Minnesdagen för förlorade arter

I en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Advanced förra året deklarerade forskare vid Universidad Nacional Autónoma de México i Mexiko att vi nu har gått in i en ny massutrotning – den sjätte under jordens historia. Den utlösande faktorn är med stor sannolikhet människan.

I studien framgår även att utdöendetakten under 1900-talet har varit minst hundra gånger högre än vad den skulle ha varit utan mänsklig påverkan. Istället för nio utdöda arter, som det skulle ha varit utan människans inverkan, har 477 ryggradsdjur utrotats bara under 1900-talet.

Jacob Höglund, professor i zoologisk bevarandebiologi vid Uppsala universitet, tror dock att det rör sig om en utdöendehastighet som är 1 000 till 10 000 gånger högre. – Det här massutdöendet är lika dramatiskt som när dinosaurierna dog ut.

Inte så kul, va?

Ett talande exempel är grodarten Rabbs’ fringe-limbed treefrog, Ecnomiohyla rabborum (det finns inget svenskt namn), där det sista exemplaret dog ut i en botanisk trädgård i Atlanta den 26 september i år.

Den sista dagen i den ofta trista och mörka månaden november har gjorts ännu mörkare och tristare genom att utnämnas till minnesdag för förlorade djurarter. Remembrance Day for Lost Species, RDLS.

Undrar om någon kommer att tända ett ljus och minnas oss, eller om det i stället blir ett stilla jubel bland överlevande arter? Eller om kackerlackor och andra överlevare ens bryr sig?

Dagsvers: slaget om Aleppo

Det kanske är för lite poesi på den här bloggen, men nu rättar vi till obalansen genom en så kallad dagsvers, alltså en rimmad vers om något som händer just nu. Jag är särskilt stolt över rimmet "knäpp på / Aleppo"!

Terrorgangsters får sig en knäpp på
näsan i stora staden Aleppo
när syriska styrkor och ryska bomber
rensar staden som häftiga tromber.
"Hjälp oss" hörs jihadisterna klaga,
"snälla, kan inte någon laga
så vi snart kommer härifrån?"
Ropen dränks av bombernas dån!

Lästips om estnisk historia

På Knut Lindelöfs blogg publiceras det artiklar av Anders Persson om estnisk historia i skärningen mellan öst och väst. Den nu pågående serien heter "En stulen revolution?" och har hunnit fram till avsnitt fyra. Tidigare var det en serie artiklar betitlade "Mellan Hitler och Stalin" i sju avsnitt. Den föregicks av "Vad vet vi om Estland?" i sex delar.

Plocka upp den här förteckningen över Anders P:s artiklar, blada fram till sidan tre och hitta första artikeln "Vad vet vi om Estland?" Sedan är det bara att klicka in sig på artiklarna för att läsa och ibland bli förvånad. En kulturgärning skulle jag vilja påstå, med tanke på hur mycket (litet, rättare sagt) som vi vet om vårt lilla grannland. En del etablerade uppfattningar får sig en knuff. Men det är ju det som kan vara så spännande med historiska undersökningar!

Sedan har ju AP skrivit en massa andra intressanta bloggposter hos Lindelöf  om andra ämnen än Estland och historia!

Kina nettoexportör av kapital

#China became a net #capital exporter in 2015, the 1st time that Chinese investments overseas > foreign investments. https://t.co/Lh9T3c4tWE pic.twitter.com/8ZzuRtOxZi

— People.cn.Nordic (@PDO_nordic) 24 november 2016

Är detta viktigt? - Jo, om vi är goda leninister (och efterföljare till liberalen J A Hobson) och ser kapitalexport som grundläggande för imperialism så är detta viktigt. Kapitalexport är en grund för konkurrens mellan olika stater, vilket i sin tur kan leda till våldsamma sammanstötningar, alltså krig. Jag är kanske dåligt informerad, men hur kan man kombinera en "socialism med kinesisk prägel" med kapitalexport i stor skala? Konstigt låter det!

 Här är lite siffror:

The Blue Book of Chinese Enterprise Globalization (2016), compiled by the Center for China and Globalization, pointed out that China’s outward foreign direct investment (OFDI) in 2015 topped $145.6 billion, up 18.3 percent year on year. This also marks the first time that China’s OFDI ranked second in the world. Meanwhile, the amount of foreign capital in China was $135.6 billion in 2015.

Det anmärks att kineserna är mer intresserade av att investera i fastigheter än i högteknologi, och det kan vara ett varningstecken om att de ger sig in i bubble-ekonomier. Var det inte så när svenskar gav sig ut i världen, London exempelvis, och köpte fastigheter som galningar innan den bubblan sprack på 1990-talet? Förmodligen krävs det mindre kunskaper för att köpa hus än att ge sig in i exempelvis avancerad bio-teknik. Riskerna kan vara höga på båda håll, men de långsiktiga vinsterna torde finnas i produktion av handfasta artiklar. Man kan undra om en del kinesiska uppköp utomlands snarare är kapitalflykt än investeringar. Om det skulle bli allvar med "socialism med kinesisk prägel" kanske en del rika kinesiska knösar föredrar att ha en flott boning väntande i New York eller London.

