Stockholm
världens friaste stad - för alla!
Här kan vi fundera vidare i samma linje som Karl Marx i hans ungdom: hur man kan gå från dagens klassamhälle med somliga fria och många ofria till ett samhälle där klasserna och klassförtrycket försvunnit, och därmed alla människor blivit fria? Verklig frihet kan inte finnas där det finns ofria människor. Men jag går i stället vidare via en artikel i DN:s kulturbilaga idag. Det är arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson som frågar:
Vad är det som händer med det offentliga rummet? Larmrapporterna kring dess försvinnande från slutet av 90-talet verkar ha gått samma öde till mötes som obekväma miljöanalyser: efter en hastigt uppflammad debatt glöms de bort och stoppas undan. ... Nu har protesterna tystnat. Allt fortsätter i stort sett som vanligt, men denna ”vanlighet” rymmer i själva verket en glidande anpassbarhet inför ett i grunden förändrat samhälle.Hon berättar om:
... ett möte inför den nära förestående inglasningen av Sergels torg i Stockholm. Hanteringen har länge skett i det tysta och fördolda, utan den debatt som väcktes när projektet först initierades 1998. När jag förhörde mig om det egentliga syftet bakom åtgärderna (vilka innebär att stora delar av Sergels torg mutas in och kommersialiseras) svarade en representant från polisen: ”Vi vill få bort missbrukarna, invandrarna, ungdomarna, uteliggarna och gratisätarna – det ska bara vara vi där.”
Tydligare kan motiven bakom moderaternas valparoll för Stockholms stadsmiljö – ”Snyggt och tryggt” – knappast uttryckas. Vad som framställs som åtgärder för trivsel och säkerhet är i praktiken en fråga om social sanering. Det innebär en homogenisering av stadens befolkning och av dess kommersiella utbud, eftersom ”uppgraderingen” av stadsmiljön också innebär höjda lokalhyror: bara de stora butikskedjorna blir kvar.
Man kan ju tillägga att "de stora butikskedjorna" inte är riktigt samma sak som de småföretagare som Allianspartierna till och från påstår sig värna om. Det tycks som om i den moderna gallerian jämlikhet och frihet uppnåtts genom att rensa bort de som inte passar in. Med andra ord de som inte konsumerar på rätt sätt. Med "social sanering" görs dessutom en del sociala problem svårare att få syn på än om de står mitt i byn, och det torde vara ett viktigt mål för politiker med skattesänkningar som högre ideal än gott socialt samvete.
Här är ett långt utdrag från slutet av artikeln. Den är väl värd att läsas i sin helhet av den som är intresserad av demokrati, kultur, ekonomi och stadsbyggnadsfrågor. Det finns en del aspekter där jag kanske skulle dra delvis andra slutsatser, men det kan vi bortse ifrån. Huvudinriktningen av den här kritiken är väl värd att tänka på. Jag har kursiverat några särskilt intressanta ställen:
Idag står vi i en situation där offentligheten attackeras ur ett ideologiskt perspektiv, som sinnebild för den förhatliga ”kollektivismen”. Utförsäljningen av allmännyttan, förslag till avgiftsbelagda bibliotek och återinförseln av entréavgifter till statens museer visar hur offentligheten motarbetas och demonteras i namn av individualism och kapitalism. Det ”vi” som finns inbyggt i den moderna offentligheten är alldeles uppenbart medelklassen, och det är också det ”vi” för vilket rummet byggs och utformas i verkligheten – det vill säga som ett medium för konsumtion. Det kan tyckas vara en plattityd att påpeka att det offentliga rummet uppstår och förändras i enlighet med den dominerande klassens intressen. Men eftersom dessa behov och intressen enbart formuleras på en individuell nivå, är det inte konstigt att det offentliga rummets demokratiska betydelser kommit att bli så urholkade. Privatiseringen av det offentliga rummet kan därför betraktas som en logisk följd av paradoxerna i liberalismens ideologi, vars kritiskt resonerande medborgare i allt större utsträckning förvandlats till kund. Så vad ska vi ha det offentliga rummet till, om inte för att shoppa?
... I stället för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som det offentliga rummet av hävd symboliserat och garanterat kan det analyseras i termer av framträdande. Det innebär att uppmärksamma det som blir synligt i staden – och det som inte är det. Om ”snyggt och tryggt” också är liktydigt med att delar av befolkningen utestängs genom en hel uppsättning verktyg och styrmedel, så innebär det en totalisering av verkligheten. Vi ställs inför en upplevelse av samhället, en bild av människan, medan förutsättningarna för denna verklighet – ekonomiskt, socialt och politiskt – hålls i skymundan.
... Insikten om att alla inte ser ut, tycker eller beter sig som ”vi” är med andra ord viktig för samhället, och det ger det offentliga rummet en radikalt annan betydelse än hur det vanligtvis uppfattas. En demokratiskt ”uthållig” strategi måste vara inriktad på att blanda olikheterna, synliggöra skillnaderna och förbinda dem med varandra. Det offentliga rummets centrala ideal, principen om allmän tillgänglighet, rymmer en unik potential att framkalla en mera mångfacetterad, och därför sannare, verklighet. Vilka slutsatser vi sedan drar av denna sanning är en i grunden politisk fråga, avhängig svaret på frågan vilka ”vi” egentligen vill vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar