Jag har översatt
en lång artikel till något förkortat skick, den kommer från Pål Steigans blogg och råkar anknyta en del till mitt eget föregående inlägg där jag nämnde "arvsynden" som verkar spöka i antirasism-debatten när den förs utan eftertankar om kapitalism och imperialism. En aspekt som inte berörs är baksidan av den klassiska vänsteridén om att ena alla arbetare - vita och icke-vita - i kampen mot den gemensamme fienden: när det blir allt större grupper av icke-vita icke arbetande, utan snarare av arbetslösa, kriminella, trasproletärer i stället, hur går det då med enhetskampen? Den klassiska vänstern är ju inte så vänligt inställd mot sådana grupper eftersom de tenderar att gå reaktionens ärenden.
Ordet till Pål:
Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från
Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte
har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att
Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att
toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på
listan över världens rikaste personer.
De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som
Norht Face, Dockers, Levi's och Honda. Och det kommer säkert flera.
PepsiCos högsta ledare
Ramon Laguarta lovade att bolaget
vill
ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden
för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i
Financial Times:
”
Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.”
Miljardärsklubben
World Economic Forum har skapat nätsidor
och initiativ för att ”
bekämpa
systematisk rasism” och råd om
hur
multinationella företag kan bekämpa rasismen.
Alla de stora bolagen i USA stöder
Black Lives Matter,
och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi
noterat
Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of
America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay,
General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s,
Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony,
Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.
Detta gör att vi
åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte
nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer
till det.
Statlig
anti-rasism under senare tid
Enligt Store
norske leksikon
(SNL) kan rasism definieras sålunda:
Rasism är i snäv betydelse
uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i
påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än
andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om
flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger
på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på
basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller
religion.
SNL skriver att den moderna
rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare
betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket
längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och
förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt
tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga.
När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som
slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom
sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur
– och behandlade
dem därefter. ...
Föreställningen om ”raser”
förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra
världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I
Sverige upprättades 1922 Statens
institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska
institutet, SIFR) i
Uppsala. Det bytte namn först 1958.
Idag finns inga vetenskapare
som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns.
De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit
skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och
Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och
regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara
bra?
När
”antirasism” blir demonutdrivning
I essäsamlingen Crises
of the Republic från
1972 varnar den judiska filosofen Hannah
Arendt för
att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.
Hon
skriver: ”När alla är skyldiga är ingen
skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte
genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan
kollektiv oskuld och kollektiv skuld. 'Alla vita är skyldiga' är
inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det
bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och
rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt
utlopp, en flykt från verkligheten.”
Den statsfinansierade
antirasismen i Norge har från början varit moraliserande och helt
utan förbindelse till klasskampen varken i Norge eller
internationellt. Den har stått i alla läroplaner i samhällslära i
två-tre årtionden. Den inspirerades av den franska organisationen
SOS
Racisme som
upprättades 1984. I Frankrike var bakgrunden undertryckandet av
invandrare från de tidigare franska kolonierna i Nord- och
Västafrika. Grundarna kom från trotskiströrelsen och från Parti
Socialiste (PS). Bernard-Henri
Lévy [känd krigshetsare mot bl.a. Libyen, ö.a.] hävdar att
han fanns bland grundarna. Harlem
Désir,
som var den förste ordföranden i SOS Racisme (1984-1992) var
representant för PS i Europaparlamentet från 1999 till 2014 och
partiets generalsekreterare från 2012 till 2014. Gérard
Filoche som var en annan
av grundarna, var trotskist och gick över till PS på 90-talet. En
tredje av grundarna var Marc
Ladreit de Lacharrière
som tillhörde den franska adeln, och från 1989 till 1993 satt han i
ledningen för Bilderberg-gruppen. Han blev sedan administratör för
överklassklubben Le
Siècle som består av mäktigt folk från näringsliv, medier
och politik.
Med den bakgrunden är det inte så
märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i
centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt
klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev
behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta
förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation
och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde
inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika
mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.
Och när man inte kan gå till
rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste
den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall
småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den
enskilde, eventuellt en arvsynd som vidhäftar alla vita, som Arendt
varnar för.
Under samma period
hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft
från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda
”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den
vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt
överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte
tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig
importerad arbetskraft.
Arbete mot kapital eller ”rasism mot
antirasism”
Marxister
hävdar att de viktigaste motsättningarna idag är arbete
mot kapital och
imperialismen mot
världens folk.
