and reduce the political capacity of governments to use fiscal policy and regulation to mediate the class struggle and sustain full employment.

Capital has never like full employment. Marx knew that. The last thirty years or so has seen the gains made by workers and their unions over a century of struggle eroded away by the relentless attack on their rights and conditions.

The class struggle is alive and dominant this crisis.

Det här är ännu synpunkter "på marginalen". Men när krisen fortsätter kanske de kryper in mot centrum. Man kan ju tänka sig nästa steg, där regeringar börjar jobba efter en marxistisk receptbok och slänger den "ricardianska ekvivalenten" utan att erkänna att det är det man gör. Vilka principer regeringarna än officiellt bekänner sig till är nog viljan att sitta kvar, och helst inte bäras bort av rasande folkmassor, starkare än några principer. Fast går man i Marx' spår tycker man att regeringarna skall bäras bort, ju fortare desto bättre!

Den gamle svenske marxisten Arnold Ljungdahl kallade en gång Marx' läror för "lejonkulan". Alla spår leder dit, inga spår därifrån. Vi kan inte undvara Marx när vi förklarar världen.

Ricardiansk ekvivalens - vadå?

Ibland brukar jag lyfta fram intressanta resonemang som döljs i kommentarer till mina bloggposter och därmed inte får tillräcklig uppmärksamhet. Nu tänkte jag göra samma sak, fast saxa från en annan bloggare nämligen Lars Pålsson Syll. Jag frågade honom om det som kallas Ricardiansk ekvivalens, en nationalekonomisk idé som verkar ligga bakom hur man motiverar så kallade åtstramningar på olika håll i världen. Och som god pedagog levererade Lars omedelbart en miniföreläsning till svar. Vad är alltså Ricardiansk ekvivalens? Jo ...

Det är ett populärt modellantagande i neoklassisk nationalekonomi. Ur realismsynpunkt är det rent trams. Extra komiskt är det också att den som fått ge namn åt ekvivalensen själv inte trodde på den! Jag citerar ur min bok [”Ekonomisk doktrinhistoria”]:

”En traditionell ”keynesiansk” uppfattning har varit att staten genom att underbalansera budgeten kan få fart på ekonomin genom att på så vis öka exempelvis konsumtionen. Nyklassiska ekonomer ifrågasätter idag detta och åberopar som stöd något man kallar ricardiansk ekvivalens. Enligt denna teori har konsumenter rationella förväntningar och inser att budgetunderskott idag leder till högre skatter i framtiden och därför väljer att inte öka sin konsumtion.

Det något ironiska med denna teori är att mannen som fått ge namn åt den själv tog avstånd från den! I ”Essay on the Funding System” (1820) skriver han apropå på olika alternativ att finansiera krig att ”vi är benägna att tycka att kriget är en belastning bara i proportion till vad vi för ögonblicket måste betala i form av skatt för det, utan att reflektera över hur länge vi troligen måste betala sådana skatter.” Ricardo trodde uppenbarligen inte att människor var så rationella och framåtblickande som ricardiansk ekvivalens förutsätter.”

Andra märkligheter: Hos Bloomberg tycker en krönikör att det är tid att låta Marx rädda världsekonomin. Kanske vi är nu inne i en fas där det blir mer accepterat att Marx' grundläggande analys stämmer. Vad man sedan gör av den insikten är en annan historia.

Konstutställning 12

Gårdagens bild kunde ju ge vissa dystra tankar. Nu vill jag pigga upp med friska fjällvindar i stället, det är mycket trevligare. Det man ser här är en mosaik, fast målad på duk. Är inte säker, men jag tror det är akrylfärg. Motivet är Tjuonavagge ovanför Abisko, alias den berömda Lapporten, med vita moln på himlen och vita snöfläckar här och där på fjällsidorna. Jag har varit uppe i passet en gång för många år sedan. Där finns en sjö - man ser hur en jokk just från den sjön rinner ned ur dalgången - och då var det mest is på sjön, samt en fiskmås och en storlom också. Över de där vidderna brukar fjällvråken cirkla och ibland hörs ljungpiparens ödsliga visslingar, lövsångare sjunger från björkarna, och ... här måste jag avbryta innan jag försvinner helt i fjällterrängen!

Föregående i denna serie här.

Konstutställning 11

Det här är väl ett trevligt motiv, nu när det börjar kännas en aning av höst i luften! (Får nog ta något mer upplyftande nästa gång ...). Olja på duk är det i alla fall, senare delen av sjuttiotalet tror jag.

Föregående inslag i denna serie här.

August och vikten av skatteredovisning i förebyggande syfte

Stenskulptur av medeltida riddare på Väte kyrka, Gotland

Ibland behövs det bara en smärre detalj för att ändra/förstöra en god historia. Ta Strindbergs skådespel "Herr Bengts hustru" som exempel.

Här behövs några förklaringar. Skådespelet antas utspelas ungefär på 1520-talet. På den tiden var det få personer som titulerades "herr" i Sverige. Kallades någon "herr" så var det en riddare, en person som tillhörde frälset. Med "frälse" avsågs att man var befriad ("frälst") från att betala vanliga skatter. Men det  fanns en motprestation. För att få komma med i frälset måste man bekosta en fullt utrustad krigare med häst, och det var inga billiga saker. En karl med vapen och full rustning, samt en första klassens springare kostade mer än bara skjortan, och bara de rikaste bönderna kunde klara av det och få bli frälse. Den beridne riddaren var ungefär medeltidens motsvarighet till våra tiders stridsvagnar. Idag skulle man alltså, om de gamla reglerna följdes, kunna bli skattebefriad om man bekostade en stridsvagn med besättning!

Problemet för herr Bengt är att det är fred och på fem år inte har gjorts några mönstringar (en statlig kontroll alltså) av att han håller ryttare och häst i stridsdugligt skick.  Jag fattar inte detaljerna, men det verkar som skulden ackumulerats under åren dessutom och kan omvandlas till reda pengar. Bengt "trodde" att han inte behövde visa upp grejorna för att det var fred ... är det värre än andra skatteslarvares ursäkter i våra tider ("hunden åt upp mina kvitton" och liknande)? Men plötsligt dyker en fogde upp och kräver in utestående skuld i pengar, och fixar inte Bengt det så åker han ut från frälset och blir vanlig skattebonde igen! Hårda bud, eftersom hans nya hustru inte känner till det och han har inte vett att tala om hur det ligger till, varpå romantik och själskval och upprörda känslor kan spridas ut över många sidor. - Vi får ordna till det här!

Akt ett, scen ett av skådespelet "Herr Bengt tänker förebyggande"

Herr Bengt sitter i sin riddarsal vid ett jättelikt skrivbord av ek och granskar ett papper. Detta inträffar cirka fem år innan han träffar sin hustru. Så vänder han sig om och ropar mot kulissen.

BENGT
Hovmästare!

In trädet hovmästaren och bugar lätt.

HOVMÄSTAREN
Herr Bengt kallade ...

BENGT
Jo, det har ju inte varit någon mönstring av ryttare och häst detta år, och det var väl ett år sedan förra mönstringen. Det ska ju göras årligen. Har hovmästaren hört något om det?

HOVMÄSTAREN
Nej herre, det säges vara oreda i den kungliga förvaltningen för tillfället och ingen tar hand om mönstringarna.

BENGT
Det är skönt att slippa det besväret, men om de kommer igen och kräva redovisning kan det bli besvärligt om det läggs på kvarskatt för varje år man uteblir. Man vet aldrig vad de kan hitta på, Hovmästare, nu göra vi så här: Bed kaplanen att han sätter samman ett brev till det kungliga kansliet där vi förklara oss redo att göra mönstring för att visa vår pliktuppfyllelse närhelst så påkallas. Brevet bevittnas i två kopior av sex redlige män, vi behålla den ena. Därmed har vi ryggen fri om de kommer och klagar. Vi har förklarat oss beredda att göra vår del av överenskommelsen och ärendet är överlämnat till den andra sidan.

HOVMÄSTAREN
Skall ske omedelbart, herr Bengt.

Hovmästaren lämnar rummet. Bengt lutar sig tillbaka i stolen och ser drömmande mot taket. Talar för sig själv:

BENGT
Jaha, vad var det jag tänkte på? Hur vore det med en ny fin jaktfalk att stoltsera med?

Ridå, akten, scenen och pjäsen slut, och hela grunden för skådespelet "Herr Bengts hustru" tillintetgjord. 

Se August Strindberg Samlade verk, band 11, Tidiga 80-talsdramer.


Föregående inlägg i denna serie finns här.

Lena Sommestad

Ny ledare för socialdemokratiska kvinnoförbundet blir Lena Sommestad, vald med två tredjedelar av rösterna på förbundet kongress. Sommestad verkar vara en av de få socialdemokratiska ledarna som väcker viss respekt genom kunnighet och engagemang, så det är bara att gratulera. Fast man kan undra om det räcker med enstaka bra ledare för att få upp den sjunkna skutan till ytan igen? - Knappast. Det hänger faktiskt på om medlemmarna rycker upp sig och börjar ställa krav, och inte bara står som en fårskock och väntar på att ledningen skall höra av sig med direktiv.

