fredag 2 maj 2008

Fyra faror för världsekonomin

Varför underskattas alltid återverkningarna av finansiella kriser? Det handlar om eftersläpning: efter att isen slagit hål på Titanics skrov tog det timmar innan det fylldes av vatten och därför trodde folk att skutan inte skulle sjunka. Det skriver Dennis J Snower som tituleras President of Kiel Institute for World Economics and CEPR Research Fellow.


Det finns fyra stora faror för världsekonomin nu enligt Snower, och de utvecklas smygande där borta i USA. Allt kommer inte på en gång utan med vissa fördröjningar, vilket gör processen mer lömsk och farlig.

Först bolånekrisens verkningar i bankerna. Den leder till en likviditetskris i det internationella banksystemet eftersom man inte är säker på vem som sitter på de dåliga lånepapperen. Följdverkningar: minskad utlåning till företag och hushåll vilket följs av sänkta investeringar och konsumtion. Efter ytterligare en fördröjning sjunker börskurserna vilket senare leder till ytterligare likviditetsproblem för bankerna.

Nummer två är bolånekrisens verkningar på hushållen. Den tvingar fram privatkonkurser, fallande fastighetspriser och därmed ännu fler privatkonkurser i en kedjereaktion. Människor som gjort konkurs kommer inte att kunna konsumera så mycket.

Trean handlar om att sjunkande konsumtion och investeringar (orsakade av lägre börskurser och husvärden) så småning orsakar sänkta vinster vilket får företagen att avskeda folk, varpå de arbetslösa kommer att konsumera ännu mindre.

Fyran slutligen avser Federal Reserve Banks möjlighet att ingripa och använda räntan för att stimulera investeringar. Med fallande ränta sjunker också dollarkursen vilket gör USA:s import dyrare, vilket i sin tur driver på inflationen och kanske en löne-prisspiral. Vare sig man sänker räntan eller inte kommer resultatet att bli negativt för ekonomin och konsumtion och investeringar riskerar att falla i en ny kedjereaktion.


USA riskerar att falla i det tillstånd som kallas stagflation, en otrevlig kombination av stagnerande ekonomi och inflation som vi känner till från slutet av 1970-talet och en tid framåt. Jag antar att man får förutsätta att Snowers punkt 1-4 samverkar och riskerar att skapa en sjuhelsikes häxbrygd om inte de politiskt ansvariga finner kloka botemedel. Men det är en sjukdom som är svår att hantera med vanliga ekonomiska styrmedel.

Så småningom blir allt bra ändå skriver Snower. Men det verkar mest vara ekonomernas attityd att "på lång sikt ordnar sig allt". "På lång sikt är vi alla döda" som John Maynard Keynes sade.

En reflexion som jag gjort är att bolånekrisen visserligen är viktig men den är kanske mer ett symptom än en orsak till de nuvarande bekymren. Om man i stället skulle sätta sökljuset på hur förmögenheterna i USA har koncentrerats på en allt mindre del av befolkningen medan reallönehöjningar har varit obefintliga för stora grupper under lång tid tror jag modellerna för att förklara krisen skulle se annorlunda ut. Hade krisen varit lika stark om USA hade haft starka fackföreningar som kunde ha försvarat löneutvecklingen för dåligt betalda grupper exempelvis? Då hade de kunnat konsumera mer ur löne- och mindre ur lånekontot. Som bekant: "Den som är satt i skuld är inte fri."

Inga kommentarer: