Varför är det farligt med deflation, alltså med en generellt fallande prisnivå? Det är väl bra att saker blir billigare? - Ja, delvis, men det är inte hela historien. Den har några viktiga negativa inslag:
- När priserna faller så minskar företagsvinsterna vilket betyder neddragningar och arbetslöshet.
- Deflation betyder också att skulder blir dyrare att betala tillbaka. Och det är allvarligt i ekonomier med stora offentliga och/eller privata skulder. Kanske något att fundera på för kraftig belånade bostadsrättsmänniskor i Sverige?
Och hur ser det nu ut, om vi börjar med Sverige? Så här säger Statistiska centralbyrån:
- Inflationstakt -0,2 % februari 2014 jämfört med februari 2013
Och så kör vi med ett diagram också: Konsumentprisindex (KPI) 12-månadersförändr (inflationstakten) 1980=100, procent efter månad, 1980-2013:
Jag tror inte enstaka procent hit eller dit är så viktiga, men den långsiktiga tendensen är viktig. Efter krisen i början av nittiotalet har KPI-ökningarna i stort sett legat under tre procent, och ofta varit nere på nivåer med noll eller negativ inflation. Om man funderar över fenomenet med långvarig stagnation i ekonomin kan detta vara intressant.
I flera EU-länder är det deflation. I den skaran ingår grannen Finland, samt Grekland som inte är med i detta diagram. Notera att ett tungt land som Frankrike ligger nära deflationsstrecket också.
En del människor är väldigt negativa till utvecklingen i EU-området. Och det är klart att de stolta planerna inte har lyckats så bra. Stagnation, massarbetslöshet, politisk oreda är illa nog. Dessutom uppträder de ryggradslösa europeiska politikerna som underhuggare till en annan makt på nedåtgående: USA. Detta kan inte leda till något gott, annat än för missnöjespolitiker och skojare. Men fattar byråkraterna i Bryssel detta?
13 kommentarer:
Deflation gör också kontanter till det enda som säkert perpetuerar värde in i framtiden. Att investera i en deflationsekonomi vore vansinne av värsta sort.
Daily telegraph tog också upp frågan, de skyller på ECB.
http://www.telegraph.co.uk/finance/financialcrisis/10743334/Immobile-ECB-playing-with-fire-as-deflation-draws-closer.html
Men som jag ser det har problemen bara en orsak hur mycket experterna sitter och tröskar i sin statistik. Orsaken är en lat, inkompetent och infantil överklass, alltid.
Det är klart att om det är pris- och vinstfall, arbetslöshet och oanvända resurser är det ofta olönsamt att investera om man utgår från en kapitalistisk beräkningsgrund. Men där skulle den offentliga sektorn kunna slå till och dra igång diverse aktiviteter. Fast då har vi ju problemet att somliga makthavare med religiös glöd anser att offenliga sektorn inte får visa att den kan göra någonting bra och praktiskt!
Till sportlovet tog jag med familjen på lite chockturism, vi åkte till Spanien för att titta på hur en sprucken bostadsbubbla och ekonomisk kris ser ut.
Var spännande, vi bodde i ett hotell som under de gladaste dagarna bestämt sig för att bygga en flygel till på 16 våningar. De 16 våningarna var byggda, det fanns 16 golv iaf. Bygget var övergivet och halvfärdigt, det hade redan börjat degenerera en del. Vi tittade på flera övergivna byggprojekt. Men vi tittade även på spåren av sammandrabbningar mellan anarkister och polis.
Vi var även en sväng i Lisabon och såg en extrem ungdomsarbeslöshet. Samtliga portugisiska ungdomar du träffade en kväll försökte erbjuda dig diverse droger, anledningen till att de krängde droger var att ingen skulle klaga om de blev blåsta. Det var i princip gratis pengar från korkade ungdomar från övriga europa. Ingen brist på driftighet bland de som man anser sig inte ha råd att sätta i arbete iaf.
Vi går arbetslösa för att garantera bevarandet av siffror i ett excelark, för att en elit skall kunna sitta och flytta siffror från en kolumn till en annan i ett excelark och alltid garanteras vinst.
Nyliberaler talar ofta om kreativ förstörelse, men av någon anledning händer inte det med deras spekulationsekonomi. Kreativ förstörelse är att bygga ett hus när alla spekulerar med bostadspriser, det är att slå sönder spekulation med skapande.
Det allvarliga i deflationsfaran är väl när den beror på fallande köpkraft, inte minst när arbetslöshet och den sk FIRE sektorn (Finance, Insurance, and Real Estate) tar allt större del av folks disponibla inkomster.