Ekonomer om ekonomer, antropolog om ekonomi

Om nationalekonomi är verklig vetenskap är tvivelaktigt. Jämför med naturvetenskaper där man kan isolera olika delmoment i en process och köra experiment för att undersöka olika saker separat. Men ett riktigt samhälle kan inte hanteras som ett laboratorium. Man kan inte exempelvis studera inflation där genom att ändra penningmängden kraftigt samtidigt som allt annat antas vara oförändrat. 'Allt annat' kommer som tidigare att fortsätta att förändras, hur mycket ekonomen än ropar ceteris paribus (övrigt samma = allt annat oförändrat). Det är därför som man bör undvika att  låta folk med konstig verklighetsuppfattning mixtra med känsliga saker som samhällen fulla med människor. Den kritiska ekonomen Bill Mitchell skriver:

It is a sad testimony that the mainstream of my profession is largely operating in a parallel universe but bringing their crazy ideas to our universe and pressuring governments to follow policies that damage a vast majority of people. One thing that is clear – the majority of these economists never have to carry the costs of their denial and retire on nice pensions. The same cannot be said for the victims of their arrogance and denial.

Verkar som man inte kan komma undan ekonomisnacket någonstans - se dagens Berglins!

(När jag filar på den här bloggposten kommer ett länktips via Lars Pålsson Sylls blogg, till en artikel av John Kay som också tar upp det här med modeller och förutsägelser i nationalekonomin. Han skriver bland annat:

Economic systems are typically dynamic and non-linear. This means that outcomes are likely to be very sensitive to small changes in the parameters that determine their evolution. These systems are also reflexive, in the sense that beliefs about what will happen influence what does happen. ...

Och så kommer en slutkläm - notera att antropologin kommer in här:

Economics is not a technique in search of problems but a set of problems in need of solution. Such problems are varied and the solutions will inevitably be eclectic. Such pragmatic thinking requires not just deductive logic but an understanding of the processes of belief formation, of anthropology, psychology and organisational behaviour, and meticulous observation of what people, businesses and governments do.)

Här kan jag förresten låta Mitchell motsäga en del av vad jag skrev inledningsvis om omöjligheten att ha samhället som ett laboratorium, han tar Storbritannien som exempel:

Now, more than 15 months into the austerity program and with the cuts about to really bite, the British economy continues to go backwards. Our real world laboratory is providing priceless data upon which we can assess basic propositions that mainstream macroeconomics provides and which Modern Monetary Theory (MMT) contests. A nation cannot have a fiscal contraction expansion when all other spending is flat or going backwards. Britain is up against an impossible equation.

The current period is providing us with an excellent (though tragic) real world laboratory to test the dominant economic theories. Forget all the mathematical models and regression equations. We don’t need Matlab, Scilab or SpaceLab. We don’t need to argue whether some function is non-linear, specified, identified or deep fried. We don’t have to worry about transversality, homogeneity, boundaries or continuity. This is real life – we have Britain.

Åja, prisade ideer är väl en sak och fungerande ideer en annan!?

Men det står ju 'antropolog' i rubriken till den här bloggposten. Det var detta jag skulle skriva om när det ovanstående så att säga kom i vägen, men jag tror det finns visst sammanhang ändå. För att ta det väldigt grundläggande: ekonomi kan inte existera utan människor i samhällen, människor i samhällen studeras bland annat i sociologin, och den generella läran om människan som varelse hittar vi i antropologin. Man kan alltså se det som en hierarki där antropologi kommer i topp ovanför sociologi, samt ekonomi i botten. Inte en rangordning som många ekonomer gillar, men vi har ju redan sett noteringar om deras verklighetsuppfattning. Vet man inte hur människorna fungerar i sitt dagliga konkreta liv är det svårt att summera vad de gör till realistiska och användbara teorier.

Nåväl, jag hittade en väldigt lång, men samtidigt väldigt spännande intervju med  David Graeber som studerar antropologi och ekonomi i ett sammanhang. Där skakar han om en tes som jag tror ursprungligen kommer från Aristoteles (även om Graeber bara nämner Adam Smith i sammanhanget), nämligen om byteshandelns och pengarnas ursprung.

Det Graeber ger sig på är något han kallar en nationalekonomisk ursprungsmyt.

Yes there’s a standard story we’re all taught, a ‘once upon a time’ — it’s a fairy tale.

It really deserves no other introduction: according to this theory all transactions were by barter. “Tell you what, I’ll give you twenty chickens for that cow.” Or three arrow-heads for that beaver pelt or what-have-you. This created inconveniences, because maybe your neighbor doesn’t need chickens right now, so you have to invent money.

The story goes back at least to Adam Smith and in its own way it’s the founding myth of economics. Now, I’m an anthropologist and we anthropologists have long known this is a myth simply because if there were places where everyday transactions took the form of: “I’ll give you twenty chickens for that cow,” we’d have found one or two by now.

Det här är verkligen intressant, för här avlivar alltså Graeber teorin om bytet som underlättas av pengar och hävdar att forskarna inte har hittat något samhälle som verkligen fungerar enligt den ursprungliga teorin om utbyte fast man borde ha gjort det efter att ha letat i över tvåhundra år. Han nämner några exempel på hur det ser ut i samhällen som antropologer studerat. Irokeserna skulle aldrig ha bytt saker på det sättet.

Med utgångspunkt från de äldsta data från Mesopotamien (5200 år gamla) anser Graeber att först kom kredit och skulder, sedan pengar. Den form av byteshandel som Smith och den nationalekonomiska skapelsemyten föreskriver ("du får tjugo höns av mig om jag får din ko") tillskrivs en senare epok, när ett existerande penningväsende brutit samman. Det hände i Ryssland 1998 när pengarna försvann och de som fick ut lön kunde få det i form av varor från företaget där de arbetade.

Utlåning och ränteskulder fanns redan hos den äldsta stadskulturen med skrift, sumererna, och med detta följde ekonomiska kriser, uppror och privata katastrofer. Då och då under den långa mesopotamiska historien måste härskarna gå in med skuldavskrivningar för att rädda situationen. Det sumeriska ordet 'amargi' är det äldsta kända för frihet, nämligen fri från skulder. Bibliska 'jubelår' och kristna och muslimska försök att bekämpa ocker eller räntor över huvud taget ingår i den traditionen (samt Solons berömda avskaffande av gäldslaveriet i Athen, kan man tillägga).

Här är en intressant sak. Man kan utgå från att

... all human interaction is exchange, and therefore, all ongoing relations are debts. This flies in the face of everything we actually know or experience of human life. But once you start thinking that the market is the model for all human behavior, that’s where you end up with.

If however you ditch the whole myth of barter, and start with a community where people do have prior moral relations, and then ask, how do those moral relations come to be framed as ‘debts’ – that is, as something precisely quantified, impersonal, and therefore, transferrable – well, that’s an entirely different question. In that case, yes, you do have to start with the role of violence.

Det där med ett samhälle där folk redan från början har moraliska uppfattningar får mig direkt att tänka på teorin att vår grundläggande förmåga till moraliskt tänkande är nedärvd, hårdkodad i våra hjärnor, och går tillbaka till grupplevande varelser långt innan människan fanns. Det handlar om ömsesidighet och förståelse för hur andra personer kan uppfatta en situation. Det finns en bas för vårt tänkande, men den kan mer eller mindre deformeras på grund av exempelvis marknadsrelationer. Då kan den moraliska skulden förvandlas till en ekonomisk skuld - så uppfattar jag ungefär Graeber.

Ursprunget i utbyte är inte byteshandel hävdar Graeber och följer antropologen Marcel Mauss, det är gåvor och gengåvor. Gåvor ges utan officiellt krav på gengåva, men underförstått finns kravet där. Det är någon sorts ömsesidighet som gäller, men relationer mellan människor kan inte bara reduceras till ekonomiskt utbyte (för då hamnar man, som citatet ovan säger, i modellen med marknaden som förebild för allt mänskligt umgänge). Till slut kan man få ett samhälle med härskande institutioner vars enda uppgift är att skydda långivarna, inte låntagarna eller samhället i stort, mot de skadeverkningar som vårdslösa krediter och lån kan ställa till med. (Som jag ser det: staten vräker in riktiga pengar för att rädda stora finansiella institutioner medan vanligt folk, skuldsatta eller ej, kastas för gamarna.)

Här är ett citat om "kommunistiska relationer":

Or take communistic relations – and I define this, following Mauss actually, as any ones where people interact on the basis of ‘from each according to their abilities to each according to their needs’. In these relations people do not rely on reciprocity, for example, when trying to solve a problem, even inside a capitalist firm. (As I always say, if somebody working for Exxon says, “hand me the screwdriver,” the other guy doesn’t say, “yeah and what do I get for it?”) Communism is in a way the basis of all social relations – in that if the need is great enough (I’m drowning) or the cost small enough (can I have a light?) everyone will be expected to act that way.

Jag antar att man kan sätta frågetecken för en eller annan sak som Graeber påstår, men det förändrar inte mitt grundintryck: det behövs folk med mycket bredare och djupare kunskaper än dagens huvudströmning inom nationalekonomi för att förstå hur ekonomi fungerar. Den fungerar för övrigt snarare förvirrande och döljande än upplysande och förklarande. En massa olika specialvetenskaper kan hjälpa till för att nå upplysning, och de kan sammanfattas under rubriken antropologi. Om antropologiska undersökningar lär oss att marknadsfundamentalismen bara är en fundamentalism bland andra, vad gör vi åt det?

Somalia - humor?

Jag glömde notera varifrån jag kopierade bilden men det kan ha varit på någon länk hos The Arabist.  Att tagga det här inlägget med "humor" verkar smaklöst - "katastrofer" låter bättre och sanningsenligare och så får det bli!

Containerboende, New York, katastroflösning?

