Finns pålitliga siffror?

I juli 1924 höll den kommunistiska internationalen (Komintern) sin femte kongress i Moskva. En vietnames som senare skulle bli berömd under pseudonymen Ho Chi-minh  gav en rapport om "de nationella och koloniala frågorna". Det fanns en lång lista över koloniala övergrepp att läsa upp. Bland annat nämnde han:

Belgiska Kongo hade en befolkning på 25 miljoner 1891, men den hade minskat till 8,5 miljoner 1911. (Från Ho Chi-minh i urval, red: Sture Källberg, PAN/Norstedts, 1967, sid. 35.)

Det hade varit intressant att få veta varifrån Hos siffror kom. Någon folkräkning i Kongofristaten (Belgiska Kongo) skedde inte förrän på 1920-talet. Vad som samtida och senare iakttagare är eniga om är att det skedde en kraftig folkminskning under den tid som Kongofristaten stod för (van)styret och utplundringen. (Kongo var ett privatföretag styrt från Belgien fram till 1908.) Sedan är storleken på folkslakten en annan fråga. "Hälften" säger några (gillar inte att länka till Wiki när det gäller sådana här frågor, men här står det en del). 5 miljoner? 10? Alla siffror blir osäkra. Enligt Ho skulle befolkningen ha minskat med två tredjedelar, underförstått på grund av den mordiska koloniala exploateringen. Andra nöjer sig med att hälften försvann. Det är ju mycket det också.

Vad kan man dra för slutsatser? Att det är svårt med siffror. Är indata skakiga blir utdata förmodligen inte så mycket bättre. Men vill man peka på mördarvärstingar så torde kung Leopold av Belgien ligga väldigt högt på listan. Och att man bör akta sig för att sköta länder som privatföretag.

Vem bryr sig om Belgien?

Jag saxade den här bilden från en belgisk tidning idag. Belgien är tydligen landet med inflation i antalet regeringar, men här får man "alla belgiska regeringar i ett ögonkast".

Tro't eller ej, men Belgiens officiella valspråk är Enighet ger styrka. Det verkar snarare som om landet spricker upp allt mer och sjunker ner i maktlöshet. Kanske välförtjänt efter Belgiens gangstervälde i Kongo (kung Leopold och "Kongofristaten" betydde massmord och massplundring) vars efterverkningar kanske fortfarande märks i dagens kongolesiska elände.

Nu har man hållit val, och det följs vad jag förstår av kaotiska förhållanden där vitt skilda partier skall försöka prata ihop sig till en ny regering. Med tanke på motsättningarna mellan fransk- och holländsktalande kan man undra vilket språk förhandlingarna förs på. Det finns en liten tysk minoritet också, men den verkar inte göra så mycket väsen av sig. - Kanske lika bra att avveckla Belgien, men vad skall ske med de olika delarna? Säljs till högstbjudande?

Belgien var en av de första industrialiserade områdena på europeiska kontinenten, men under senare delen av förra årtusendet säckade kol- och stålindustri ihop, alldeles som i andra klassiska industrizoner i Europa. Och det har man väl inte hämtat sig ifrån. Vänstern verkar inte vara mycket att hänga i julgran där heller. Men man kan ta som en kuriositet att när den världskommunistiska rörelsen sprängdes i början av 1960-talet och ryssar och kineser ledde varsin grupp bildades ett av de första pro-kinesiska partierna i Europa just i Belgien.

Det får ... hända igen

Nu är det årsdagen av Kristallnatten, den onda händelse när den nazistiska terrorn i Tyskland skruvades upp till en högre nivå. Detta får inte hända igen, utropas det. Det är självklart, det får inte och det kommer inte att hända igen. Just detta kommer inte att hända igen. Det kommer inte att starta några nya pogromer i Europa.

Eller ... det kommer inte att startas några nya pogromer, inga statsstödda överfall, mot judar i Europa. Så dj-a dumma är inte ens de högerpopulistiska grupperna numera, de stödjer ju Israel för att verka rumsrena. De nassar som ger sig på judiska begravningsplatser, synagogor etc. är marginella och dumma i huvudet. Det finns ju andra bekväma offer att ta till, människor som kan utmålas som ett enormt hot mot våra samhällen och där man kan få stöd från högsta ort. Alldeles som judarna pekades ut som ett existensiellt hot, en grupp som man måste kämpa mot på liv och död för att inte själv gå under finns det nu andra grupper som utmålas som det stora hotet (men som det ändå trevligt nog är ganska riskfritt att ge sig på). Muslimer kan innebära en viss risk, men romer har inga skyddsmakter. Bekvämt offer alltså.