USA, Europa och en del länder i Asien anges som favoriter för kinesiska investeringar. Kanske det är där en sammanstötning kan komma, om inte USA lugnar ned sig. Kineserna investerar en hel del från Grekland och norrut, och skulle någon imperialistisk konkurrent vilja störa det kan man ju sätta igång storbråk i Makedonien exempelvis. Det skulle klippa av snabbjärnvägen som kineserna bygger mot Serbien och Ungern, och kanske skada andra investeringar i kraftverk, gruvor etc. Den krigiska aspekten av imperialismen handlar ju om att med våld omfördela makten över olika områden. Ofta slåss man ju i Tredje världen, men när det blir verkligt skarpt läge kan det bli väpnade uppgörelser även i industriländer. Det var det som hände 1914, när kampen om kolonierna flyttades över till imperialismens hemländer i Europa. Men möjligen blir det en lugnare politik från USA:s sida med the Donald i ledningen.

Men det här handlar inte om personligheter även om de heter Trump, Putin eller Xi Jinping, det är de stora historiska vågorna som avgör. George Monbiot har skrivit ett ganska pessimistiskt inlägg där han antar att dagens politiker inte klarar av framtidens utmaningar, utan krigsrisken kvarstår. När politikerna tappar kontrollen finns det inte mycket annat kvar än krig. Det låter inte uppmuntrande, men det torde vara i linje med Lenins tänkande: det är inte politikernas missgrepp, utan de stora ekonomiska rörelserna, som driver fram motsättningar och krig mellan makterna.

Handel EU-Ukraina - kolonialt?

Här är ett par diagram från Eurostat. Vad lär vi oss av dem?

Här är det första, som visar handelns utveckling mellan EU och Ukraina sedan år 2005.

Här är konjunktur och politik i ett diagram. Handeln växte fram till den världsomfattande ekonomiska kraschen 2008. Efter en djupdykning började återhämtningen, men så kom en ny krasch 2014. Det var året för Maidan-eländet och den allt värre politiska krisen i Ukraina. Den översta blå linjen visar hur mycket EU sålt till Ukraina och den nedre ljusblå är EU:s import från Ukraina. Under hela tiden har EU haft exportöverskott (visas av de röda staplarna), även om det krympt och kanske är på väg att försvinna.

Det andra diagrammet visar handelns sammansättning och där syns ett intressant mönster: om man tar det mycket grovt så skickar EU industrivaror (ljusblått, 'Manufactured goods') till Ukraina medan ukrainarnas export till EU till hälften utgörs av råvaror (Mörkblått, 'Primary goods'). Det ser faktiskt ut som en kolonial situation.

Det har diskuterats om det är bra för ett land att ha eftertraktade råvaror att sälja. Det självklara svaret kanske är "ja", men somliga betvivlar det. En stat med hederlig förvaltning och liten korruption torde klara av det, men hur är det om förvaltningen är svag och den politiska ledningen en samling tjuvar? Man kan ställa de frågorna och sedan granska Ukraina. Är det ett land som kan förväntas tjäna bra på råvaruhandel och sedan använda inkomsterna på ett vettigt sätt som är bra för medborgarna i gemen?

En annan aspekt var vår svenske Christoffer Polhem inne på redan på 1700-talet. Han hävdade att det är en dålig affär att sälja råvaror till utlandet (billigt) och få dem tillbaka i form av färdiga produkter (dyrt). Bättre då att försöka ta hand om hela förädlingskedjan själv. Och det är ett råd som torde gälla även idag.

Socialism med kinesisk prägel

Jag finner det anmärkningsvärt att Kinas KP i en tid, då inte bara antikommunisterna förklarar marxismen obsolet, betraktar Marx, Engels och Lenins idéer som aktuella och sätter dem som sådana på dagordningen.

Detta enligt Egon Krenz, den siste ordföranden i Östtysklands Socialistiska Enhetsparti. Stefan Lindgren har översatt en intervju med honom.

Mao har inte avskaffats. Krenz om sina iakttagelser från flera besök i Kina:

Överhuvudtaget märkte jag att Kinas KP fäster stor uppmärksamhet vid sin historia. Vid den nödvändiga kritiken av perioden före 1978 - så hette det - ska det inte glömmas att trots kulturrevolution var det på den tiden man lade grunden för utvecklingen idag.

 - Därför är det nödvändigt att värdera Maos roll differentierat och därmed riktigt.