Jaha, en ovanligt häftig blåst är på väg mot USA:s östkust och New York och världen förväntas stå på tårna. Det rör sig ju inte om någon vanlig liten storm i Bengaliska viken som bara dödar några tusen oväsentliga fattiglappar i Indien och Bangla Desh, gu'vars! - Men vi vet ju att det finns utfattiga i USA också, och det var de som drabbades hårdast när New Orleans kom i vägen för stormen Katrina.

Detta påminner mig om ett blogginlägg jag gjorde för över tre år sedan. Svenska arkitekter hade gjort ett förslag på nödbostäder i form av conainers för New York. Ständigt lika hierarki-medvetna amerikaner tyckte givetvis att de var för snygga. Är folk fattiga så skall boendet se ut som tillfällig slum, inte prydligt permanentboende! (Jag tycker fortfarande det inlägget är intressant i andra avseenden också.)

Grönsakshandlarna i farten?

(Som en fortsättning på föregående inlägg.) I HuffPo refereras farhågor om att tiotals tydligen civila och obeväpnade anhängare till Qaddafi mördats i något som liknar en massaker. Den här affären borde vara besvärande för rebellernas påhejare. Vilka står för de här, och andra våldsdåd, plundringar och förstörelse, som anhängarna av det libyska upproret inte vill tala så mycket om? Är det grönsakshandlarna, tandläkarna och hemmafruarna som är i farten på egen hand, eller finns experterna från brittiska SAS och franska Främlingslegionen med och visar hur man gör?

FN"... manar samtliga parter i Libyen till lugn och att de stridande måste undvika våldsdåd och hämndaktioner." skriver Svenskan" men man kan undra hur det blir med det. I spetsen för NATO står makter som inte visat sig främmande för storskaligt mördande tidigare - skall vi tro att tigern tappat sina ränder numera?

Just nu säger radionyheterna att Sydafrika vill ställa NATO till ansvar inför krigsförbrytartribunalen i Haag för att man överträtt FN-resolutionen om vad man fick göra i Libyen. Intressant när regeringar börjar säga det också.

----

PS. Det där med tunnlar där Qaddafi påstås gömma sig påminner mig om upproret mot Ceaucescu i Rumänien. Även där påstods diktatorn ha ett enormt tunnelsystem att gömma sig i. Dessutom, när nu minnet kommer igång om den episoden, så var det ett tag prat om att regimen skulle ha utländska legosoldater. Fast då var det araber, inte svarta afrikaner som det påstods i Libyen. Det är tjatigt med propaganda som bara mal på hela tiden, från kris till kris, utan större fantasi. DS

Vem är den där grönsakshandlaren egentligen?

Fransk teckning om det libyska träsket: "En svala gör ingen sommar (det står egentligen "gör ingen vår", men jag kör den svenska varianten av taletsättet). Det gör tydligen inte Mirage 2000 heller." Kanske är det "den arabiska våren" som avses? Den mår inte riktig bra längre.

Svenskan citerar ett engelskt blad:

Enligt The Telegraph finns brittiska soldater ur specialstyrkan SAS på marken i Libyen. De utgör spjutspetsen i jakten på Muammar Gaddafi. 

Enligt tidningen har soldater från Special air service, SAS, satts in i Libyen på order av premiärminister David Cameron.

Tidningen hänvisar också till källor inom försvarsmakten som säger att soldaterna funnits på marken i flera veckor, och haft en nyckelroll i att samordna anfallet mot Tripoli.

Soldaterna har inte uppträtt i uniform, utan var enligt tidningen utklädda till civila och burit samma vapen som rebellerna.

Vilken sorts civila är de utklädda till? Till grönsakshandlare och tandläkare kanske? För några dagar sedan hade Andreas Malm en uppjagad debattartikel i Aftonbladet och den torde eka hos den här bloggaren:

Det är en armé av vanligt folk som snart helt och hållet befriat Libyen från mer än 40 års diktatur. Det hade förstås inte gått utan Natos hjälp, men det förändrar inte det grundläggande faktum som jag hörde en reporter i radion säga igår. På marken i Libyen ser man inga utländska soldater, inga yrkesmilitärer. ...

Störtandet av diktaturen i Libyen är inte Natos eller USA:s verk, det är det libyska folkets verk. Befrielsen från diktaturen har skötts av amatörsoldater med ett syfte, av vanligt folk, av tandläkare, bilmekaniker och sjuksköterskor. Det är så en revolutions er ut, så ett folkligt uppror ser ut.

Är det inte lite väl sent att skriva en sådan här grej, jag tror jag såg en artikel om utländska soldater redan i går (eller om det var förrgår) i vanlig borgarpress? I andra media har uppgifter av den här sorten förekommit betydligt längre. Hur skulle en liten oorganiserad och oerfaren och dessutom splittrad rebellrörelse kunna få ihop en effektiv slagstyrka på bara några månader? Frågan är inte om utan hur mycket NATO-militär, och med vilka uppgifter, som har funnits på marken i Libyen hela tiden. En del har förmodligen haft ledande funktioner och talat om för rebellerna vad de skall göra för att exempelvis inte bli bortsopade från slagfältet. Nu vet vi mer om de andra, de som finns ute i stridande förband. Det lär komma mer avslöjanden.

Det där med att "På marken i Libyen ser man inga utländska soldater ..." tycker jag påminner om den ramsa som hel- och halvfyllon brukade dra förr i tiden när de åkte över Sundet till Danmark för att köpa sprit: "I Danmark ser man inga fulla människor på gatorna." - Naturligtvis, det var ju inte de lokala fyllbultarna utan närmsta spritbutik man tittade efter. Och de utländska soldaterna är alltså utklädda till ... ja, kanske grönsakshandlare eller tandläkare, eller till och med hemmafruar.

Gör strålande musik själv

Här är ett gör-det-självförslag som jag plockat upp från forskningsnyhetssajten forskning.se. Och går man vidare till den här sidan kan man peta ihop sin egen lilla plinkande orkester som bygger på ljudsättning av strålning från olika ämnen. Jag körde en femstämmig variant med promethium, actinium, arsenik, silikon och ytterbium. Tyckte det påminde lite om exempelvis gamelangmusik från Bali, eller inspelningar från Afrika där man spelade på klingande stenar. Datorn skapar ljuden och så kan man samtidigt se atomkärnorna dansa och skicka ut sin strålning på en animation. Kul.

Rekommendation

Som en uppföljare till förra inlägget vill jag rekommendera moteld mot den officiella bilden av vad som händer i Libyen genom bloggen Third World (som är på svenska trots namnet). Med så mycket propaganda och lögner i luften - inklusive det ledsamma förhållandet att al Jazeera numera är en del av krigsapparaten och inte en oberoende nyhetskanal - är det svårt att veta vad som stämmer i floden av påståenden om ditt och datt. Och Third World tycker jag verkligen fungerar som en moteld mot den stora propagandabrasan (vilket kan tas som underbetyg för "gammelmedia").

Jag minns faktiskt när jag gick i skolan i början av sextiotalet och vi hade samhällskunskap. Vi uppmanades att läsa olika tidningar för att få olika versioner av vad som hände, för att få en mer allsidig bild och kanske kunna räkna ut vad som kunde vara rätt eller fel. Är det helt bortlagda rekommendationer idag?

Lögn och minne

"Lögnare måste ha gott minne" är ett klassiskt citat. Om man ljuger måste man komma ihåg vad man sagt tidigare, för att inte trassla in sig i motsägelser.

Men det räcker inte. För att det verkligen skall fungera bör lögnarens publik ha dåligt minne och inte komma ihåg från den ena dagen till den andra vad som sagts. Fallet Libyen med sitt oerhörda medie-spin kan nog vara ett gott exempel. Det hela började med påståenden om att libyska demonstranter bombades att landets eget flygvapen, men det har aldrig bevisats. Och för den som minns gårdagen så kom det en stormflod av påståenden som, om de vore sanna, skulle betyda att den gamla regimen var nedslagen och ledarens söner tillfångatagna. Idag ser det inte riktigt ut så längre, men det kanske vi skall glömma? Samt diverse konstiga påståenden som då och då dykt upp under hela detta krig, men som sedan försvunnit utan vidare förklaringar.

Hur har vi hamnat i den här mediesituationen, där påståenden från "rebellerna" (eller vilka det nu är som står för deras propaganda) manglas ut utan kritisk journalistisk granskning? Kanske ett delsvar finns i det tal som Jan Myrdal höll i London tidigare i år (egentligen handlar det om nyhetsblockad av vissa saker som sker i Indien just nu, men det finns generella slutsatser också):

Många, kanske även ett flertal av skribenter och TV-anställda också i våra länder är bra och hederliga och skulle rapportera hederligt om de fick möjlighet. Svårigheten är att få korrekta rapporter förbi grindvakterna. Många av dessa grindvakter, det vill säga ”ansvariga utgivare”, i mitt land Sverige var för mer än en generation sedan del av den så kallade ungdomsrevolten. Många av dessa som nu är högt betalda och ansvariga utgivare i våra medier har på ett eller annat sätt ångrat sig efter att i sin ungdom ha beskrivit sig som någon sorts ”marxist-leninister”. ...

För att förstå detta bör man slå upp ”redaktörslagen” ("Schriftstellergesetz") som Goebbles införde 1934 efter att judarna och kommunisterna hade rensats ut och fråga hur många av dessa Schriftsteller/redaktörer som drogs inför rätta enligt denna nazistiska lag under åren fram till 1945. Svaret är mycket klart. Ingen. Det var inte Gestapo som höll redaktörerna i schack; det var deras lön, deras bil, deras hus eller våning.

