Smarta kapitalister skapar fattigdom och snyltar på det allmänna

Walmart är en detaljhandelskedja i USA med en massa lågprisbutiker och den största privata köparen av arbetskraft. Det låter ju bra att även mindre bemedlade/fattiga skall ha råd att handla ... men är det så enkelt? I själva verket tycks verkningarna av Walmart bekräfta tanken att kapitalism visserligen skapar rikedom för en del, men fattigdom för andra.

För att ta en uppseendeväckande detalj först: firman betalar så dåliga löner att anställda behöver socialhjälp för att överleva. Det är bland annat genom uselt betalda anställda som Walmart kan hålla sin lågprislinje. Man kan uttrycka det så att staten/skattebetalarna subventionerar ett bolag som inte betalar de anställda tillräckligt. Men 'klåfingriga' politiker vill dra ner på socialhjälpen, och det känner firman som ett hot.

Men det finns mer i detta: när denna firma etablerar sig på ett nytt ställe (jag tror sådant ofta möter lokalt motstånd, folk vet vad det är för gynnare som är på väg) så kommer det att medföra sänkta löner även i andra företag. Det tycks finnas samband som visar att Walmartetableringar leder till fattigdom som inte bara handlar om de egna anställda utan också på annat håll i närområdet.

Jag tror man kan gissa varför det blir en nedåtgånde välfärdsspiral. När lönerna sjunker i del av en bransch kommer det att sprida sig. Först till andra delar av branschen, sedan till andra företag. Allt fler lönearbetare måste skära ner på konsumtionen av allt, inte bara snabbköpsprodukter, vilket i sin tur kommer att leda till nya krav på lönesänkningar över hela linjen i företag som kämpar för att överleva. En del företag slås ut. Människor som tidigare haft hyggligt betalt får ta sämre lönejobb - om de ens kan få ett nytt jobb.

I början är detta lokala fenomen, men på sikt sprids nedgången över hela ekonomin. Det blir en kedjereaktion: Åtstramningarna leder till nya åtstramningar, och detta i ett system som för sin överlevnad är beroende av att ökande resurser tillförs hela tiden. Kortsiktigt blir det recession eller depression, men det kan också bli en långvarig stagnation. 'Secular stagnation' är något som en del ekonomer talar om som ett kännetecken för den nuvarande epoken. Det är inte unikt: under senare delen av 1800-talet var det också en långvarig stagnation. Det var under den tiden som marginalteorierna med sina tjatiga jämviktsdiagram och formler slog igenom i nationalekonomin. Men skillnaden mellan 1800-talets stagnation och dagens läge är att det verkar finnas färre möjligheter att hitta goda lösningar inom systemets ramar.

Inte undra på att en stor del av USA:s befolkning känner av hotet från arbetslöshet och fattigdom. Och här ett citat från Robert Reichs blogg:

In 2001, a Gallup poll found 76 percent of Americans satisfied with opportunities to get ahead by working hard, and only 22 percent were dissatisfied. But since then, the apparent arbitrariness and unfairness of the economy have taken a toll. Satisfaction has steadily declined and dissatisfaction increased. Only 54 percent are now satisfied, 45 percent dissatisfied.

According to Pew, the percentage of Americans who feel most people who want to get ahead can do so through hard work has dropped by 14 points since about 2000.

Verkligheten jagar ikapp den kapitalistiska drömmen.