Om man bara har bilden av Kina som råkapitalistiskt låter det här egendomligt. Vad vill ledningen för Kinas kommunistiska parti egentligen? "Socialism med kinesisk prägel", är det något att tro på, samtidigt som det moderna sidenvägsprojektets godståg dånar fram över kontinenterna och Kina ber om att få bli klassad som marknadsekonomi av EU? Jag vet inte. Det låter rätt tveksamt. Samtidigt är detta synpunkter som den australiensiske forskaren Roland Boer brukar framhålla på sin blogg. Och den kinesiska regeringens ambitioner att på bara några år utplåna de sista resterna av fattigdom i landet är ju lovvärda oavsett under vilka paroller detta görs.

Det fanns en period när det revolutionära Kina var inspirationen för otaliga människor runt hela världen. Kommer vi att se något sådant igen? Just nu känns det tveksamt. En ny storfräsare av Maos kaliber lär knappast framträda igen. Eller? Om vi ser det långsiktigt, som kineserna tycks göra, kanske det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser? Under tiden kan man ju fördjupa sig i marxismens klassiker, samt vänta på att kineserna fortsätter med utgivningen av Maos samlade verk. Men vad som än sker kommer det att ha världshistorisk betydelse.

Porky möter Abe. Verkar rätt avslaget.

Stygge Putin i farten igen

Tänk dig att full panik råder i regeringar och militärstaber i Europa och USA. Folk skriker desperat "ryssjävlarna sänker militärutgifterna!" Andra torkar svetten ur pannan och muttrar ilsket något om att "den där Putin måste vara den mest illistigaste och nedrigaste superskurk man kan tänka sig, finns det inga moraliska gränser för den där karln, varför kan han inte göra något vettigt, invadera Estland eller så!?"

Lite mer data från artikeln i Svenskan:

• 2008 låg militärutgifterna på totalt 1041 miljarder rubel och en andel på 2,5 procent av BNP.
• 2016 har den siffran år från år ökat till 3 889 miljarder rubel, eller 4,7 procent av BNP.
• 2017 kommer nu en drastisk sänkning. Enligt budgetförslaget sjunker försvarsanslaget med drygt en miljard rubel ner till 2 840 miljarder rubel, vilket är en BNP-andel på 3,3 procent.

Översatt till dollar skärs försvarsutgifterna ned från 61,6 miljarder till 45,1 miljarder dollar. Det innebär att 27 procent av den ryska militärens budget försvinner i ett och samma hugg. Även under 2018 och 2019 sjunker försvarsutgifternas andel av BNP, till 3,0 respektive 2,9 procent, och är då tillbaka på samma nivå som 2012.

Det finns några intressanta grafer och diagram med i artikeln. Att det kan vara en rejäl skillnad på militära utgifter och verklig militär slagkraft, visas av att Ryssland har lägre andel av världens militärutgifter än Saudiarabien (4% mot 5,2% - USA ligger på 36%). Antagligen beror det av att Saudi köper svindyra överfakturerade vapensystem medan ryssarna producerar effektiva och relativt billiga saker på hemmaplan. Och så har Ryssland kompentent folk att bemanna systemen med, vilket nog är ett problem för saudierna. "More bang for the bucks!"

Vi får se hur det här utvecklas, om grandmaster Putin har tänkt rätt. Med en förhoppningsvis mindre krigsivrande ledning i USA kanske det går bra att förbättra den inhemska ekonomin. Spricker sanktionerna kan det gå ändå bättre. Rensar han ut liberalerna på höga poster (en har ju åkt dit för påstådd korruption nyligen) ännu bättre, etc. etc.

Pedagogiskt

På tal om detta, här är något som min mor berättade från sin tid i Pressbyrån: ett chokladmärke (minns inte om det var Dajm, Japp eller något liknande) gick ut med reklam att nu var det fler chokladbitar i förpackningarna. Om det var elva nu mot tio tidigare kanske. Nu fanns det en gammal förpackning kvar i kiosken, och min mor fick för sig att väga den och sedan väga en ny, den som skulle innehålla flera bitar. De vägde lika mycket! - Med andra ord: fler bitar, men samma mängd choklad! Så går det till i "a society with production to make profits"!

Det där med "sista sjukhuset i Aleppo" ...

... har ju blivit en visa. Hur många gånger har "det sista sjukhuset i Aleppo" bombats egentligen? Nå, om man får tro den här bilden finns det en uppsjö av "sista sjukhus" att bomba! Och nyckeln till varför "sista sjukhuset" dras fram är väl helt enkelt att nu går det dåligt för terroristerna! Av någon anledning har vi inte hört något om tillflyktsplatserna för katter ännu, men det kanske kommer när islamistfronten definitivt rasar samman!

Färgkod: blekgult kurder, ljusrosa regeringsstyrkor och allierade trupper, ljusgrönt terrorgängen.

Säljer ut? Hur många nollor?