Man kan ju undra hur det fungerar för svenska redaktörer numera? Är det bara ägare och upplagesiffror man tar hänsyn till, eller finns det annat? Förut fanns ju något som hette Beredskapsstyrelsen för psykologiskt försvar om jag minns namnet rätt, och man kan undra om inte den hade ett visst inflytande på vad tidningarna publicerade. Under Andra världskriget fick tidningsredaktionerna de "grå lapparna" som talade om vad som var lämpligt respektive olämpligt att skriva om. Hur ser det ut idag?

Om media blir hårt koncentrerade och styrda, och de avvikande rösterna få och undanträngda, kanske det inte spelar någon större roll om det ljugs utan logik och sammanhang?

Ett långt trist inlägg om ekonomi igen

I förrförra inlägget hotade jag indirekt med ett långt jäkla inlägg om ekonomi, men stack emellan med en trevlig melodi i stället. Men nu: åter till ordningen! Hos Lars Pålsson Syll fiskade jag upp det här intressanta diagrammet:

Vad lär det oss? - Det blå strecket nedtill är inte botten av diagrammet utan det är genomsnittlig  inkomstutvecklingen för nittio procent av svenskarna från 1980 till 2009, i 2009 års prisnivå. Intressant: det är i stort sett en rät linje. Ungefär stabil reallön under trettio års tid. Den röda kurvan är verkligen en kurva, och den visar hur förtjänsterna utvecklats för den tiondels procent (0,1%) som tjänar bäst. Som synes är det en jäkla skillnad! Dot.com-krisen sänkte deras inkomster ett tag i början av detta årtusende, men krisen som började 2008 har inte slagit lika hårt. Kan man gissa att rikingarna lär sig från kris till kris och att aptiten hela tiden ökar?

Om jag skall dra mina gamla slipsten igen och förklara: skev inkomstfördelning spelar roll och det är inte bara en fråga om rättvisemoral! Ju mer en person drar in av samhällets resurser, desto mindre betydelse får enkla livsmedel och massproducerade konsumtionsvaror i dennes ekonomi. Det är den typen av varor som håller den reala ekonomin igång, inte lyxkonsumtion och spekulationer. Ju större klyftor och ju mer trängda vanliga lönearbetare blir, desto större blir också risken för kriser på grund av stagnerande eller fallande konsumtion.

Lägger man till detta en allt värre privat skuldsättning, bland annat för att betala konsumtion som den vanliga lönen inte täcker, får man en riktigt otäck explosiv blandning. En rik elit flyter bort i spekulationens värld, gemene man ersätter uteblivna lönehöjningar med kreditkort, lånar mer på bostaden etc. tills hela upplägget spricker Antalet utslagna människor på samhällets botten växer, och om kravallerna i år verkade allvarliga så kanske de blir dubbelt allvarliga nästa år. Särskilt om en "medelklass" som trott sig vara något plötligt upptäcker att kapitalet har inga vänner, det har bara intressen, då kan det bli verkligt otrevligt. Staten verkar inte heller ha några vänner, däremot intresse av att hålla hänsynslösa spekulanter i miljardklassen under armarna när de håller på att köra i diket. Eller annorlunda uttryckt: staten är ett organ för att sköta den härskande klassens gemensamma intressen. Fast då upptäcker nog småföretagaren fort att hans intressen väger synnerligen lätt gentemot storbankens.

(Tillägg: världen kör i resurstaket. Det är bra att tillväxten lugnar ned sig och helst övergår i nedväxling av ekonomin i rika länder som Sverige. Men det bör ske med sådana metoder att det är de rikaste, inte de fattigaste och mellangrupperna, som får göra de största omställningarna. Lars Pålsson Syll rekommenderar ökad inflation som ett medel att komma loss ur skuldkrisen. Jag är väldigt tveksam till detta, för vilka kommer att drabbas? Tror jag såg liknande rekommendationer vid någon tidigare kris också. Genom inflation får man folk att skynda på att handla upp sina pengar i stället för att spara, och det verkar konjunkturstimulerande. Men, nej, jag skulle nog vilja se andra typer av åtgärder. Får återkomma om det.)

Den svenska 10-åriga statsobligationsräntan 1920 – augusti 2011

Diagrammet kommer från Utredarna på TCO. Man kan undra vad det är för kufar som är intresserade av räntan på statsobligationer, men det finns sådana också. De har också rätt att leva! Räntan på tioåriga obligationer startade på en nivå som väl bör ha varit påverkade av Första världskriget och krisen strax efter kriget, och sedan var det sjunkande eller stabila räntor under flera årtionden (med ett plötsligt ryck i samband med Andra världskriget).  I mitten av femtiotalets guldår bröts stabiliteten, och räntan började en uppgångsperiod som nådde den absoluta toppen under senare delen av åttiotalet. Efter några års ryck upp och ned började en nedgång som ännu inte tagit slut. - Vad betyder det? Jo ...

... naturligtvis är den låga 10-årsräntan ytterst ett symptom på att förväntningarna på världsekonomins, liksom den svenska ekonomins, långsiktiga utveckling är ytterligt lågt ställda. I både Europa och USA har skuldsättningen tillåtits öka betydligt mer än vad som dessa ekonomier förefaller kunna bära. I vissa länder är det den offentliga skulden som blivit för stor och i andra är det den privata sektorns skuld.

Ibland hävdas att Sverige är ett undantag. Vi klarade oss relativt helskinnade ur krisen därför att vi haft ordning på våra offentliga finanser. Vilket inte är hela sanningen. Även Spanien och Irland hade välskötta offentliga finanser innan krisen 2008. Här var det den privata sektorn som skuldsatte sig för mycket.

I Sverige har hushållssektorn skuldsatt sig på en nivå som saknar motstycke i vår historia. Sverige klarade krisen därför att vi hade välskötta offentliga finanser och därför att vi inte fick en fastighetskris, trots extremt hög belåning och mycket höga fastighetspriser. Sedan dess har hushållens skuldsättning fortsatt att stiga.

Om världen och Sverige nu åter skulle drabbas av en allvarlig nedgång i ekonomin med snabbt stigande arbetslöshet är det inte säkert att vi klarar oss lika bra.

Å andra sidan är väl låg ränta ett tecken på att riskerna förväntas vara små på de här värdepapperen, förutom att det verkar billigt för staten att låna pengar. Skall man låna så kanske tillfället är nu. Men jag föredrar som sagt andra sätt att skapa fonder exempelvis för nyttiga samhällsinvesteringar.

Suck, det är mycket konstigt att fundera på ...

Ett antal personer hävdar att vi går in i sämre tider. Som alla i den marxistiska traditionen vet så kommer kriser då och då. De är inbyggda i systemet. I tidigare skeden verkar de rensande och stärkande. Ineffektiva företag och företeelser i samhället som hindrar kapitalismens utveckling slås sönder av kriserna och får systemet att fungera smidigare. Vi kan i likhet med (icke-marxisten) Schumpeter tala om "kreativ förstörelse". Men när systemet har nått sin maximala förmåga blir kriserna enbart nedbrytande. De kan inte inom ramen för sitt eget system skapa något nytt och hållbart. Förnyelsen måste ske utanför systemet, i form av en slutgiltig krasch (eller krossande) av det gamla systemet och byggande av nya arbetsformer för samhället. Men man kan notera att Marx ansåg att det nya växer fram inne i det gamla, förutsättningarna finns alltså redan. Det gäller bara att titta efter.

Är man misstänksam undrar man också hur mycket som är verkliga hederliga prognoser i krispratet och hur mycket som är propaganda för att skrämma skiten ur folk. Skriker man att "elden är lös" för att plundra folk när de panikslagna springer för livet? Skrämda människor har svårt att tänka lugnt och kritiskt, och de har ingen hjälp från eliten i landet eftersom den i stort sett är uppbunden till panik-politiken.

Nu tror jag det är dags att lägga av med det här inlägget. Som några lösa rottrådar låter jag några länkar stå kvar som var tänkbara uppslag men som aldrig blev inarbetade i texten. Det finns förmodligen tiotusentals sådana artiklar, mer eller mindre informativa och utifrån olika synvinklar, på nätet vid det här laget.

http://neweconomicperspectives.blogspot.com/2011/08/are-we-approaching-endgame-for-euro.html

http://triplecrisis.com/the-scariest-thing-about-the-world-economy/

http://www.okonominettverket.no/Artikkel/1063.html

http://triplecrisis.com/global-monetarism-strikes-back/

http://tjen-folket.no/sentralt/view/11198

PS. Lars Pålsson Syll har också ett diagram och kommentarer på räntan för tioåriga statsobligationer. Statsräntenördar i alla länder, förena er! DS.

Det går mot höst

Ja, det går mot höst i flera avseenden. Livets oundvikliga slut, den här sommarens slut, det är inte bara ekonomisk kris utan det ser ut som ett långdraget och plågsamt ekonomiskt självmord i Nordamerika och Europa ... och världspolitiken företer otäcka likheter med förspelen till de tidigare världskrigen. Makterna flyttar sina schackpjäser fram och åter på det internationella spelbrädet. Kampen om inflytandesfärer och resurser, som Lenin skrev om som förklaring till Första världskrigets utbrott, är sannerligen inte över. Den blir allt skarpare. Är det i Afrika som Kinas och USA:s kalla krig om olja och annan godis skall bli hett, och kommer det att trappas upp till en världskonflikt? Eller kommer vi att mötas av upphetsade rapporter om Rysslands expansion i Arktis som givetvis måste mötas och slås tillbaka?

Den arabiska våren håller på att förbytas till höst och vinter, folkflertalet i Bahrein kanske kan ge upplysningar om den saken. Några må tro att ett NATO-kontrollerat Libyen skulle främja demokrati - man kan nog snarare misstänka att det blir ytterligare en i gänget som hotar den egyptiska revolutionen. Där finns ju redan den inhemska egyptiska reaktionen, USA med EU i släptåg, Israel, Saudiarabien och dess klientstater på arabiska halvön. Gynnas egyptiernas situation av att en svag libysk regim som inte hotar dem ersätts av ... tja, vadå?

Jag fick en kritisk anmärkning tidigare om krigshetsare på min länklista. Då gjorde jag inget åt det vilket var slappt, men nu raderas länken till trotskisten Svensson. Han har läsare så han klarar sig ändå. En märklig detalj slog mig: den hejaklack som trotskisterna nu bildar för NATO påminner faktiskt en del om den inställning som (om vi använder trotskisternas egen konstiga terminologi) maoist-stalinisterna i dåvarande SKP hade i mitten av 1970-talet. Då blåste man på kinesisk inrådan upp hotet från Sovjet till den milda grad att man mer eller mindre hamnade på samma sida som inte bara USA/NATO utan även rasistregimen i Sydafrika. Vi som är lite äldre minns artiklar som kritiserade den cubanska hjälpen till Angola - men det var den cubanska expeditionsstyrkan i Angola som tvålade till apartheidarmén så till den grad att dess regering fann det för gott att avveckla det gamla rasistsystemet. Det insågs inte då av de marxist-leninistiska kritikerna, men det är sådant som händer om man inte försöker tänka flera steg framåt utan bara glor på det som finns omedelbart framför näsan.

I stället för ett jättelångt inlägg om ekonomi ...

... så kommer här en trevlig melodi som jag kommer ihåg från förr. Olav Gerthel (1915-1981) sjunger sin egenkomponerade Spegling från tidigt sextiotal (eller sent femtiotal?). På Spotify finns inte Gerthels melodier men däremot på YouTube med den här filmen där någon lagt till bilder från det sköna Småland. Gerthel var ju smålänning, från Eksjö.

Om man skall filosofera över texten så verkar den anknyta till en platonisk ontologi: allt är en spegling. Men sedan hävdar Gerthel att "speglingen är allt", och då blir det hela svårbegripligt, eller kanske zen-buddhistiskt? En spegling som bara finns för sig själv utan något som avspeglas är väl ungefär som att applådera med bara en hand?

Hur som helst: sjunga kunde han. Jämför med det lundellska halvt otydbara bölandet, eller hiphop-tramset - den här killen kunde hantverket!

Otacksamma gratisjobbare?

Jag har för mig att redan under förra årtusendet var det någon som pekade på låga ingenjörslöner som en orsak till att svenska företag kunde gå bra (stack ingenjörerna över Sundet till Danmark kunde de få bättre betalt direkt påstods det - förmodligen var duktiga svenska ingenjörer mer efterfrågade i utlandet än svenska direktörer, vad än de senare påstod). Svenska storexportörer som L M Ericsson gynnades av att många anställda inte var så bra betalda.

En lön är dock en lön även om den är låg, men att ta steget till gratisarbete är en annan sak. När "seniorombudsmannen" i Civilekonomerna Sten O Andersson debattskriver om det skenande obetalda övertidsarbetet är det inget nytt som tas upp, men det är saker som förtjänar att upprepas.

I och med att trycket underifrån har blivit mindre (svagare fack samt individualistiska oorganiserade muppar som tror att de klarar sig själva i alla väder tills de åker på pumpen) så har företagarna och offentliga arbetsköpare kunnat flytta fram positionerna och kräva allt mer arbete utan att betala för det. Nu är väl knappast civilekonomer bland de lägre betalda men har rätt till en slant för att jobba kvällar och helger. Dessutom antar jag att det finns viss arbetslöshet även i dessa grupper (även om examen i och för sig inte är en garanti för att personen i fråga passar på vilken arbetsplats som helst).

Det som händer nu är att samtidigt som arbetslösheten är hög tvingas de som har arbete till faktiska lönesänkningar. Har man åttatimmarsdag till en viss lön men sedan jobbar nio timmar för åttatimmarslönen så är det en sänkning. Man ger bort sin tid gratis. Andra sidan av myntet är att det så kallade förändringstrycket minskar. Får företagen lägre kostnader för personal minskar trycket att effektivisera arbetet. Dessutom kan de som har arbete, fast under dåliga villkor, hotas med att "det står hundra man på gatan som kan ta ditt jobb om det inte passar" - det är sådant som kallas "industriell reservarbetsarmé" och är ett mäktigt vapen i arbetskraftsköparnas händer. "Du ska allt va' tacksam att du har ett jobb, jobba över nu annars åker du ut din otacksamma lymmel!"

Skriver man redan i början på ett avtal som säger att "du får den här fina lönen, men då går du också med på all övertid som vi beordrar utan extra ersättning", ja du har du stuckit in halsen i snaran. Men man kan misstänka att många nybakade civilekonomer, civilingenjörer etc. inte uppfattar faran utan tror att det fixar sig ändå. De tillhör ett skikt i samhället som faktiskt har klarat sig bra under 1900-talet, men nu börjar ridån dras ned för "medelklassen" också. Datorisering och utländsk konkurrens äter sig in som hungriga termiter i deras tillvaro, företagen utnyttjar situationen genom att försämra deras villkor. En dag kanske gratisfrukten och gratisfikat också försvinner! Frågan är hur de reagerar på det? Man skulle ju kunna tro att akademiker kan dra lämpliga slutsatser genom att analysera hur deras situation och hela samhället utvecklas, men det kanske inte är så säkert. Många av dem har ju faktiskt inbjudit till den här situationen, fast de nog inte trodde att de själva utan bara lägre stående knegare skulle drabbas. Vi får se.

Internt för ekonomer

Här är ett citat från Real-World Economics Review blogg. Först är det mest internsnack för ekonomer som gillar att sparka på Europeiska Centralbanken ECB, så ni andra kan läsa något roligare. Det är nog bara kritiska ekonomer som tycker det är roligt att höra den neoklassiska definitionen på lönesänkning: “A negative wage mark-up shock”

Models like those used by the ECB even explicitely rule out the very possibility of unemployment. It’s hard to believe, I know. But somebody who tries to introduce unemployment in these kind of models is even worth a footnote (note 14 of ECB June 2011): ‘More recently, Gali et al (2010) introduces the notion of unemployment into the model (not the ECB model but the ‘Representative DSGE model’, M.K.) and uses the unemployment data in model estimation’. How do these economists manage to define away unemployment? Easy. The entity caled the ‘representative consumer’ or ‘households’ of these models is never unemployed, it just works a little more or a little less…. According to these models the entity is a kind of what biologists call a ‘super bug’, an ant heap or bee hive or, going to the realms of science fiction, the quintessential startrek ‘Borg’ society. This ‘entity’ actually likes to be unemployed (or at least to an extent prefers unemployment (called: ‘leisure’) above jobs and income). It chose to work a billion hours less, in 2008/2009. That’s the model the ECB (read: Frank Smets, head of the research department ) is so proud about. The next quote (from the ECB website) has to be read in a literally autistic way (emphasis added): “Households (i.c. ‘the entity’, M.K.) decide how much to consume, how much to invest and how much to work and at what wage. Firms employ workers and capital and decide how much to produce and at what price to sell their products.” Being fired, not being able to provide for your family and having to sell your house is a choice which increases the ‘utility’ of the ’entity’ – according to the ECB model. You’re not becoming unemployed, ’the entity’ is choosing more leisure, in true 1984 newspeak. That’s the model that’s used to advise Trichet…. (in the latest version there is, however, a very fuzzy Phillips curve).

P.S: how do neo-classical economists call a wage cut? “A negative wage mark-up shock”…

Ja, det här är internsnack men också blodigt allvar. Den neoklassiska ekonomin har dött men verkar inte ha märkt det själv. Liket vandrar vidare. Visserligen skriver ekonomen Olof Rydström så här:

Det otänkbara har hänt. En hel generation ekonomer upplärda med den amerikanska ekonomin som standardmodell tvingas nu inse det oerhörda: Modellen och verkligheten har gått skilda vägar.

Men jag är skeptisk till om en hel generation verkligen vill inse något. Neoklassikerna är nedgrävda i sina institutioner och de är mentalt inne i sina bunkrar, de lär inte ge upp så lätt. Och samma skepsis visas av Rydström:

... att bryta USA-fixeringen inom ekonomkåren lär ta tid. När själva Nationen med stort N i begreppet ”nationalekonomi” inte längre är föredöme - ja, då kanske hela tanken på en för alla länder identisk ekonomisk modell har kollapsat. Vad kommer istället? Risken är, hur som helst, stor att vi i ytterligare ett decennium har en långsiktigt felaktig standardmodell. En lärobok i nationalekonomi utan någon nation som föredöme tycks ännu långt borta.

På slutet kommer alltså en intressant fråga: bör det finnas flera (eller kanske ingen alls) standardmodell för hur nationalekonomi skall se ut, anpassad efter lokala omständigheter? Vad man kan säga är väl att den nuvarande standardmodellen inte ens fungerar i sina hemländer, men det behöver ju inte betyda att det inte är omöjligt att utforma en modell som passar alla. Fast då får man ju problemet att en bred modell kan bli så bred att den inte förklarar någonting. Det tål att funderas på. Och det här är ju inga oskyldiga små diskussioner, även om vissa utövare av nationalekonomin kan förefalla som verklighetsfrånvända kufar. Varför inte avsluta med ett par citat från doktor Karl Marx, från första bandet av Kapitalet:

På den politiska ekonomins område möter den fria vetenskapliga forskningen inte bara samma fiender som på alla andra områden. Den egenartade naturen av det ämne den behandlar frammanar och mobiliserar emot den de häftigaste, mest småaktiga och hatiska lidelserna i ett människobröst: privatintressets furier.