Alltså: Några utrotningsläger kommer inte att byggas igen, och bildas koncentrationsläger kallas de något annat och är givetvis bara avsedda för kriminella och farliga element. Och den allt intensivare övervakningen av medborgarna är naturligtvis till för att skydda oss från farliga terrorister. Förresten ... den där judiske killen som sköt Tysklands ambassadör i Paris 1938, han måste väl räknas som terrorist? Visserligen hade han anhöriga som påstås ha behandlats illa av tyskarna, men den behandlingen var väl inte värre än vad palestinier kan råka ut för idag - och de är väl så gott som terrorister allihop? Och muslimer!

Och oavsett vad som "inte får hända igen" pågår massmorden. Skulle ingen kunna peka på belgarnas våldsregim i "Kongofristaten" och säga att detta får inte hända igen, nu måste det bli slut på terrorn när råvaror skall tas ut från dagens Kongo? Eller det kanske är störande för någons affärsmöjligheter? Just när detta skrives kanske ännu en av USA:s fjärrstyrda missiler slår ner och dödar en familj i Pakistan eller Afghanistan därför att en "terrorist" tros vara i närheten. "Lite spill får man ju räkna med i kampen mot terrorismen, va?" Eller så kanske en kolonn av flyktingar undan strider i Somalia anfalls av supermaktens flygplan - de kan ju vara "terrorister". Dödandet i kolonialkrigen fortsätter - vem ropar "detta får inte hända igen!"

Hur gör man för att inte bli cynisk i denna kloakflod av hyckleri? De höga herrarna har sin uppfattning klar: detta får hända igen!

"Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget"

En av IRC:s ombud är ute och frågar folk om vad som hänt i deras familjer


IRC (International Rescue Committee) har skrivit upp dödstalen för de fruktansvärda striderna i Kongo-Kinshasa. Nu räknar man med 5,4 miljoner döda, varav flera miljoner efter att freden officiellt återinfördes 2002. Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget påstår man. Det är inte illa, med tanke på att en del riktigt stora krig har utkämpats efter 1945. Men man säger att mindre än 10% av dödsfallen orsakats direkt av krigshandlingar. I allmänhet är det sjukdomar och undernäring som skapat en kraftig överdödlighet (i länder där dödligheten redan är hög). Sett från den synvinkeln påminner det stora centralafrikanska kriget om krigen i Europa på 1600-talet: inte så många dog i fältslagen, desto fler i det elände som krigen skapade med farsoter och samhällets sammanbrott. Och här har vi en stor afrikansk tragedi.

Angående befolkning i Demokratiska Republiken Kongo påstår Wikipedia: The population was estimated at 65.8 million in 2007, growing quickly from 46.7 million in 1997. Det betyder en folkökning på nästan 3,5% per år. IRC nämner tio olika uppskattningar av hur mycket folk det finns i landet och fastnar för 59,9 miljoner.

Jag tittar i FN:s statistik och det senaste datum för folkräkning de har för Kongo är 1984, med 29,9 miljoner människor. Om man räknar upp den siffran med 3,5% per år till 1997 hamnar man nästan på 46,7 miljoner människor. Undrar om siffrorna går ihop riktigt, det gäller ju ett jättestort land där förvaltningen är illa utbygd eller obefintlig och det är fråga om hur stor koll på befolkningstalet man har - även när det inte är krig? Men om vi antar att de är riktiga är det märkligt om befolkningens ökningstakt hade legat på samma höga nivå hela tiden, även under de värsta katastrofåren. IRC har dock fått fram att dödstalen är mycket högre än vad man normalt skulle vänta sig i den här delen av världen, och detta kan tillskrivas åren av krig.

Men det här är inte den första massdöden i Kongo. Uppskattningar (citerade i Wikipedia) säger att mellan fem och femton miljoner människor omkom i Kongo under den tiden kung Leopolds Kongofristat hade fria händer 1885-1908,. Det är väldigt runda siffror, och osäkra dessutom. En parlamentarisk undersökning påstår att halva befolkningen skulle ha strukit med under Kongofristatens plundringsorgier. Jag tycker det är problem att bara ta en siffra som verkar hög och vifta med den som argument. I alla fall om man vill ha krav på god bevisning, och det här är ett fall där bevisningen inte är god.