Med ett sådant tänkande kan man också bekämpa rasismen, men man
kommer att sätta in den i ett klassperspektiv. En ”antirasistisk”
monopolkapitalist kommer först och främst att vara
monopolkapitalist, en av dem som arbetarklassen behöver samla sig
till kamp emot. En ”rasistisk” arbetare kommer att vara en av de
våra som har några felaktiga uppfattningar som vi måste hjälpa
honom att bli av med. Det kan bara ske i gemensam klasskamp med
arbetarna från kolonierna, så att fördomarna bryts ned genom
gemensam kamp. Det kommer en marxist att kalla att skilja mellan
motsättningar mellan
folket och fienden
och motsättningar
i folket.
Men
om däremot ”rasism mot antirasism”
är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den
”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och
den ”rasistiske” arbetaren en
fiende som måste bekämpas.
Skuldkomplexet
Hanna
Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga
till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning,
och hon kallade den alltså ”omvänd
rasism”. Samma var
Frantz
Fanon
inne på när han avvisade den tankegången.
”Mitt
svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en
färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen
kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras'
förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt
att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken
rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta
förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda …
Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det
sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt
att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en
slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.
Fanon
avvisade alltså att det skulle finnas någon form av ”vit
arvssynd”.
Det finns uppenbart något religiöst över woke-tankegången. Den
liknar tidigare tiders djävulsutdrivande, och vi får det nu
demonstrerat när hela partiledningen
i det Demokratiska partiet i USA knäböjer – förmodligen för
att bekänna sin skuld för den ”systematiska rasismen”. Det är
något grundläggande protestantiskt, något lutherskt eller
kalvinistiskt över denna tankegången.
Nedlåtande hållning till Afrika
[Steigan refererar
ett samtal med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …
”Vi
önskar inte u-hjälp”
sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi
är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv
mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi
önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det
kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta
på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.”
Folk
som Patrice
Lumumba
i Kongo, Kwame
Nkrumah i
Ghana eller Thomas
Sankara
i Burkina Faso ... önskade att skapa ett förenat och frigjort
Afrika som kunde utnyttja sina egna rikedomar till afrikanernas bästa
och inte vara prisgivna till imperialismen på något sätt. Detsamma
stod Moammar
Gaddafi
för. Han önskade att Afrikanska Unionen (AU) skulle bli något mer
än bara ett afrikanskt forum, och arbetade för att skapa en
afrikansk gulddinar som ersättning för dollar eller
CFA-francen.
Mot denna
befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning
av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver
är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till
1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom
ett skifte.
Detta
skifte kan tidsättas till 1985-1986. Genom Band Aid och Live Aid
användes popidoler till att sälja idéer som ”Do
they know it’s Christmas time at all”
(varför
de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna) och
”Let's
start giving!”
(Så fint, så blir miljardärerna de snällaste av oss alla,
samtidigt som de blir rika på att plundra Afrika.) Antiimperialismen
blev ersatt av välgörenhet, och massorna av radikal ungdom kunde
fortsätta att känna sig bra, snälla och empatiska som de var,
samtidigt som de blev enrollerade i en rakt igenom kolonialistisk
tankegång. Borta var befrielsetanken. Borta var tanken om afrikanen
som subjekt. Åter var afrikanen reducerad till objekt, som tacksam
mottagare av våra milda gåvor. Men européerna och amerikanerna
fick sin ”progressiva” feel-good-imperialism.
Det
ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode
antirasisten”
tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina
levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se
ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget
välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska
koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och
bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.
Etiopiens
första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga
statsöverhuvud, Sahle-Work
Zewde,
sa i en intervju
med den tyska tidningen Bild
att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes
argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till
att utvandra. Det
skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar
kvar i hemlandet:
”Det
är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar
till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra
oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare
tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan
säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”
Detta
är ord som de självutnämnda rasisterna aldrig tar till sig,
dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte
att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir
ihålig – och i värsta fall falsk.
Den
rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i
småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl
den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]…
Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar
ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de
röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna
bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men
eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella
att sälja svarta afrikaner som slavar. Detta bär ”antirasisterna”
i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem
som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem
till ansvar för det.
Den
norska staten använder varje år miljarder till invandring och
åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta
är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något
typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal
miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland
annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det
finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt
samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många
anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler
åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och
NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande
av statens politik. … Nu har också miljardärerna i
finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att
de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där
blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.
En antirasism på
statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till
befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det
arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över
etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en
klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan
kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från
filantropiska stiftelser.