lördag 28 februari 2009

"Formeln som dödade Wall Street"


Jaha, det här är en formel med lite förklaringar. Klicka på bilden så blir den större! Be mig inte förklara den. Fast det syns att den handlar om sannolikheter. Dessutom är det något lurt med den, som framgår av artikeln jag hänvisar till ... .



Det räckte med att jag såg rubriken till den här artikeln för att jag skulle minnas det sena nittiotalet. Recipe for Disaster: The Formula That Killed Wall Street

På nittiotalet handlade det om att Wall Street köpte in universitetsfolk med kunskaper i väldigt avancerad matematik för att räkna fram vilka värdepapper man skulle köpa eller sälja. Jag har för mig att idén då var att leta efter obetydligt undervärderade värdepapper med hjälp av knepiga modeller, och så köpte man dem och sålde när priset gått upp - ett smart sätt att göra jättevinster. Det slutade med att några stora fonder som sysslade med sådant gick omkull. Tydligen fungerade inte alltid den fina matematiken.

Formeln som kröner den här bloggposten är en variation på samma tema. Ett matematiskt snille från Kina flyttar till Nordamerika och kläcker fram en formel som råkar passa alldeles utmärkt för den finansyra som rasade tills alldeles nyligen. Nu är han tillbaka i Kina och tycks ha belagts med munkavle, och lika bra är väl det.

David X. Li heter mannen bakom formeln, och den hjälpte (trodde de i alla fall) genierna i finansbranschen att hantera risker i samband med de nya fiffiga "finansiella instrument" som skapades i och med att finansmarknaden blev alltmer avreglerad och mängden av ledigt kapital som sökte goda investeringar ökade våldsamt. Läs mer detaljer i artikeln! Och här finns en utskrift från en intervju på USA:s Public Radio som tar upp några väsentliga bitar av problemet.

Lis formel skulle på ett enkelt sätt plocka fram sannolikheter i en väldigt komplicerad värld och därmed ge beslutsunderlag för spekulanterna. Men det fanns ett problem. Ta det där med sannolikheten att väldigt många människor samtidigt skulle få svårigheter att betala amorteringarna på huslånen ... och det förhållande att de ursprungliga lånen hunnit vandra genom ett flertal led och blandats ihop med allehanda andra värdehandlingar ... . Det påstås att "marknaden" gillar att ta risker men tycker inte om osäkerhet. Skillnaden mellan risk och osäkerhet är något oklar för mig, men i det här fallet verkar risk vara något som man kan beräkna medan osäkerheten just är ... osäker. Och när "branschen" uppfattade att Lis formel inte kunde vägleda dem utan gav fel svar, och allt rasade samman, ja då var det slut med den formeln!

Den som har läst vad jag skrivit tidigare vet nog att jag inte tror att bolånekrisen är grunden till den nuvarande krisen. Däremot är den ett symptom som orsakats av den allt skevare fördelningen av inkomster i USA, och av folks desperata försök att hålla sin konsumtion uppe genom att låna när inte lönerna räckt till. Genom att ledigt kapital forsat in på bostadsmarknaden och drivit fastighetspriserna i höjden har även risiga kåkar med risiga invånare under en tid kunnat fungera som underlag för lånen. Men det tog slut ...

... och det betyder att rubriken "Formeln som dödade Wall Street" inte bör tas alltför bokstavligt. Att Lis formel kom till användning för att värdera risker i hela finansbranschen var ett symptom det också, inte en orsak. Eller om vi i stället talar om en hierarki av orsaker så var denna formel en orsak av lågt värde medan skevheten i inkomstfördelning var grundläggande. Det är kapitalismen som har skjutit sig själv i foten och har väldigt ont för närvarande.

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Ekonomer har en märklig vördnad för matematik. En matematiker jag känner berättade:
"... ingenting kan dom om matematik heller. Dom kommer från Handelshögskolan och ber att jag ska göra formler av resonemanget i deras avhandlingar, och det gör jag och då blir dom glada. De tror att det är ett bevis för att deras resonemang är sant. Men matematik är ju bara ett språk. Det kan uttrycka både lögn och sanning."

Björn Nilsson sa...

Undrar om denna vördnad beror av någon slags undertryckt känsla av att det kan vara något galet med resonemangen, och då måste det till en formel som bevis?

Men man kan väl omtolka vad matematikern sade till att matematiken i grunden inte kan göra så mycket mer än bevisa sig själv. Det går ju att matematisk bygga modeller som inte beskriver någon känd verklighet, gränsen går väl vid matematikernas fantasi. En ekvation fylld med felaktiga data kan ju mycket väl gå att räkna ut och gå ett svar som är formellt rätt - fastän verkligheten som den skall beskriva säger oss något annat. Och det var ju det som sänkte Lis fina formel.