Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).
Eller vad sägs om detta:
Att ett nästan feodalt agrarland som Ryssland skulle gå i spetsen för en socialistisk revolution, var för den äldre marxismen en orimlig tanke, och väntan på stödet från en "världsrevolution" i de kapitalistiskt framskridna staterna därför naturlig. Stalins program för socialism i ett enda land kom från denna synpunkt som något nytt.
Om å andra sidan en snabb industrialisering skulle bli möjlig, allrahälst om den skulle innebära någon tillnärmelse till socialism, fanns knappast någon annan form än en centralistisk statssocialism. Utvecklingen i Sovjetunionen har naturligtvis spelat en ofantlig roll för idealbildningen i alla kommunistiska partier men förklarar inte helt, varför kommunisterna också i de västliga länderna bundit sig så hårt vid en rätlinjig och schematisk statssocialism. (sid. 12).
Det finns en linje mellan de här två, om man drar linjen via Marx' och Engels tidiga funderingar om möjligheten att skapa ett samhälle där individerna kunde utvecklas fritt. Men de västliga kommunistpartierna verkar inte ha haft de intellektuella resurserna att ta tag i de här frihetsfrågorna, vilket väl delvis berodde av att det största och viktigaste partiet - det sovjetiska - hade tyngre frågor av överlevnadsnatur att brottas med. Sovjet måste arbeta efter de egna förutsättningarna, men de västliga partierna kunde (kanske) ha slagit in på en annan väg.
4 kommentarer:
Att de västerländska kommunisterna var upphängda på Ryssland var kanske inte så konstigt, det var ju så de definierade sig själva.
Men om man ändå ska skriva kontrafaktisk historia var det givetvis en tragedi att arbetarpartierna splittrades 1917. Åtminstone i Sverige var ju konfliktfrågan att parlamentarikerna sögs in i det spelet och att detta påverkade hela partiet. Hur mycket bättre hade det inte varit om man hade hittat en konstruktiv lösning på den konflikten istället för att surt dela upp sig på en grupp som avgudade parlamentarismen och en som avgudade Ryssland.
T.ex. kunde man ju ha delat upp sig rent organisatoriskt på en grupp som skötte det parlamentariska och en större och viktigare grupp som skötte massmobiliseringen. Man hade ju redan tidigare delat in sig i fack och parti, utan problem.
Men det verkar som förmågan till pragmatiska lösningar inte var vidare stor, varken i Sverige eller i andra västeuropeiska länder. Att vara ideologisk beträffande målen och pragmatisk beträffande medlen är tydligen en svår konst.
Fokuset på staten måste brytas hos de västerländska socialisterna.
http://www.di.se/artiklar/2013/4/23/offentlig-shopping-rusar-i-det-tysta/
Detta är bara en del av ett pågående projekt med IT-styrsystem, upphandling osv. att skapa en virituell organisation. Staten håller på att viritualiseras. Staten som intermediär har nog inte socialisterna en plan för hur de skall tas med, trots att denna ger dem helt nya möjligheter. Den virituella staten som som den utvecklas nu gör staten till en intermediär som bara shoppar loss hos kapitalisterna, politikerna lever på ett moln för sig själva och låter kapitalisterna sköta folket. Att då som S och V envetet sikta in sig på staten och vägra använda illojala metoder (så som deltagardemokrati, demonstrationer osv) är en återvändsgränd. Väl i kontroll av det virituella bolaget som bara är en upphandlingsorganisation har de inga andra redskap än handel för styrning och vad kan man handla? Jo det som erbjuds en av en kapitalist. Således kommer man ingenstans utan att ändra sin taktik dramatiskt.
Wigforss är väldigt förlegad. Jag ser inte hur man skall gå fack-vägen fram längre. Facken fanns inom industrialismen som en rest från gamla skråväsen och de fungerade i en mindre dynamisk värld där det var realistiskt att arbeta med samma sak hela karriären, då kunde inspiration från skråväsen duga. Men i den moderna tiden är inte fackindelningen en stabil mobilisering av arbetaren, jag har varit med i 4 fackförbund under min levnad, alla under ganska korta perioder. Inte tillräckligt för att låta sig mobiliseras och arbeta långsiktigt.
Så det krävs att man hittar andra stabila saker att organisera folk runt, företeelser som inte upplevs som tillfälliga och meningslösa att satsa på.
Vi får se vart det leder. Har bara läst några sidor ännu, men jag tror att man kan jobba med Wigforss från olika sidor.
Tja, det är iofs sant. Det handlar om att jobba med facken för att på så sätt driva reformer. Det kanske skall till andra organisationer, men det är definitivt så det måste gå till. Så det går till i Venezuela.
Skicka en kommentar