Nyhetsbyrån Xinhua, Nya Kina, skriver att Kina för fjärde månaden i rad sålt ut USAmerikanska statspapper. Det här händer ganska nära på senaste valet i USA, så man kan undra om det är en 'Clintoneffekt' eller något annat? Det kanske är "något annat" det handlar om, nämligen en långsiktig värdering av USA:s ekonomiska framtid. Om asiaterna har en känsla av att USA ohjälpligt är i utförsbacken och att landets pengar och andra värdepapper kommer att tappa sitt värde, då är det rimligt att minska tillgångarna. Detta oavsett vem som sitter i Vita huset. Och om de slutar köpa USA:s värdepapper framöver innebär det att de vägra finansiera amerikanarnas redan våldsamt skuldsatta ekonomi. Möjligen kan en energisk Trump ändra det på något sätt, men det är ingenting en försiktig asiat satsar på antar jag. För närvarande verkar hans kinapolitik vara lika oförutsägbar som mycket annat. Med Clinton hade kineserna nog kunnat räkna på mer öppen fientlighet direkt, inklusive sabelskrammel i Sydkinesiska sjön.

Xinhua skriver:

China shed its treasuries holding by 28.1 billion U.S. dollars in September, with the total holding down to 1.157 trillion U.S. dollars. It has cut its treasuries holding for four consecutive months. 

Det knepiga här blir att hålla reda på nollorna. 'Billion' och 'trillion' betyder olika saker i olika länder. Men jag antar att 'billion' är lika med miljard, alltså tusen miljoner (en etta följd av nio nollor, tusen miljoner), och 'trillion' är biljon (tolv nollor, en miljon miljoner). Så mycket så det är svårt att föreställa sig.

Kan man tänka sig att kineserna använder sina dollartillgångar i investeringar i enorma sidenvägsprojekt? Det är ju till synes en civil ekonomisk vision av handel från östra Asien till västra Europa, med järnvägar, landsvägar, oljeledningar och hamnar, men andra motiv av politisk natur bör finnas i bakgrunden. Bland annat att göra sig starkare just gentemot USA.

Även Japan säljer ut.

Japan, the second largest foreign holder of U.S. treasuries, also cut its holding by 7.6 billion dollars to 1.1364 trillion dollars in September. 

Nästa flyg från Engels?

För några dagar sedan såg jag militär-skvaller (eller lite snällare: underrättelsematerial) om att ryska strategiska bombflyget är redo att angripa syriska mål från sin bas i Engels. Staden Engels är uppkallat efter Marx understödjare och medarbetare och geni på egen hand: Friedrich Engels. Jag gjorde lite kartsökningar. Kanske det gick att hitta den där basen? Jag har ju tidigare hittat en annan bas för långdistansbombarna som var fullt synlig på Kolahalvön, och kanske Engels-basen var lika synlig? Flygfält brukar vara ganska lätta att se.

Jojomen, här har vid den, vid ettan i röda ringen på kartan. Först ser vi allmänt var Engels finns i förhållande till Syrien:

Dessutom har jag ritat in den tänkta flygvägen från Engels till trakten av Aleppo: över södra Ryssland, Kaspiska havet, över land efter medgivande från respektive regeringar i Iran och Irak, och till sist Syrien och ... PANG I BYGGET! En god styrkeuppvisning för såväl vänner som fiender och de som står mittemellan och tvekar. Har en känsla av att ryssarna vill ha slut på det här dj-a kriget så snart det går.

Så här ligger flygfältet. Ganska nära själva staden. Det blå uppe i vänstra hörnet är stora floden Volga.

En hel del mindre flygplan samt några större syns härnedan. Jag har tittat lite närmare på bilderna och undrar om det inte är de mindre planen som är strategiska bombflyget. Påminner om bilderna i artikeln jag hänvisar till. Nu är jag ju ingen Carl Bildt som säkert kan vakna mitt i natten och rabbla vapentyper och kan givetvis ha fel. Om det är fel så skriv och klaga!

Ganska biffiga plan, men jag vet inte vad just de är bra för.

Från Eurostat: barn i riskzonen

Jag prenumererar på Eurostats twitterflöde. Där kan det komma intressanta saker.

One in four children at risk of poverty or social exclusion in the EU #Eurostat #Childrensday https://t.co/HG2WtCCAD9 pic.twitter.com/fxz8Ar98Wi

— EU_Eurostat (@EU_Eurostat) 16 november 2016

Om man blandar rätt olika länder blir statistiken därefter. Sverige och Rumänien exempelvis som extrema motpoler. Men det är inte hela sanningen. Notera att ett land med hög risk för att barn drabbas av fattigdom eller 'social uteslutning' är väldigt hög i Storbritannien. Detta trots att landet borde vara modernt, välordnat och nordeuropeiskt. Men några årtionden av thatcherism och "new labour" har väl gjort sitt. När (om?) landet försvinner ur EU ändras också statistiken.

Hur som helst: det här är inget gott betyg för eventuella EU-ansträngningar att bygga välordnade samhällen utan fattigdom. Men trodde någon att EU skulle göra det? Under folkomröstningen i Sverige handlade det väl mest om att kunna ta hem mer sprit från Tyskland, inte annat tjafs. Skulle tro att även Sveriges läge kommer att försämras framöver, när migrationen fyller på de så kallade utanförskapsområdena, och sådana områden också blir fler. Där är både barn och vuxna i riskzonen.