“Mr. Draghi has said low inflation is concentrated in crisis countries where falling prices are welcome and necessary to regain competitiveness on world export markets.”
Så ECB tror att allt fattigare och misserabal länder i syd där man skär ner på allt inkl utbildning och gör barnen fattigare kommer med deflationen som draghjälp att bli konkurrenskraftigare gentemot de nordliga exporttillväxtorienterade länderna med högt utvecklad industri mm som är högt upp i förädlingskedjan? En position som byggts upp under lång tid. Det var knappast fattigdom, misär och massarbetslöshet som la grunden för detta.
Bra Böckers Världshistoria, Band 13, sid 156-157:
”Världskrisen ledde till att regeringen sprack i mars 1930. Den avlöstes av en borgerlig minoritetsregering under ledning av det katolska centrumpartiets Heinrich Brüning....
Brüning, som var ekonom av facket, mötte som så många andra länders statsmän krisen med en deflationspolitik, och han gjorde det mer konsekvent och energiskt än de flesta. Enligt hans mening gällde det att anpassa hela ekonomin till de sjunkande priserna. Lönerna och helst också skatterna måste reduceras, och framförallt måste den offentliga budgeten balanseras för att man skulle undgå en inflation. Resultatet blev en kraftig nedskärning av köpkraften på hemmamarknaden, något som gjorde det onda värre. Många företag gick i konkurs. Den tunga industrin och byggnadsindustrin lamslogs nästan helt, och 1932 registrerades nästan 6 miljoner arbetslösa. Till dessa bör man troligen lägga ännu en miljon långtidslediga som helt hade glidit ur det sociala systemet.
Med sjunkande privata inkomster följde minskade offentliga skatteinkomster, och 1932 måste kommuner, städer och till och med en delstat gå i konkurs och ställa sig under riksadministration...
Då Brünings sparsamhetsiver till slut också riktades mot statsbidragen till godsägarna öster om Elbe, tröt /president/ Hindenburgs tålamod, och den 30 maj 1932 tillträdde en ny regering under ledning ytterst konservative tidigare centrumpolitikern Franz von Papen. Hans regering hade praktiskt taget inget parlamentariskt stöd och förbluffade samtiden genom att majoriteten av ministrarna var adliga.”
Även i dagens Europa kommer förstås ”Hindenburgs” tålamod att tryta, dvs när de mäktiga kapitalistintressena inom storindustrin tar allt mer stryk. Och det kommer inte att vara några välvilliga demokratiska socialister de förser fram för att styra upp de politiskt ekonomiska stolligheterna.
NSDAP valresultat:
mar-24 6.5%
dec-24 3.0%
maj-28 2.6%
sep-30 18.3%
jul-32 37.3%
nov-32 33.1%
mar-33 43.9%
Konstigt, räknas Finland och Nederländerna som låginkomstländer? För övrigt kan man undra hur de fattigare deflationsländernas konkurrenskraft stärks av en nedåtgående prisspiral. De är ju inlåsta av euron och sönderkonkurrerade redan av länder som Tyskland och kan inte utnyttja prissänkningarna fullt ut. Det som förespråkas är "intern devalvering", men hur länge kan man hålla på med det innan kapplöpningen mot botten verkligen betyder att någon kör skallen i botten?
På http://www.tradingeconomics.com/greece/imports finns åtskilliga historiska diagram tillgängliga. Om man tittar på Greklands export och import kan man tex jämföra med Tyskland, Nederländerna och Sverige. Utveklingskurvan för exporten från början av 20-hundratalet följer samma mönster hos alla länderna, uppåt fram till finanskrisen då det blir ett abrupt fall för att sen gå uppåt igen. Nu är förstås volymerna väsensskilda men man skulle kunna tro att Greklands skulle gå brantare uppåt, de interndevalverade ju.
Om man ser på importen så föll även den abrupt med krisen men repade sig ungefär enligt samma trend som exporten hos Tyskland och Nederländerna. Men inte hos Grekland där kurvan i stort planade ut,så även i Sverige.
Tittar man på arbetslösheten (2000 -) ser man att den grekiska var i nedåtgående fram till mitten av 2009 för att sen stiga brant, den svenska rörde sig helt annorlunda, stiger fram till 2006 för att falla till början av 2008 där den stiger brant och stannar kvar på en hög nivå. Nu är förstås även här volymerna över hela perioden ganska olika men trenderna kan vara intressanta. Jämför man med Tyskland där volymskillnaderna är mindre kan man se en klar skillnad vid brytpunkten i början av 2008 där den tyska kurvan fortsätter nedåt från kulmen i början av 2006. Den Nederlänska är mer som den svenska men inte så kraftigt upp när krisen slår till 2008 – 2910.