...

I Frankrike och England hade bourgeoisin erövrat den politiska makten. Från den tiden tar klasskampen, i både teori och praktik, alltmer utpräglade och aggressiva former. Den klämtar själaringningen över den vetenskapliga borgerliga ekonomin. Nu gäller det inte längre, om den ena eller andra teorin är sann, utan om den är för kapitalet nyttig eller skadlig, bekväm eller obekväm, av polisen förbjuden eller inte. I stället för oegennyttiga forskare kommer lejda slagskämpar, i stället för objektiv vetenskaplig undersökning apologeternas onda samvete och dåliga avsikter.

Med andra ord: tjänar mäktiga intressen på att en egentligen död standardmodell får livsuppehållande åtgärder så kommer den att få livsuppehållande åtgärder, och de som har andra ideer om det hela kan råka ut för hela repertoaren från förtigande, över förlöjligande, till förföljelse. Den kommer förmodligen att leva kvar så länge kapitalismen gör det.

Var det allt?

Jag skrev i ett tidigare inlägg om socialdemokratins utveckling, eller snarare avveckling: från systemförändrare till systemförvaltare och slutliga undergång tillsammans med det system man förvaltar. En man som anses tillhöra de radikalare socialdemokraterna skriver i Aftonbladet:

Kapitalismen måste återregleras och inbäddas i en demokrati som sätter människans och samhällets behov före storfinansens. Att dagens fördelning av vinst, lön och risk är sjukt sned gör att samhällena kantrar, går sönder.

Radikalt? Vad är det för radikalt med att försöka rädda ett system vars yttersta mål är "vinst, lön och risk". Vad Daniel Suhonen gör är att gräva upp en socialdemokratisk paroll som jag minns hånades redan omkring 1970. Vassa kritiker påpekade att parollen "ökad jämlikhet" faktiskt kunde skrivas om som "begränsad jämlikhet"!

Skriver man om "människans och samhällets behov före storfinansen" kunde man lika gärna klämma till med slagordet "rädda storfinansen". Och läser man texten så är det väl dit man kommer. Man skall bevara ett ekonomiskt system som till och från gör att "samhällena kantrar, går sönder". Vad är det för vettigt med det? Det är som att ge lite piller till en svårt människa så att denne åtminstone håller sig vid liv, men inte tillgripa verkligt effektiva och kraftfulla mediciner som skulle kunna bota patienten till ett nytt och friskt liv. Det är faktiskt rätt ynkligt. Systemet håller på att köra slut på sig själv, nya öppningar ses längre fram, men beskäftiga socialdemokrater lappar och lagar det ynkliga vraket i stället för att låta det gå till botten. Om detta är allt de har att komma med är det inte mycket.

PS. Lena Sommestad har ett nytt inlägg. Möjligen pekar det lite längre, jag vet inte.

Det är dags att våga tänka nytt om samhällsekonomin. Vi vet att långsiktig ekonomisk utveckling i grunden bygger på människors kompetens och förmåga: hälsa, utbildning, graden av social tillit. Alla dessa resurser fördärvas nu i kampen för att rädda euro-projektet och bankerna. Formulera alternativet!

Att "tänka nytt" kan innebära att man slutar traska på i gamla spår med en karta som inte längre stämmer med terrängen. Vi får se hur det går med det. Gör mig gärna glatt överraskad! DS

När ondskan kryper in under godhetens mantel

Förr sade man att "först kommer missionärerna, och sedan kanonbåtarna". Det som först verkade vara ädel och självuppoffrande verksamhet blev täckmantel för helt andra politiska och ekonomiska ambitioner, med mord och plundring, krig och ockupation. Har det blivit bättre? Man kan undra om det kanske i stället blivit sämre, i och med att mängden hjälporganisationer ökat och de aggressiva makterna alltmer oblygt anstränger sig för att använda hjälparna som sina ombud, alternativt själva försöka låtsas vara hjälpare. Gunilla von Hall skriver om det i Svenskan, och sammanfattar problematiken:

Humanitära hjälporganisationer ses inte längre som neutrala aktörer i många konflikter utan som del av den västerländska politiska agendan – och därmed som legitima måltavlor för attacker.

Det är olyckligt. Men faktum är att humanitär hjälp politiseras, militariseras och bunkrar in sig alltmer. Regeringar donerar bara pengar till vissa utvalda hjälporganisationer, militära styrkor har börjat agera hjälparbetare och biståndsarbetare bunkrar in sig i skottsäkra bilar med beväpnade vakter. Allt detta provocerar och blandar samman motiv. Det humanitära hjälparbetets tre grundpelare – neutralitet, oberoende och opartiskhet – svajar.

En definition av ondska går ungefär ut på att man för sina egna syften använder människor på ett sätt som de inte vill själva och som är skadligt för dem. Passar inte det rätt bra på vad som händer när USA, NATO och kanske andra aggressiva grupper försöker ta över hjälpen för egna milt sagt tvivelaktiga mål? Naturligtvis kommer falskspelet att avslöjas, och därmed inträffar det som Gunilla von Hall beskriver (och hon är ju verkligen inte den förste som gör det!): alla hjälpare kan misstänkas vara ombud för fienden och därmed bli möjliga mål för attacker. Vilka drabbas hårdast av det? - Hjälporganisationerna kan dra sig ur områden som blivit för farliga, men kan lokalanställd personal och de personer som skulle hjälpas också göra det? När militära aktioner och hjälpverksamhet rörs samman, som i Afghanistan, blir slutresultatet ett ondskefullt angrepp på människor som drabbats av årtionden av krig och naturkatastrofer, och pratet om hjälp faller samman till ett hycklande pladder.

Chimpanser och känslor

Under hela den här bloggens existens har jag då och då behandlat frågan om vad det är som gör samhällsbildning och kultur möjliga. Jag har tyckt att det ståndpunkt som säger att en del egenskaper som är nyttiga för samhällsbildning måste vara nedärvda låter rimlig. Det gör jag fortfarande. En del forskare studerar våra närmsta släktingar bland de stora aporna, och i synnerhet de som visar upp någon form av altruistiska beteenden, för att också lista ut bakgrunden till människans oerhört framgångsrika samhällsbyggande. Bin och myror bygger också samhällen, men inte av vår dynamiska typ. Samtidigt kan den sortens studier hjälpa oss att förstå de giftpiller som finns inbyggda i våra samhällen, och de minor som kan spränga dem i bitar om vi inte ser upp.

I brittiska Guardian finns en artikel med ett par små filmer som kan sammanfattas som "chimpanser och känslor för döden". Egentligen kommer de inte med något nytt, men mycket vetenskap fungerar på det sättet: man gör en undersökning som i stort bekräftar det man vet sedan tidigare, men under resans gång kommer ändå nya detaljer fram. Bryr vi oss om att våra nära är döda kan det betyda något för uppfattningen av oss själva. Tänk på ett bondesamhälle där förfädernas gravar är oerhört viktiga som symboler för sammanhållning över många generationer - eller en splittrad värld med massomflyttningar av folk, där många knappt ens vet vad farfar hette och var han kan vara begravd. Det kan ha betydelse.

En bild som jag hade i ett inlägg vintern 2010. Livet är annorlunda när man förstår att det har ett oundvikligt slut.

Morjärvsmannen och det verkliga spioneriet

Så här såg det ut i Aftonlövet och Excessen - men hur Svenskans framsida såg ut visas inte upp

Den sorglustiga historien med "Morjärvsmannen" 1976 har blivit bok. Lite minns jag väl när jag läser artikeln i Svenskan. Det var först en jättebomb som efter en kort tid inte ens kunde hävdas vara en liten smällare, och ett i raden av det svenska säkerhetsetablissemangets konstigheter och misslyckanden. Eller var det så konstigt egentligen, eller logiskt med tanke på hur de inblandade personerna fungerade?

Riktiga spioner är militärer och heter ibland Stig i förnamn. Stig Wennerström, Stig Bergling. Eller också heter de något annat, men de har åtminstone tillgång till hemligheter av betydelse för försvaret. Har man inte tillgång till sådana är man tämligen värdelös som spion. Årtionden av inrikesspionage kunde inte prestera några spioner som hade Sveriges Kommunistiska Parti som bas men det hindrade inte att övervakningen fortsatte. Gratis lär det inte ha varit, men det höll väl några lågkompetenta poliser sysselsatta med meningslöst terapiarbete. Vi kan väl säga som det var: det var överhetens sätt att jaga och försöka skrämma den del av oppositionen som kunde tänkas ha systemkritiska ideer. Och i skuggan av detta kunde de riktiga spionerna gneta på för Sovjet medan Sverige spelade under täcket med NATO, alltmedan det svenska folket hölls i okunskap om hur det verkligen förhöll sig.