Från högsta ort: "Austerity" är inte bra!

"#Austerity cannot be formula for growth. #Greek economy needs space to recover," said U.S. President @BarackObama https://t.co/L1KcJalgtv pic.twitter.com/UF8neVBAc0

— China Xinhua News (@XHNews) 15 november 2016

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: "Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?"

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

En ö att skratta åt?

Det ligger några små öar tillhörande Japan långt ute i Stilla havet. Hela gruppen kallas Bonin. En av öarna heter uppenbarligen Haha. Undrar om det är så roligt när en orkan drar in, eller en jordbävning klipper till med en tsunami? Men frånsett det kanske det är trevligt här om man gillar öliv långt borta?

Bildad (?) ungdom uttrycker sig

Lite begränsat ordförråd kanske ... och snällt att önska livet ur den äldre generationen.

Bildt noterar vissa saker

Förre utrikes-excellensen Bildt har gjort några iakttagelser omkring det timade presidentvalet i USA:

De gatuprotester som vi sett under de senaste dygnen riktas ytligt mot Trump men djupare mot ett demokratiskt parti som inte förmådde bättre och därmed de facto beredde marken för Trump. Och i detta ligger betydande risker för det demokratiska partiet. Epoken Clinton är definitivt över, men det kan ju inte uteslutas att man i den allmänna förvirringen får sin egen Corbyn med allt vad detta på sikt kan innebära. Men en alldeles avgörande fråga är självfallet hur landets politik kommer att se ut när president Trump och hans administration om 70 dygn tar över ledningen. Efter den inledande chocken har de finansiella marknaderna reagerat mer rationellt. Börsen går upp i förväntningar om ökade offentliga utgifter i förening med olika avregleringar, samtidigt som långa räntor smyger uppåt i förväntan om ökade offentliga underskott och ökad inflation.

Det är ju klart att det är Demokraternas korrumperade ledning som  är nyckeln i den här historien. Man hade en chans med Sanders, men dribblade bort honom till förmån för den hopplösa Clinton. "Hopplös" i den meningen att hon var den definitiva krigskandidaten. Trumpen är ju mindre förutsägbar i den meningen. - Gatuprotesterna verkar faktiskt ganska fåniga, begränsade till ett fåtal orter på öst- och västkusten, och dessutom inte överväldigande stora. Det förekommer beskyllningar om att George Soros står bakom dem. Han beskylls för mycket ont i denna värld. Kanske han också bör överväga risken av att buras in?

Att Demokraterna "får sin egen Corbyn" är väl logiskt, ifall partiet vill överleva som något annat än en krympande klubb för elaka marknadsliberaler, globaliseringsligister och identitetspolitiker. (Notera dock att gruppen 'arbetande/arbetslösa vita män med små tillgångar' inte är en identitet som man bryr sig om.) Sanders' kampanj visade ju att det finns underlag för en annan politik än vad Clinton står för.

Att Trumpens seger skulle orsaka ett allmänt ekonomiskt sammanbrott låter mycket otroligt. Även där har Bildt rätt - 'marknaden' ser ganska snart vart vinden blåser. Däremot kan ju en del länder som nu exporterar mycket till USA få en del problem om industrier flyttas hem igen. (Kina kan vara ett specialfall: produktion för export kan omdirigeras till intern konsumtion när landet nu försöker få bort den sista fattigdomen. Andra exportländer kanske inte har den politiska viljan och förmågan.) Och det finns frågetecken i allmänhet hur Trumps ekonomiska program hänger ihop. Kommer nya jobb i USA bli så många och så bra avlönade att de kan betala dyrare hemproducerade varor? Och en del andra saker som man kan fundera över.

Två roliga tweetar med kinesisk vinkel

Det här är nästan komiskt. För 3-4 generationer sedan var Storbritannien ännu i färd med att invadera Kina. Nu sitter den brittiska premiärministern och ber om kinesiska investeringar:

British PM @theresa_may vows to boost relations with China, eyeing more Chinese investment @Number10gov #Brexit https://t.co/YUZlu5Hzsf pic.twitter.com/PPc2dEGETp

— China Xinhua News (@XHNews) 10 november 2016

Kinesen verkar vara på gott humör. Är förödmjukelserna från Opiumkrigen och Boxarupproret år 1900 glömda - eller smilar han nu åt den stora revanschen? Kina behöver inte skicka kanonbåtar till London, det räcker med några koffertar med pengar!

Här är en annan rolig tweet. Kinas premiärminister Li visar upp sitt oföränderliga leende som nu har setts på hundratals bilder där han skakar hand med dignitärer från olika länder. Här har vi Ukrainas president, som dock inte ser riktigt väl till mods ut:

Kiev to boost cultural ties with Beijing for Ukrainians to learn more about Chinese cultural heritage (File pic) https://t.co/Tq0mIUmXVS pic.twitter.com/QkXSs6F0DT

— China Xinhua News (@XHNews) 9 november 2016

Kan det vara så att ukrainaren har en känsla av att kinesen samarbetar väldigt nära med ryssen, och att det på sikt kan knäcka hans redan fallfärdiga republik?