Man kan fråga sig vad svensken hade för nytta av de sk starka offentliga finanserna med rejält ackumulerat offentligt överskott i finanserna och dessutom sen länge närmast abnorma exportöverskott. ”Trots” detta blev det rekordstor arbetslöshet.
Sen krisens början har vi nu legat på arbetslöshetsnivåer som inte legat så långt från rekordåret 1997 då de var 10,5 %. ”Bägge” partierna verkar gå till val på att ”sanera” statens finanser med skattehöjningar. Löfven har gett ett vagt löfte om lägre arbetslöshet 2020. ”åtgärderna” är något vagt om att främja export. Debatten om statens finanser (inte de konsoliderade offentliga som internationella organ tittar på) i Sverige är surrealistisk, är där inte överskott ylar oppositionen om ansvarslöshet. Iofs vet nog inte de flesta vanliga politiker vad skillnaden mellan statens finanser och konsoliderade offentliga är, de flesta tror nog att det förra är det samma som det senare.
Undrar om Mr. Draghi har tänkt på att Grekland m.fl. även kan ha exportkunder i länder som ska deflatera sig till framgång?
Det där "trots" kanske skall ändras till "på grund av"?
Man kan fråga sig vad svensken hade för nytta av de sk starka offentliga finanserna med rejält ackumulerat offentligt överskott i finanserna och dessutom sen länge närmast abnorma exportöverskott. ”Trots” detta blev det rekordstor arbetslöshet.
Antag att man tittar på behovet av arbetskraft i exporterande hårdrationaliserade företag, och jämför med vad som har hänt inom privat och offentlig sektor med huvudsaklig inriktning på inhemska tjänster av olika sorter. En exportexpansion behöver inte betyda så många nya arbeten. Stryper man inhemska marknader till förmån för utländska så blir det arbetslöshet, det är väl så det hänger ihop?
Jo det är nog rimligt att exportsektorn inte kan generera lösningen för arbetslösheten. En del av anledning till den styvmoderliga behandlingen av hemma marknaden är nog att det ska hålla nere lönerna. Men lönerna är en liten andel av hårdrationaliserad industri, dessutom är de förmodligen klart högre än mycket som servar den inhemska marknaden.
Men det är ju nyliberala institutioner som KI, finanspolitiska rådet mm som sätter ramarna för finanspolitiken. Det har ju varit avsikten med de senaste 3 decenniernas omvandling att ”experter” ska sätta ramarna och inte politiken. Men ”experterna” bedriver ju också politik fast inte med demokratiskt mandat. Vi har ju ingen som egentligen går emot och dömer ut modellen, som mest säger V att det är lite fel, vi har ingen etablerad journalistik som går emot. Hade någon uttryckt kritik som tex brittiska högerkolumniste som Ambrose Evans-Pritchard eller Martin Wolf hade de gjort sig omöjliga som ansvarslösa kommunister.
Det finns ju ingen som notera de stora överskotten och den höga arbetslösheten, ifrågasätter denna ”sparsamhet” och sambandet med arbetslösheten.
Per Gunnar Berglund (ekonom) som i mitten av 90-talet kritiserade hanteringen av effekterna av krisen då:
” En offensiv ökning av budgetunderskottet gynnar den privata sektorn dels genom att köpkraften stimuleras, dels genom att det passiva (finansiella) sparandet dämpas till förmån för aktiva investeringar. Omvänt är det den privata sektorn som drar det kortaste strået när de offentliga budgetarna skall "saneras".
Detta förhållande sätter allvarligt ifråga det ideologiska motståndet mot ökad offentlig efterfrågan, i synnerhet när det kommer från borgerligt håll. []
Exporten kan stimuleras genom depreciering av valutan. En sådan politik bör aldrig användas för att skapa överskott i handeln, utan enbart för att finansiera en ökande import.
I en "öppen" ekonomi (med omfattande utrikeshandel) riktas en del av den samlade efterfrågan mot inhemska producenter och en (mindre) del mot utlandet, i form av import. Det är detta "importläckage" som kan föranleda en ökad export.
