Biologiskt utdöende för framtidspartiet?

Några lösa funderingar så här på söndagsförmiddagen innan det blir dags att peta ihop lunchen. Jag såg någonstans att medlemsantalet hos socialdemokraterna sjunkit till under etthundra tusen. Eftersom det nämndes att partiet hade 108 000 medlemmar när Juholt-affären skrällde för inte så länge sedan så betyder det en medlemsminskning på minst 8 procent under ett års tid.

En sådant frånfall bör betraktas som ganska allvarligt, men hade det skett påfyllnad av yngre krafter hade det funnits en viktig mottendens. Men jag har (återigen någonstans) sett att medianåldern i partiet drar iväg mot 63 (eller var det 64? var det över hela riket eller gällde det Norrbotten?) år. Eventuellt kan någon kunnig läsare bekräfta eller dementera?

Och vad har vi då? - Det ser ut som en rörelse i utdöende, helt enkelt för att medlemmarna bokstavligen lämnar jordelivet. Även om SSU-are väller in i partiet är väl inte den stormfloden så mäktig som den var för hundra år sedan och kan inte kompensera att gamlingarna försvinner. Hur många riktiga SSU-are finns det numera? Tiotusen-femtontusen? Och i vilken utsträckning söker sig längre yngre begåvningar med karriärinriktning och socialt samvete mot SSU och Partiet? - Det är nog klent med det. Då blir det ytterligare en uttunning: rekryteringen av klipska människor minskar, kvar finns karriärister utan socialt samvete.

Här kommer nya generationer fram för att ta över efter åldringarna. Så verkar det inte vara i Partiet med Stort P!

Sammanfattningsvis: den jättelika socialdemokratiska organismen verkar nu kännetecknas av fenomen som dyker upp mot livets slut. Organen hackar och förtvinar, men förmodligen hålls modet uppe ännu en tid. Och som offentligt finansierad inrättning kan ju partiet faktiskt leva kvar rätt länge utan någon större mängd medlemmar.

Om man drömmer om att slippa dessa politiska bilskojartyper ... blir det nog ingen lunch.