Det kanske är samma sak idag. Terroristjakt som täckmantel, och i skuggan av den kan agenter för främmande makt och deras svenska kontakter jobba på utan större risk för avslöjande. Har någon israelisk agent någonsin avslöjats i Sverige förresten? Har man ett omskrutet spioneri som jobbar över hela världen vore det väl märkligt om det inte fanns i Sverige också. Någon gång kanske det avslöjas att de hade något finger med i spelet när några familjer i Göteborg utsattes för brutala överfall av polisen. Eller om det var något av USA:s alla spionorganisationer som drog i trådarna ... hur som helst, de riktigt fula typerna jobbar helst i det fördolda, de går inte runt och skojar om att de är spioner.

En smärre korrigering

Jag skrev igår ur minnet att jag sett att man stängt av elen till mobiltelefonmaster i Kalifornien inför väntade demonstrationer. Som vanligt var det både rätt och fel med minnet, vilket framgår om man läser det här. Det var tillgången till mobiltelefonnätet i några stationer i San Fransicos tunnelbana som hade stängts ned därför att det var demonstrationer på gång mot att en man dödats. En del är upprörda och tycker att detta inskränker det fria ordet.

Känns inte detta igen litegrann från England förresten? En i och för sig kanske tvivelaktig figur utsattes för en utomrättslig avrättning på gatan av några poliser, de anhöriga går till polisstationen men får ingen reaktion där, och först därefter bryter kravallerna ut. Och eftersom en del av dem verkar samordnas genom "sociala nätverk" så börjar regeringen tala om att stänga ned nätverken fastän det verkliga problemet inte ligger där.

Rent generellt kan man säga att rörelser som helt bygger på att man kan använda mobiltelefoner och datorer bör vara försiktiga och ha alternativa sätt att nå varandra och allmänheten i stort ifall myndigheterna bestämmer sig för att sätta ner järnhälen. Det gäller såväl i arabvärlden som här hemma. Rätten att sprida och ta emot information och åsikter kan inte tas för givet.

Rundgång och ojämlikhet

Jag vill bara uppmärksamma om att bloggen Gemensam välfärd har uppmärksammat de inlägg jag nyligen skrivit om konstigheter med exportöverskottet.

Titta på vad man skriver, för där har man lagt till ett intressant diagram som visar hur den så kallade gini-koefficienten utvecklats i Sverige sedan 1975. Gini-koefficienten mäter ojämlikheten i ett land. Studera diagrammet och notera att det verkar vara ett tydligt samband mellan ökande ojämlikhet och de kriser vi sett i landet sedan senare delen av 1900-talet. Skall vi se krisen som ett sätt för överklassen att hävda sina intressen? - Det verkar ju logiskt: under krisen har vanliga knegare svårare att försvara sina positioner, särskilt om de vanliga knegarnas organisationer sviker och dess toppar vinglar över till motståndarsidan. Följden blir att motståndaren, överklassen, kan kapa åt sig mer av vad samhället producerar, och ojämlikheten ökar.

För töntiga för att stämmas?

Man bör vårda sina läsare och deras kommentarer. Det brukar jag göra genom att dels svara på kommentarer i allmänhet, dels genom att ibland plocka upp intressanta kommentarer till nya bloggposter. Som den här som gjordes på ett av mina "diagram-inlägg".

Nu haltar även SonyEricsson, alla stämmer alla i den exploderande smartphone marknaden. Apple stämmer, Samsung, HTC, Motorola etc, Samsung, HTC etc stämmer Apple, Nokia stämmer Apple osv för påstådda patent intrång och design kopiering. Ingen stämmer SonyEricsson! Det är inte bra då ligger de inte i sk framkant och ses som ett hot av konkurrenterna. Om inget annat så får inte minst Apple massor med rubriker för alla sina stämningar av konkurrenterna, en reklam god som någon att ständigt vara med i nyhetsrubrikerna. :-)

För den som har svårt att uppfatta poängen så säger Teckentydaren här att SonyEricsson är så borta och meningslöst att det inte är någon idé för de andra bolagen att försöka lägga ut krokben i form av stämningar om patentintrång och andra ofinheter! Om bolaget inte uppfattas som ett rejält hot så kan man undra hur dess framtid är? Har man några nya fina produkter att plocka fram, eller ...?

Och så kör vi ett diagram som kommit in via tips-kanalen igen - klicka upp till läsbart format!:

Vad har vi för intressant här då? - Jo, Sveriges BNP, totala privata och offentliga konsumtion, samt export från 1950 och framåt. Ekonomi är ingen exakt vetenskap brukar jag framhålla, men man kan åtminstone studera tendenser. Och den ökning av exporten som blev märkbar från slutet av 1960-talet ("det som är bra för Volvo är bra för Sverige") fullständigt exploderade efter 1990. Och detta skedde samtidigt som BNP och inhemsk konsumtion temporärt hade ett kraftigt fall. Lider vi inte av sviterna av den kuren ännu?

Birger ryter i repris

Birger Schlaug återpublicerar på sin blogg en riktigt rejäl salva från år 2000. Göran Persson är värd förakt i EMU-debatten. Även om jag är tveksam till att förakta folk (det kan leda tankarna och handlingarna fel) så har Schlaug rätt i att verkligen ifrågasätta den moraliska nivån hos etablissemanget, inklusive de socialdemokratiska ledarna, vad det gäller såväl EMU som en del andra saker under årens lopp.

Och vi kan ju konstatera att just vad det gäller EMU prickade Birger Schlaug in de väsentliga argumenten:

Det EMU-anhängarna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet måste svara på är huruvida de anser att EU utgör ett optimalt, eller ens rimligt, valutaområde.

Inom EU är det ju sällan, för att inte säga aldrig, som hela unionen har samma utveckling under samma tid. Att EU:s centralbank skulle föra en räntepolitik som skulle passa allt från Grekland till Sverige ter sig tämligen osannolikt. Det sannolika är att den anpassas efter den situation som uppstår i centrala delar av EU, inte efter svenska utgångspunkter. En gemensam ränta kommer naturligtvis då att slå hårt mot de delar där arbetslösheten är hög samtidigt som den riskerar att öka inflationen i överhettade områden.

Detta är en följd av att EU på intet sätt är ett rimligt valutaområde.

Visst kan man tänka sig stora valutaområden, men man måste faktiskt fundera över vad som är optimalt. Det finns väl ändå ingen som med hedern i behåll kan påstå att hela unionen från Grekland via Tyskland till Sverige kan betraktas som det.

Grekland var det ja ... och "hedern i behåll" ... men vad har heder med detta att göra, om man råkar vara partibyråkrat?

Det finns politiker i vårt land som står för EMU och vad projektet innebär - de är värda respekt. Men de som förnekar och låtsas att det handlar om något annat än vad det gör är ju bara värda förakt. Mest lurade blir ju egentligen de socialdemokratiska valarbetarna - de förses med argumentation (jämför alkoholfrågan eller den så kallade miljögarantin inför folkomröstningen om EU) som ledningen ju vet är rena rama lögnen. Valarbetarna, gräsrötterna, de som litar på partiledningen, blir direkt utnyttjade för partiledningens syften.

Tja, man kan ju undra vad gräsrötterna säger - om de har ryggrad nog att säga något? Borde inte några av dem släpas ut i ljuset och avkrävas en förklaring?

Det var det där med domedagen, ja ...

Kanske en och annan borgerlig läsare av Svenskan satte morgonfikat i fel strupe vid läsandet av slutklämmen på vad krönikören Anna Laestadius Larsson skrev för någon dag sedan:

Det känns overkligt. Som att vi i flera decennier har låtit ett gäng backslicksnubbar spela Nya Finans. Fast med riktiga pengar. Våra pengar. Utan att säga ifrån. För att vi alla, i hela västvärlden, levt i samma bubbla. Småfolket, finansmännen och hela nationer. På lånade pengar. I hopp om att göra oss en hacka. Och i stället för att amortera i goda tider har vi påhejade av ett ständigt tillväxt- halleluja, konsumerat allt fler varor som vi egentligen inte behöver – och sällan frågat under vilka omständigheter de egentligen har producerats. ...

Tänk om det här är straffet? Kanske är det här nu, ögonblicket vi så länge fruktat, armageddon, ragnarök, domedagen? Världens ände, i alla fall som vi hittills känt den. Vi kan knappast säga att vi inte förtjänat det. Däremot skulle vi kunna ta chansen och bygga upp något nytt ur askan av det gamla ekonomiska systemet. Något långsiktigt och hållbart.

Tycker det där låter som vad socialister (riktiga sådana, inte tomtarna i dagens partier) alltid har sagt. Det där med att "alla" levt i samma bubbla kanske vi kan ta med en nypa salt, det finns några som inte tillhör den krönikeskrivande medelklassen, men låt oss lämna den detaljen åt sidan: de två sista meningarna låter som om tvivlens frön börjar växa upp till stora plantor, i och med att kriserna blir allt svårare att skjuta ifrån sig. Jag antar att hela sista stycket skulle kunna passa in i en dyster protestantisk, varför inte laestadiansk?, predikan om synden och dess straff, men att det på andra sidan straffet kan finnas en bättre framtid. Men då krävs det bot och bättring! - Man kan också definiera det som att verkligheten tvingar sig fram som en frisk vind bland nyliberalismens unkna träskdimmor!

Att man börjat snegla ängsligt åt en vacklande medelklass är inget nytt. Jag nämnde saken för för nästan 2½ år sedan, i samband med den första fasen i den pågående krisen och oro hos den engelska polisen för att dessa halvprivilegierade skikt skall gå ut på gatorna. Samma engelska farhågor kommer fram, bland många andra, i en post på Naked Capitalism. Där refereras inledningsvis till forskning som vill visa på sambandet mellan politisk instabilitet och offentlig ekonomisk åtstramning mellan 1919 och 2009.