Exporten är inget självändamål - i sig är den rentav en samhällsekonomisk resursförlust. Exporten syftar enbart till att betala för importen. Utrikeshandelns finansiella effekter påminner mycket om statsbudgetens: En exportökning höjer det passiva sparandet på samma sätt som höjda skatter, och bidrar därför till en finansiell kvävning av den inhemska efterfrågan.
Omvänt dränerar importen det passiva sparandet, vilket ger en extra stimulans åt den inhemska ekonomin. Av detta förhållande kan vi dra slutsatsen att en "exportledd" expansion är en långt mindre effektiv metod att höja nationalprodukten och sysselsättningen än vad en inhemsk efterfrågeökning är.
En ökad export är ett nödvändigt ont, snarare än en väg till nationell frälsning från sysselsättningsproblemet.”
Berglund, var det inte han som tvingades flytta till USA för att kunna driva någon vettig verksamhet? Annars kanske han kunnat ta upp Grassmans arbete och föra det vidare?
I Frankrike, där jag är nu, verkar det finnas mycket mer medvetenhet om detta än i Sverige; landets största ekonomitidskrift dundrar att vad som behövs är saftigt höjda offentliga utgifter för att fà igàng ekonomin och vad jag kan bedöma finns detta i debatten. Man hänvisar till Italiens nya regering som att den skulle vara pà väg bort fràn "austerity"-ekonomin och manar Frankrike att göra gemensam sak vad än Merkel säger.
Jag kan inte avgöra hur mycket styrka som ligger i detta, men nog förefaller det stà bättre till än hemmavid i alla fall...
Helt tyst ärr det inte här men det är förstås i SvD man kan läsa sådan från en del kolumnister, Andreas Cervenka är ju en som brukar kritisera den förda ekonomiska politiken iofs lär väl han vara någon sorts ”österikare”, En annan som jag så var Jan Lindvall t.ex. ”Därför tänker sparivrarna fel”
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/svep-om-atstramningen_8648962.svd?sidan=3
”Förra veckans krönika skapade ett mindre tumult i min mejlbox. Min tes är att statsfinansiella åtstramningar i rådande ekonomiska läge – där resursutnyttjandet är lågt, räntorna ligger nära noll och penningpolitiken har förlorat mycket av sin styrkraft – är att likna vid ett ekonomiskt ormgift.”
.
Som det de tidigare nämnda utländsk finner man detta i genuina högertidningar och skribenterna är så långt ifrån vänster man kan komma, men som Keynes inser de väl att den förda politiken kommer att leda till den egna (högern/kapitalismen) undergången.
.
Detta medan de etablerade ”vänsterpartierna” här och i Europa tävlar om att vara ekonomiskt ”ansvarsfulla”.
Alla ska spara och alla blir fattigare
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/svep-om-atstramningen_8648962.svd?sidan=5
”Ute i Europa dras åtstramningssnarorna åt allt hårdare och hemma i exportberoende Sverige har varslen kommit allt tätare på grund av en sjunkande extern efterfrågan. Alla ska spara och kostnader ska sänkas. ”
...
“arbetsparadoxen (The paradox of toil). För i en deflationistisk omgivning, där räntorna inte kan sänkas, leder ett ökat utbud av arbete och därmed hårdare konkurrens till att lönerna pressas ned. Detta stärker deflationsförväntningarna, vilket ökar realräntorna som i sin tur leder till lägre ekonomisk aktivitet och färre jobb. Detta ekonomiska recept kallas för intern devalvering men har bieffekten depression.
Men besparingssyndromet gäller inte bara länder som inte har problem med en alltför stor skulduppbyggnad. Även länder som under lång tid har haft stora bytesbalansöverskott och därmed byggt upp stora fordringar på omvärlden kan snabbt få problem. Det gäller inte minst Sverige, som med undantag från några råvaruexporterande länder, har haft ett större bytesbalansöverskott relativt ekonomins storlek än vad exempelvis exportdrakar som Tyskland och Kina har haft.”
Men sådant här verkar inte läsas av våra politiker som om de ändå gjorde det har klen intellektuell förmåga att ta till sig detta efter att ha fått iden att samhällets ekonomi är det samma som ett enskilt hushålls/företags med modersmjölken.
Nej nej, varför skulle våra politiker läsa tråkiga texter! De vet ju redan vad som krävs, det skall vara budgetöverskott och därmed basta! Det säger den sanna religionen!
En MMT:are skulle kanske muttra något om att det offentliga överskottet kommer att motsvaras av ett privat underskott, vilket i sin tur hämmar den ekonomiska utvecklingen.
Skicka en kommentar