När man funderar över Ukrainakrisen
och andra kriser på senare år (som Libyen och Syrien) kan det vara
värt att titta vad Lenin skriver:
Karakteristiskt
för imperialismen är just dess strävan efter att annektera inte
blott agrarområden utan även högt utvecklade industriområden
(Tysklands lystnad efter Belgien, Frankrikes efter Lothringen). Att
delningen av världen redan fullbordats tvingar nämligen för det
första staterna att vid en nyuppdelning sträcka händerna
efter alla slags områden, och för det andra är det
betecknande för imperialismen att ett fåtal stormakter tävlar om
hegemonin, d.v.s. strävar efter att bemäktiga sig områden inte så
mycket direkt för sig själva som för att försvaga motståndaren
och undergräva hans hegemoni …
Slutet på citatet verkar passa bra på
Ukrainakrisen. Staterna som ingår i USA:s lag klarar sig alldeles
utmärkt utan Ukraina, men vill man pressa tillbaka Ryssland är det
ett måste att kontrollera detta land. Om lag USA misslyckas med det
har man framöver ett Ryssland som inte är svagare, men kanske
starkare än tidigare. Och själv har man tappat styrka och prestige. Detta betyder inte att kontrollen över
naturresurser och industri är oväsentliga i den här krisen, men de
verkar inte vara avgörande. Det handlar om makt, om
inflytandesfärer.
Skulle man inte kunna tänka sig ett
imperialistiskt förbund som omfattar alla betydande makter och som
samarbetar och lägger hela jorden under sig? Teoretiskt är det
möjligt. Men praktiskt? - Det första Gulfkriget mot Irak var en
sådan stor koalition, den påminde om hur de samarbetande stormakter
slog ner Kina år 1900. (Det var styrkor från USA, Japan, Ryssland,
England, Frankrike, Italien, Portugal och Österrike som samverkade.)
Men vi vet också att stormakternas förbund från 1900 sprack genom
första världskriget 1914. Jag gjorde reflexionen att koalitionen
mot Irak skulle kunna gå samma väg. Och nu är vi där, nästan.
Här har vi
ytterligare citat från Lenin om möjligheter för imperialister att
samarbeta. Det fanns sådana teorier i början av 1900-talet:
Låt oss anta, att samtliga
imperialistiska makter ingår ett förbund i avsikt att "fredligt"
dela de nämnda asiatiska länderna - detta vore ett "internationellt
förenat finanskapital". I det 20:e århundradets historia har
vi faktiskt exempel på sådana förbund, t.ex. stormakternas
förhållande till Kina. Frågan är, om det vore "tänkbart"
att antaga, att sådana förbund - under förutsättning av
kapitalismens fortsatta bestånd ... kunde bli långvariga? Att de
skulle utesluta slitningar, konflikter och kamp i alla möjliga och
tänkbara former?
Det är tillräckligt att klart
uppställa denna fråga för att förstå, att svaret inte kan bli
annat än nekande. Ty under kapitalismen kan man inte tänka
sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och
inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som
deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt,
finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem
som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av
enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte
förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var
Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska
styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med
Japan i förhållande till Ryssland. Är det "tänkbart"
att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna
under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut
otänkbart.
I den kapitalistiska verkligheten...
är därför "interimperialistiska" eller
"ultraimperialistiska" förbund - oavsett i vilken form de
slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en
annan imperialistisk koalition eller i form av ett allmänt förbund
omfattande alla imperialistiska makter - ofrånkomligen
endast "andhämtningspauser" mellan krigen. Fredsförbunden
förbereder krigen och uppstår i sin tur som en följd av krig,
fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de
växlande formerna i den fredliga och den icke-fredliga kampen på en
och samma grundval, nämligen världshushållningens och
världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer.
Man kanske kan säga att förbund av
makter har en chef, men att det ständigt finns utmanare som är
missnöjda med sin position. Ett tag var England 'herre på täppan'.
Under en ganska kort tid har USA kunnat dominera och diktera
villkoren. Men nu ifrågasätts chefen alltmer. Det är en historisk
ironi att kapitalismens seger i Ryssland och Kina skapat nya tuffa
motståndare som inte finner sig i att vara underordnade.
Citaten ovan kommer från Lenins
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Notera
'högsta', inte sista. Jag har inte sett någon spekulera om hur en
efterimperialistisk kapitalism kan se ut. Kan man tänka sig en
sådan? - Jag vet inte. Lenin igen:
Monopol, oligarki,
strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett
fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av
ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har
alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi
karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt
mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten",
ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av
kapitalexport och "kupongklippning" - som en av
imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna
tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av
kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av
bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok
med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa
tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket
snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i
allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig
bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande
(England).
Alltså: kapitalismen som system
ruttnar, blir parasitär, samtidigt som delar av den kan
fortsätta att utvecklas kraftigt. Denna ojämna utveckling gör att systemet blir instabilt och att olika maktgrupper
försöker trampa ner varandra för att inte gå under i
konkurrensen. I värsta fall blir det krig.
Frågan är om det går att backa ut ur imperialismen
men ändå behålla systemet? En del människor drömmer om det och
vill ha tillbaka en gammaldags 'hederlig' kapitalism utan
vansinnesspekulationer. Jag undrar om det är praktiskt möjligt.
Drar man ur proppen för imperialismen är nog hela systemet i
spillror och måste återuppbyggas på nya grunder.
1 kommentar:
Bra inlägg Björn. Det ger en något att tänka på och visar att Lenin visste vad han talade om.
Skicka en kommentar