Vi vet att en ohygglig massa människor omkom under Kongofristatens år och att en ohygglig massa människor omkom under krigen 1997-2002 (som i sin tur hängde ihop med våldsutbrotten i Rwanda och Burundi, samt strider i Uganda) men dödstalen kan aldrig bli exakta. De kan man inte få fram i ett land utan ordentlig folkbokföring. Man får göra uppskattningar, som när IRC:s patruller har åkt runt och frågat folk över hela landet om dödsfall i familjerna, och med ledning av svaren har man försökt räkna ut hur många som omkommit av olika orsaker. Liknande undersökningar har gjorts i Sudan i samband med Darfurkonflikten, samt i Irak. För Darfur har siffrorna accepterats generellt, men inte för Irak. Det beror helt enkelt på vilka intressen som är inblandade och som kan styra acceptansen.

Notisen om dessa ohyggligheter var inte så stor i Dagens Nyheter. Att kalla dödandet i Kongo för "det glömda kriget" är inte helt riktigt, men med tanke på lidandets omfattning har publiciteten inte varit över sig stor under årens lopp. Jag undrar vilka som fått mest publicitet i västliga media: några miljoner dödade afrikaner, eller några israeler som tagits tillfånga av palestinier eller libaneser? Om vi som motexempel mot afrikanerna hade tagit New York 11 september 2001 behöver frågan inte ens ställas. Det är nog så att det är skillnad på folk och folk ...

Ett brev betyder så mycket ...

En oklar bild, men kanske det är tåget på väg från kusten upp till Leopoldville (som numera heter Kinshasa)?

Som många andra i min ålder samlade jag frimärken i barndomen. Många har säkert kvar en osorterade "hela världen-samling" hemma från den tiden. Ett fåtal blev verkligt intresserade och gjorde det nödvändiga: specialiserade sig på något mindre område inom filatelin. Men jag tror att frimärkssamlandet utan någon speciell inriktning var bra för man fick en massa vetande om olika förhållanden världen över så att säga på köpet. Om olika länder och människor, djur, natur och annat. Här är några exempel.

Det översta märket ser i stort sett bara trist och kladdigt ut, men det är värre än så. Etat Independant du Congo - Kongofristaten. Bara namnet borde framkalla rysningar av olust, för det här är föregångaren till Belgiska Kongo, det jättelika område i centrala Afrika som inte var en koloni utan ett privatföretag som drevs av kung Leopold av Belgien. Den som vill läsa mer kan studera Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Kongo plundrades på elfenben och rågummi och annat för att dra in vinster till firman, och metoderna ... . Folk stympades och mördades i mängder om inte varorna levererades snabbt nog, och under denna kolonialera tog det lång tid innan massakrerandet hann utvecklas till en internationell skandal. Kongofristaten avvecklades och blev belgisk koloni. Vanskötseln fortsatte, och följdverkningarna av detta ser man ännu.

Belgiska Kongo, inhemsk skulpturkonst.

Det ena märket är stämplat i Leopoldville, det andra i ett ställe som ser ut att sluta med ADI. Matadi, hamnstaden, kanske?

Nederst är två fina märken från en annan kolonial skapelse. Här heter den Ruanda-Urundi. Fram till Första världskriget ingick det här området i Tyska Östafrika (nuvarande Tanzania), sedan tog belgarna över.

Här har vi kafferbufflar och impala-antiloper, men som bekant befolkas området också av hutus och tutsis. När den belgiska kolonin avvecklades uppstod i stället de två små staterna Rwanda och Burundi. Så gick det ett tag, varpå några av 1900-talets värsta massmord utlöstes. Verkningarna kändes över hela centrala Afrika, med återverkningar i Uganda och Zaire/Kongo Kinshasa. Av de tre-fyra miljoner offer som krävts i dessa krig står Rwanda och Burundi för en miljon (siffrorna är ganska runda, så jag undrar om man vet hur många offer som egentligen har krävts). Huvudansvaret faller på totalt oansvariga inhemska politiker, men man kan inte bortse från hur motsättningar mellan hutus och tutsis användes av kolonialmakterna i det kända splittra-och-härska-spelet.