Det intressanta är att det rör sambandet just mellan åtstramningar och oro, det är inte samma sak som när konjunkturnedgångar orsakar störningar. Jag antar att man kan säga att åtstramningarna vilar på synliga politiska beslut medan sambandet mellan politik och konjunktur kan vara svårare att se. När en stat beslutar om att skära ner det ena och det andra (samtidigt som man öser in pengar i företag som är "för stora för att få falla") finns det politiker som kan anses ansvariga och därmed lämpliga att kasta hårda saker på. Forskarna tror sig ha kommit fram till att det just är åtstramningar som orsakat mycket av oron.

Ibland är sambanden svårare att se, som under de senaste engelska upploppen där det knappast ställts några politiska krav. Men tar man "poll-tax"kravallerna som skadade den dåvarande Thatcher-regimen svårt är det ju mycket klart, staten ville ta ut en skatt som många kände som synnerligen orättvis. Samma är det ju med alla sorters nedskärningar och utförsäljningar av offentlig egendom - de grundas på att någon tar ett beslut, de är svåra att dölja. Att dessa nedskärningar sannerligen inte delas rättvist är dessutom sårande för den instinkt för just rättvisa som vi har nedärvt från våra förfäder. Därmed förvandlas besluten till explosivt material, det exploderar på gatorna och överheten blir skrämd.

Ännu så länge försöker man stävja en del oro genom att blockera kommunikation (man stängde av elen till mobiltelefonmaster i Kalifornien för någon dag sedan när demonstrationer hotade läste jag någonstans) men som erfarenheterna från Egypten och Tunisien visar räcker det inte. Man kan undra om eliten i Storbritannien och USA har planer på att skicka ut militär på gatorna för att möta allt hårdare protester om den vanliga polisen inte räcker till och nedsläckning av "sociala media" inte fungerar? Och hur pålitliga kommer soldaterna att vara i det läget?

I och för sig " ...  skulle vi kunna ta chansen och bygga upp något nytt ur askan av det gamla ekonomiska systemet. Något långsiktigt och hållbart." Men det är förmodligen för mycket begärt av en parasitär elit som klamrar sig fast med alla medel. Det är bara bra om medelklassen, krönikörer eller ej, börjar vakna upp till den reellt existerande världen. Den borgerligen ekonomen Roubini, utskrattad som "doctor Doom" när han siade om den senaste krisen redan innan den bröt ut, säger till Wall Street Journal:

Karl Marx had it right. At some point, Capitalism can destroy itself. You cannot keep on shifting income from labor to Capital without having an excess capacity and a lack of aggregate demand. That's what has happened. We thought that markets worked. They're not working. The individual can be rational. The firm, to survive and thrive, can push labor costs more and more down, but labor costs are someone else's income and consumption. That's why it's a self-destructive process.

Det här låter som den kända "katastrofteorin" som var på tapeten i början av förra århundradet. Kommer kapitalismen att falla genom en självförvållad katastrof? Marx kan tolkas åt det hållet, men då blir det en ganska tveksam tolkning. Jag misstänker att kapitalismen å ena sidan kommer att fortsätta att orsaka katastrofer, men att den måste ha hjälp att bli bortburen till historiens sophög eftersom den inte har vett att gå dit själv. Den lyder inte regeln att det är bäst att lägga av när man står på toppen.

Men när åsikter av det här slaget blir vanligare i vanliga media kan det vara något på gång.

Vet de ens vad ett positiv är?

Det finns folk som inte gillar uttrycket 'trasproletariat', eller 'lumpenproletariat' som det också kan heta. En och annan verkar till och med tro att dessa människor är en proletär förtrupp i kampen mot kapitalismen (vilket inte är något som Marx och Engels ställde upp på som vi skall se nedan). Andra tycker att uttrycket vittnar om bristande respekt eller till och med människoförakt - Birger Schlaug som annars ofta skriver bra skrev fel i det avseendet en gång minns jag. En sund och realistisk skepsis är inte fel. Vi kan anta att de flesta människor oftast är snälla och hyggliga även i trasproletära distrikt, men i denna mängd kommer det fram figurer som varken är snälla eller hyggliga och det får man ta i beräkningen. I de fina kvarteren på andra sidan stan kanske antalet snälla och hyggliga människor är färre, men de sysslar med annan sorts brottslighet (utom en och annan bortskämd överklassunge som plötsligt får för sig att det vore kul att sticka ut med kravallgänget och plundra någon butik - även detta kan säga något om kravallernas borgerliga tendens).

Från Dagens Nyheter:

Strax före midnatt på torsdagen avled en 68-årig man på sjukhus, till följd av de skador han fick under kravallerna i Ealing på måndagen. ...

Enligt vittnen ska han ha blivit attackerad bakifrån när han försökte släcka en anlagd brand. Richard Mannington Bowes fick allvarliga skallskador under attacken. ...

– Jag såg honom ligga på marken. Upprorsmakarna hade satt eld på en soptunna och hoppade på honom när han försökte släcka elden, säger Jim, som blev vittne till händelsen, till Sky News. ...

En lokal butiksinnehavare, som av rädsla för repressalier från ungdomsgäng inte törs gå ut med sitt namn, beskriver Bowes som en vänlig själ, en harmlös person.”Han var det den typen av person som kunde säga till folk ”att inte ställa skräp här”. Han brukade alltid plocka upp skräp och se till att det såg snyggt ut på gatan” ...

Ja, detta är tidningsrapporter som man inte helt kan gå i god för. Man skulle till och med kunna påstå att staten skickar in provokatörer för att göra sådana här saker för att svärta ner upproret, men det låter ärligt talat långsökt. Lokala brottslingar är säkert helt kapabla till detta. Men vad är det för förhållanden som gjort dem till brottslingar? Vilka vägar ut ur slummen finns det för den som är född där? Finns det inte sociologiska undersökningar som visar att utvägarna som fanns för säg femtio år sedan nu i stort sett är stängda?

***

Här är några citat från doktor Karl Marx' skrifter, nämligen Kommunistiska Manifestet, Klasstriderna i Frankrike 1848-50 samt Louis Napoleons 18:e brumaire.  En bit ner noterar Marx likheten mellan den härskande eliten och trasproletariatet när han beskriver historien omkring 1848 års revolution i Frankrike. Kan man inte säga att det rör sig om två grupper utan vare sig ansvar eller framtid, men som hänger sig kvar med alla medel? Det är svårt att se något progressivt vad det gäller människor som plundrar butiker i sitt närområde men inte orkar åka tunnelbanan några stationer och ge sig på storkapitalet. Det är typiskt att upploppen inte har något vettigt program eller paroller. En progressiv rörelse skulle kunna lägga fram hur många bra krav som helst, men de här människorna verkar inte klara av det.

Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.

Särskilt bland det borgerliga samhällets spetsar florerade mer och mer de osunda och liderliga lustar, som oupphörligt kolliderade med de borgerliga lagarna. Ty den rikedom, som kommer från spelvinster, söker enligt sin natur sin tillfredsställelse i excesser, där pengar, smuts och blod flyter samman. Finansaristokratin är, både när det gäller att förvärva rikedom och att njuta av den, ingenting annat än ett återuppståndet trasproletariat på den borgerliga samhällstoppen.

Det fanns alltså bara en utväg: att ställa en del av proletariatet mot den andra.

För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1.000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa - en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär. De rekryterades i sin mest påverkbara ålder, i stånd till de största hjältedåd och överspända offer, liksom till de gemenaste skurkstreck och den smutsigaste korruption. 

Lazzaroni kallade man i Italien avsigkomna element, trasproletärer. Dessa element utnyttjades ofta av förtryckarregimer för kontrarevolutionära ändamål.

Under förevändning att bilda en välgörenhetsförening hade man organiserat Paris' lumpproletariat i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Förutom ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, förutom förkomna och äventyrliga element från bourgeoisin bestod den av lösdrivare, avskedade soldater, frigivna tukthusfångar, förrymda galärslavar, skojare, gycklare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, spelare, sutenörer, bordellvärdar, sjåare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt hela den obestämda, löst sammansatta, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème.

Jo, jag undrar verkligen hur många av dagens kravall-aktörer som ens vet vad ett positiv är? - Det viktigaste sättet för att på sikt oskadliggöra trasproletariatet är att plocka bort de samhällsförhållanden som tillåter ett trasproletariat på den borgerliga samhällstoppen.  Den förruttnelse som finns i toppen möter den som finns i botten, och det gör livet väldigt otrevligt för den överväldigande majoriteten av människorna, de som är den verkliga basen för en grundläggande omvandling av samhället. 


Det behövs ett stenhårt reformarbete för att få bort slum, arbetslöshet och andra förhållanden som gör de flesta människor förtvivlade och desperata, men som samtidigt blir den mylla där planlösa våldsutbrott växer fram. Det löser man inte genom att polisen får rätt att döda folk på gatorna i något som ser ut som utomrättsliga avrättningar - det var ju en sådan händelse som utlöste de senaste kravallerna, och blir samhällets svar bara ännu mer polisinsatser blir förmodligen smällen ännu värre nästa gång det smäller. Kanske det är detta överheten vill: det sitter ju bra med några korkade upplopp då och då som kan tjäna som skrämskott för folk i gemen hur otäckt det är med revolution.  Och då kan man lugnt fortsätta med sina "sparpaket" och "åtstramningar", vare sig det är i England, Sverige, Frankrike eller något annat land där kapitalismen numera har allvarliga cirkulationsrubbningar. Marx har rätt: trasproletariatet är främst reaktionens stödtrupper!