Clinton vann

... ja, tanten Clinton fick ungefär en tiondels procent fler av de avgivna rösterna än farbror Donald. Jag hittade några intressanta siffror:

231,556,622 röstberättigade
46.9% röstade inte
25.6% röstade på Clinton
25.5% röstade på Trump

Egentligen ser väl utfallet ganska vanligt ut för USA. Över hälften av de röstberättigade röstade inte i presidentvalet. Den valde  kandidaten (och därmed också den förlorande) har ungefär en fjärdedel av de avgivna rösterna bakom sig. Så brukar det vara. Det var inte Puuuuuuuuutin som gjorde att Trump kunde kamma hem en rejäl seger, det var systemet med elektorer. För det är ju de som väljer president. Ibland sägs det att USA är en republik, inte en demokrati, och systemet med elektorer torde bekräfta det påståendet. Med direktval hade Clinton vunnit/Trump förlorat med en hårsmån.

Den största gruppen i detta val var "den tysta majoriteten". Vad vill den egentligen? (Dum fråga, det går inte att fråga vad över hundra miljoner människor vill!) Var den icke-röstande gruppen helt passiv, eller ställde delar av den åtminstone upp i lokala omröstningar om olika frågor? Och vad blev utfallen där?

Alltså: Trump har inte ett massivt stöd i valmanskåren och han har en stor del av etablissemanget emot sig (inklusive förmodligen delar av "den djupa staten"). Men han kommer ändå ganska långt genom att vara stor i truten. Eftersom han ännu inte tillträtt ämbetet så måste det vara liiiite väl tidigt att uttala sig om hur han kommer att fungera som president.

PS. Här skriver jag som om det bara fanns två kandidater. Det fanns givetvis fler.

Trumpen idag? (Nu var jag väl rolig!)

Ett kanske ymnigt men knappast katastrofalt snöfall har stängt av mycket av kollektivtrafiken i Storstockholm. Hoppas att resten av landet lider med oss! Det här är ju huvudkommunen i alla fall!

Somliga verkar ha det roligt, trots världens alla bekymmer!

Vi kan också notera att trots den livliga propagandan för fru Clinton i de flesta svenska media, och mot herr Trump, så tycks den senare nu definitivt ha kammat hem valet i USA. (Om nu inte någon rik oljeshejk kan muta tillräckligt många elektorer att rösta på kärr... Clinton i alla fall, och därmed enligt USA-konstitutionens regler kunna åsidosätta folkets röst.) Varför bryr sig inte den trumpröstande delen av USA:s valmanskår om vad svenska media skriver eller säger? Eller (nästan) alla media, opinionsundersökare, underhållare, clowner etc etc? Det är ju en massa tyckare och förståsigpåare som får gå med huvudet sänkt och skämmas idag! Det kan inte vara roligt!

Nu vet vi ju inget om hur USA:s politik kommer att utvecklas under Trump, och om han ens kommer att få möjligheten att utveckla någon politik. Det finns andra maktcentra i USA, det som man kan kalla "den djupa staten", som kan stoppa honom. I värsta fall med hjälp av en "galning" med ett skjutvapen. Och även om Trump pratar yvigt så är han nog affärsrealistisk nog att ta beslut som är mindre yviga och mer realistiska. Om man skall hoppas, så kan man hoppas att detta innebär att risken för en konfrontation av våldsam natur mellan Ryssland och NATO i Östersjön inte blir av, att kriget i Syrien kan avvecklas, liksom krisen i Ukraina. Och vare sig man är "klimatförnekare" eller inte så kommer det att bli nödvändigt att ta hand om Atlanten när den väller upp över USA:s östkust och jagar även Trumpväljare på flykten.

Undrar om den svenska utrikesledningen har fattat att nya tider kommer, nya möjligheter utvecklas för den som fattar signalerna, och att det inte fungerar att bara vänta på order från USA hela tiden? Eller om det är så illa att de inte ens väntar på order, utan uppför sig som de tror att farbror USA önskar. Är det inte dags att öppna falluckan under tant Wallström och skaffa fram en riktig utrikesminister och skicka våra bästa diplomater till Moskva och Beijing? - Putin och Lavrov och Xi Jinping kan nog se ljusare på tillvaron idag.

Om man vill göra bra analyser måste man se långt och djupt, och det är inte alltid så lätt. Vad finns det för problem för the Donald, riktigt tunga problem som inte löses med snack? - Det torde handla om ekonomin. Den marxistiske ekonomen Michael Roberts skriver om USA-ekonomin som en giftbägare. Den mår inte bra, och de mediciner som kunde tillgripas 2008/2009 hjälper inte längre. Det har jag nog skrivit själv någon gång tidigare: centralbankernas verktygslåda håller på att tömmas. Det kan ju också bero av att verktygen används på fel sätt, av fel människor. Jag får nog återkomma till den saken i ett annat inlägg, för det här rör hela världens ekonomi.

