söndag 4 januari 2009

Är demokrater alltid bättre?

År 416 f.Kr. var Athen demokratiskt (efter den tidens mått mätt). Demokratins vagga stod i Grekland. Men det fanns hårda motsättningar inom och mellan de olika små stadsstaterna, och Athen var en av dåtidens stormakter. Den lilla ön Melos tillhörde inte Athens maktsfär utan hade en allians med Sparta. Athenarna skickade en delegation till Melos och krävde pengar och att man anslöt sig till det athenska förbundet av stater. Melos vägrade eftersom man inte ansåg sig ha gjort något fel och dessutom hade sin pakt med Sparta. Athenarna svarade att det struntade man i. Folkförsamlingen i Athen röstade för att ge melosborna en läxa. En expedition skickade till dit, lokalbefolkningens män dödades medan kvinnor och barn såldes som slavar. Snyggt demokratiskt handlande, eller en tillfällig och tråkig avvikelse?

Tittar man på 1900-talets historia blir påståenden om demokratiernas fredlighet och anständiga uppträdande ganska märkliga. Ofta är det snarast våldsamheten och plundrandet som faller en i ögonen, kombinerat med storstilat hyckleri och bristen på ansvar.

Det var inte Saddam Hussein som var först med att giftbomba motståndare i Irak. Flera år innan han ens var född släppte engelska flygplan, plan från det demokratiska England, giftgasbomber över upproriska kurdiska byar i norra Irak. (Mussolini lät göra samma sak i Etiopien och Libyen, men han låtsades i alla fall inte vara något annat än en makthungrig imperiebyggare.)


Akropolis i Athen, demokratins vagga. Så här trasig kan demokratin bli om man inte sköter om den och håller efter figurer som under demokratisk täckmantel gör något helt annat.


Redan 1900 hade demokrati av athensk form, med rösträtt åtminstone för alla män, slagit igenom i stora delar av västra Europa, i Nordamerika och i några tidigare engelska kolonier. Hindrade detta USA från att från 1900 och ungefär tio år framåt bedriva nära nog utrotningskampanjer på Filippinerna? Eller det tyska folkmordet i Sydvästafrika (nuvarande Namibia)? Eller engelska och franska kolonialtrupper att marschera hit och dit i Tredje världen och då och då meja ner några infödingar som inte hade mer otalt med England eller Frankrike än vad folket på Melos hade med Athen?

Jag har inte koll på någon total lista över massmord som demokratierna bedrivit under 1900-talet men den är ändå lång och slutsumman handlar om miljoner döda. Indokina, där först fransk och sedan amerikansk militär härjade. Madagaskar 1948. Algeriet först 1945 och sedan det långa befrielsekriget mot fransmännen. Engelsmännen i Kenya och Malaya, Indien, Afghanistan och Burma.

Demokraternas uppbackning av gamla kolonialister och diktatorer av mordiskt snitt bör läggas till syndalistan. Vilket ansvar för detta utkrävdes, vad sade de människor som demokratiskt valde de politiker som exempelvis var ansvariga för att England torterade motståndsmän i Sydjemen eller NATO försåg Portugal med vapen så att landet kunde bedriva sina kolonialkrig? - I allmänhet sade de ingenting. De blev väl bara upprörda vid de sällsynta tillfällen när offren lyckades slå tillbaka. "Hur kan de göra så mot oss - varför hatar de oss?"

Jag skriver detta för att det enfaldiga argumentet om Israel som "Mellanösterns enda demokrati" har dykt upp igen. Även om man bortser från att valmanskåren i Israel har en konstig sammansättning är etiketten "demokrat" generellt ingen garant för anständigt uppträdande. I vissa fall kan uppträdandet närmast försämras. När israeliska politiker vädjar till potentiella väljare kan de gynna sin sak genom att visa "beslutsamhet" och döda några palestinier. Det är inte konstigare än att vita politiker i USA:s sydstater kunde söka stöd hos sina vita väljare genom att hetsa mot de svarta som var utestängda från att rösta. Det är en demokrati inom gruppen, men inte utåt. En vanlig förening kan fungera på det sättet, men också exempelvis en kriminell grupp. Man kan faktiskt tänka sig motsatsen - en stat där det å ena sidan inte råder demokrati, men där det å andra sidan inte heller förekommer någon större diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. En del av de gamla imperierna i Asien var faktiskt av den sorten, exempelvis perserriket. I den muslimska världen, som ju knappast var västerländskt demokratisk, kunde urgamla kristna församlingar överleva under mer än tusen år och olika folkgrupper existera sida vid sida. Nu blir de väl utbombade i en kombination av muslimsk och västerländsk fanatism, men det är en annan historia.

Hur gick det för Athen, tjänade man på att krossa Melos? - Redan året därpå skickade athenarna en flottexpedition till Sicilien. Det slutade med militär katastrof och Athen själv höll på att gå under. Man kunde hanka sig fram ett tag till, men självständigheten försvann in i makedoniern Alexander den stores världsvälde.

Sammanfattningsvis: demokrater kan vara demokrater hemma, men hos grannen eller på andra sidan jordklotet kan de vara tjuvar, mördare, hycklare och vad man vill. Ändå är det demokratin som måste förstärkas, förstärkas för att få bort de där figurerna. Men det kan inte göras om inte helighetsetiketten slits bort från dem och konstiga idéer om en "knivskarp gräns" mellan demokrati och diktatur avförs från debatten. De flyter in i varandra. Demokrati är oftast bättre, demokrater är det ofta inte.

(Detta är för övrigt inlägg 1200 på denna blogg. Hej läsarna!)

2 kommentarer:

Sixten sa...

Ön Milos (uttalet av e-et har ändrats sen antiken till i i nygrekiskan) var vårt semesterställe från 1987 till 1990 En karg ö med enkla förhållanden där vi levde väldigt enkelt. inte så många turister, mest båtluffare.
PerAhlmark skrev att demokratier inte går i krig - sen ändrat till åtminstone mot varandra. Han beundrare jublade. Men det är ju fel. 1914 får väl Tyskland, Frakrike och England anses som demokratier - efter den tidens förhållanden! Och nu den enda demokratin i MÖ startar krig i ett, för att inte tala om den största demokratin som ideligen krigar.

Björn Nilsson sa...

Ahlmark ja, var håller den sjaskiga figuren hus numera? Ramlat ned i någon gammal bunker i Berlin och försvunnit för gott? (Man kan ju alltid hoppas!)

Undrar förresten vad en statistisk genomgång skulle visa angående diktatorers benägenhet att starta krig. Att börja krig utomlands är alltid riskabelt, och mången diktator föredrar väl att njuta sin position på hemmaplan där utvecklingen går att kontrollera. Det skulle kunna vara ett skäl för diktatorer att inte börja krig. I en demokrati där ansvaret är mer utsuddat kanske spärrarna för att starta angreppskrig är lägre. - Se där en teori för någon klipsk forskare att ta sig an!

Vi som studerar antiken säger naturligtvis Melos!