Stockholm idag - illa, illa!

Nya på bloggrullen

Som svar på gårdagens förfrågan fick jag förslaget Enn Kokk, socialdemokrat. Pluspoängen för honom är att han håller koll på politisk utveckling i våra grannländer. En del kanske är förvånade över detta, men det finns faktiskt länder som ligger oss närmre geografiskt än USA!

Och så lade jag på eget initiativ till en som heter Tobbe och har en medieblogg: Tobbes Medieblogg med andra ord. Han är inte socialdemokrat! Däremot en skarp iakttagare från högerflygeln (om vi tror att höger-vänsteruppdelningen fortfarande är giltig). Det tror jag är viktigt.

Fler förslag?

I min bloggrulle kan såväl stora som små elefanter dansa!

Behövs mer till bloggrullen?

"Get hammered & sickled!" Var ser man sådant här? - På "Röda Söder" naturligtvis ... eller om det är "Hippa Söder" numera?

Min bloggrulle försvann mystiskt för ett tag sedan, men är nu återupplivad och kan betraktas i högermarginalen här. Men komplett? Den är i alla fall mer varierad än tidigare tycker jag. 

Politiskt sett så är det ingen slagsida eftersom yttersta flyglarna är rätt väl företrädda och uppväger varandra, men hur är det annars? Finns det exempelvis någon vettig socialdemokratisk bloggare sedan Lena Sommestad lade av? Jag hade en liberal, men han dog och så var det slut med den bloggen. Det räcker ju inte med bara politisk inställning (som jag kan vara för eller emot) utan det måste vara hyfsad klass på skrivandet också. Något som kan väcka tankar, som gör att man vässar till sina egna argument. Och naturligtvis som uppdateras med nya inlägg ganska ofta.

Om någon anser att hens egen blogg, eller någon favorit fattas, så skriv en rad så skall jag fundera på saken.

Tidiga nordbor på Island

Varför dessa kartor? - Jo, det är så att år 874 som officiellt år för de första nordiska bosättningarna på Island inte gäller längre. Äldre fynd av bebyggelse har gjorts. Notera den röda pricken på östra Island. Platsen heter Stöðvarfjörður och där byggdes det strax efter år 800. En arkeolog gissar att det här inte var en gård med djurskötsel, utan en utpost för eventuell framtida bebyggelse. Ytterligare några sådana ställen har upptäckts på Island.

Jag spekulerar lite, men liknar inte detta vad nordborna försökte med i "Vinland", Newfoundland? Först en bas längst i norr på ön, och sedan några möjliga utposter längre söder ut (jag vet inte om de är definitivt bekräftade eller avvisade som nordiska ännu). De är rödprickade på kartan.

På Island kunde utposterna hålla sig kvar och bli till fast bebyggelse. Bosättningarna på Grönland höll ut i bortåt 400 år. På Newfoundland gav kolonisterna snabbt upp. Ju längre bort från hemlandet, desto svårare var det att hålla igång något som väl får betraktas som privatföretag. På den här tiden fanns det inga europeiska makter som var intresserade av att upprätta kolonier långt borta i norr. Om man nu ens hade kraft till det: det kontinentala Europa var mer upptaget med att försvara sig mot saracener, ungrare och nordbor. För en nordbo var det nog mer givande att plundra i Europa än att ge sig av och slita hårt som nybyggare långt bort bland främmande och farliga skrälingar. Om man ens överlevde resan över Atlanten.

Självklart!

Å andra sidan: på engelska heter det "poor pays more". Är det månne någon gudomlig rättvisa i det?

Myrdal: Att orientera sig i verkligheten

Här är en text som ramlade ner i min epost idag. Jag har förkortat den något men tror att det väsentliga finns kvar. Har inte den här "Myrdalsfejden" redan blivit lite tjatig förresten? Gamle Myrdal kommer knappast att be om ursäkt för någonting, så det kanske vore bättre om hans kritiker i stället gick in på sakfrågorna? Annars lär det inte leda någonstans. Det Myrdal polemiserar mot är för övrigt en ledare i Proletären.

Själv skulle jag vilja ha diskussioner i andra ämnen. Dels mer konkret om krigsfaran (kan det möjligen vara så att Ryssland och Kina i praktiken snört ihop säcken och  är i vinnarposition gentemot USA?). Dels om den intressanta utvecklingen inom kapitalismen, med blicken på Marx' två kristeorier: krisen kan orsakas av överproduktion/underkonsumtion, men också av den 'profitkvotens fallande tendens' som beskrivs i tredje bandet av Kapitalet. Är det den senare krisen som lite i skymundan kommer att definitivt ta knäcken på kapitalismen (och vad gör vi åt det?)? I värsta fall får jag försöka skriva om det själv.

Nåväl, först en sovjetisk affisch från återuppbyggnaden efter senaste världskriget, och sedan ordet till Myrdal:

ATT ORIENTERA SIG I VERKLIGHETEN

Jan Myrdal

Nu är andelen SD-sympatisörer inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO antingen den största eller den efter socialdemokraterna, näst största. På det som kallar sig "vänstersida" skrivs som om detta berodde på dåligt tänkande, homofobi, manschauvinism, rasism och liknande. Men avgörande är inte föreställningarna utan den underliggande verkligheten. Dessa ställningstaganden inom stora delar av arbetarklassen och det som bör vara dess allierade småbourgeoisien, särskilt inom de utsatta delarna av "det kluvna Sverige", har materiell grund.

Situationen i Sverige är inte unik. I alla stater av vår typ nu i detta imperialismens sena skede växer "högerpopulismen" (en missvisande term) och i några, där de särskilda historiska förutsättningarna finns, tar detta sig uttryck i öppet fascistiska rörelser (som i Baltikum och Ukraina). Det är aktuellt men inte nytt. Så var det med bonapartismen i Frankrike under artonhundratalet och under förra seklet i Italien på tjugotalet och i Tyskland på trettiotalet. Detta bör studeras ty det ledde för arbetarklassen och dess allierade till förtryck och blodiga nederlag. I det läget kan föreställningar bli till makt.

Att den klass som har den materiella makten också bestämmer de härskande föreställningarna är inte bara ett påstående av den unge Marx utan en realitet som även ideologiska liberaler och andra kan inse. Dels kan det iakttas ägarmässigt. Dels genom att analysera vilka föreställningar som blir härskande. Då det inte finns mänskliga raser eftersom vi biologiskt utgör en ras med olikheter i hudfärg, längd, ansiktsform och så vidare dock inga bevisbara gruppskillnader i intellektuella eller liknande egenskaper är rasism blott ideologi vilken av härskande klasser kan utnyttjas liksom olikheter i religionsföreställningar, matvanor och äktenskapsseder. för att säkra sitt välde. Det är att märka att de nu gällande föreställningar som kallas "vänsterideologi"; det "genustänkande" vilket lärs ut i skolor, HBTQ-föreställningar och liknande också är blott ideologi samtidigt som det finns verkliga skillnader och verkligt förtryck. Naturligtvis utnyttjar den härskande klassen att detta blir förhärskande föreställningar.

Det är den ena sidan. Den andra är att imperialismen oundvikligen driver fram krig. När det talas om "risken för krig" samtidigt som imperialismen direkt eller i intriger utlöser de blodigaste krig innebär detta blott krig i norra Europa, "världskrig" (med och/eller mellan supermakten och de näst mäktigaste Kina och Ryssland) eller kärnvapenkrig.

Vad då göra för den som menar sig i Marx efterföljd stå på, eller som anslutit sig till, arbetarklassens historiska uppgift att spränga den kapitalistiska tvångströjan?

Se till klasskraven. Vilka är de verkliga konflikterna.Inte göra som i slutet av tjugotalet i Tyskland "Slå fascisten där du ser honom" utan diskutera frågorna. De är sannerligen högst reala. Inte se de vilka betraktas som högerpopulister som "en enda svart massa" utan se skillnaderna. Tag ett exempel: Bland SD:s sympatisörer, väljare och medlemmar fanns och finns ett stort motstånd mot Sveriges NATO-inriktning, mot EU, mot de sjuka avtalen. Detta skulle utnyttjats genom diskussioner och samtal. Det gjordes inte. Det bör göras.

Det finns olika organisationer och riktningar och tidskrifter inom denna "högerpopulism". Det gäller att noga se olikheter och analysera dem och handla därefter. Det finns även extrema fall som Fredborg och de Nationella. På trettiotalet profascister eller fascister, antisemiter. Men som av ideologiskt nationella skäl våren 1939 förklarade att Hitler - och Mussolini - brutit mot nationalismens principer och blivit farliga för Sverige som nation och de därför omintetgjorde dr. Rütger Esséns planerade protyska massparti och att de - trots ideologiska motsättningar - skulle stödja Per Albins linje att hålla Sverige neutralt. Det hade ett verkligt inflytande på möjligheten hålla Sverige utanför kriget - och att Sverige icke gick med i anfallet på Sovjetunionen 1941. Sådant måste analyseras mycket noga.

I fredsarbetet se till specificiteten i den svenska historien. Under stora skiften inom den härskande klassens svenska styrsystem har "Bernadottelinjen" faktiskt tjänat den svenska arbetarklassen och dess allierade i det svenska folket under tvåhundra år. Den har utsatts för stora påtryckande krafter som 1914 och 1941 och under det kalla kriget. Under senare tid har den härskande klassen också lyckats urholka den. Vilket konkret innebär en ökande fara för inte bara arbetarklassens utan hela det svenska folkets fysiska överlevnad.

Allt detta måste noga diskuteras.