En välförtjänt spark i häcken ...

... får Rolling Stones (och därmed deras publik väl?) i Aftonbladet idag. Uppenbarligen är jag inte av den nostalgiska typen eftersom jag tycker det mest verkar pinsamt att de drar runt år efter år utan att ha vett att lägga av. Snikna typer. Well, well, nästa gång Keith R stoppar i sig för mycket olämpliga preparat och tror att han är en apa och klättrar upp i en palm kanske det tar slut i alla fall.

Jo, jag kommer ihåg när Stones slog igenom genom att plagiera rythm'n blues från USA. Då hade Beatles redan kommit igång starkt (fast de var inga höjdare i början de heller). Eftersom Beatles slutade i tid har de kvar glorian. Det skulle bara ha varit pinsamt om det idag drog omkring ett Beatlesgäng bestående av Paul & Ringo, förstärkta med några yngre förmågor och drog gamla hits. Så har vi Dylan, och han har inte heller vett att sluta.

Vad händer om tio år? Kommer Mick Jagger att köra shower för halvlulliga pensionärer på Finlandsbåtarna? Jag är historiskt intresserad och har ett musikaliskt minne som sträcker sig ungefär till mitten av femtiotalet, men urskillningslös nostalgi vill jag inte förfalla till. Ge stenarna varsin spark i deras gamla häckar och lyssna istället på ... tja, vad skall vi hitta på som ändå är ungefär från den tiden? Kanske pre-Beatles-gitarrpop med Göteborgsgrabbarna i The Spotnicks? (Undrar om Bosse Winberg fortfarande är ute och spelar, förresten?)

Kulturrevolution vid spelkonsolen?

Jag håller just på att läsa en tjock bok om Kina och kulturrevolutionen 1966-1975. Det var blandade karameller, ibland gick det otäckt våldsamt till - jag kanske återkommer med några noteringar om det i min recensionsblogg.

I pappersupplagan av DN ser jag rubriken Kinesiska tjänstemän torteras i spel. Myndigheterna i Zhejiangprovinsen har lanserat dataspelet "Den omutbare krigaren". Spelarna skall leta reda på mutkolvar eller korrupta statstjänstemän eller deras barn och med "vapen, magi eller tortyr" göra processen kort med skurkarna. Spelet har laddats ner 100 000 gånger på drygt en vecka. Det låter som om man i dataspelsvärlden gör om en del av kulturrevolutionen, nämligen kampen mot korrupta ämbetsmän och höga partidignitärer som parasiterar på folket. Så länge inte folket drar ut på privathämnd, som man nog ofta gjorde under kulturrevolutionens mest vildsinta år, är det väl OK. Korruption är en samhällelig kräftsvulst. Sedan är det frågan om det är det här spelet, eller verklighetens avrättningar av verkliga mutkolvar, som kommer att göra mest verkan.

"Nyliberaler ska inte driva företag"

Den centerpartistiske fackföreningsnegative ynglingen Fredrick Federley har gått i konkurs pga misslyckad salladsbar vid Stureplan. Från den vänstrare delen av bloggosfären upphäves glada hånskratt medan försvarare hävdar att det beror av en pucko till fastighetsägare som stökar till det för näringsidkare i hans kåk.

Somliga hävdar att "politiker ska inte driva företag". Jag undrar om inte parollen "nyliberaler ska inte driva företag" är bättre. För om vi skall vara ärliga: det riktiga samhället ser inte ut som grundkursen i nationalekonomi. Detta ger oss följdparollen: "nationalekonomer ska inte driva företag" - i alla fall inte om de tror på modellen för perfekt konkurrens! (se not) I själva verket är nationalekonomernas inflytande på samhället ett värre problem än några ungdomsförbunds-entusiaster som inte riktigt vet vad de gör.

Detta är en motsvarighet till det som hände just i företagen från slutet av 70-talet: där var det ekonomiavdelningarna som fick allt mer att säga till om. Folk med ekonomisk utbildning men inte mycket insikt i den praktiska verksamheten på företagen, trängde fram på bekostnad av andra grupper som visserligen visste vad de gjorde men inte hade examen från Handelshögskolan.

---------------------

Not om perfekt konkurrens, ej att förväxla med fri konkurrens:

Den perfekta konkurrensen förutsätter att det finns så många producenter och kunder att ingen enskild kan påverka varupriset. Pris bestäms av utbud och efterfrågan. Företagens teknik är så enkel att vem som helst kan skaffa och använda den direkt. Varorna ser likadana ut. Konkurrensen utplånar omedelbart alla vinster. - Med andra ord ett samhälle av pyttesmå hantverks- och jordbruksföretag. De enda marknader som påminner om det här är oreglerade valutor samt jordbruket. Som alla vet är jordbruket så reglerat och subventionerat att man kan lätt räkna ut att bönderna skulle göra uppror om de tvingades ruinera sig pga den här typen av marknadssystem. Ta morötter som exempel - de är ju likadana allihop och kan knappast produktdifferentieras så mycket mer än att somliga kallas "ekologiska".

Fri konkurren är just fri. Det innebär att stora företag med starka kassor kan sopa golvet med småkonkurrenter om de så vill. (Och de vill de förmodligen, såvida ledningen inte är fullt upptagen med sina bonus och inte har tid att sköta företaget.) För att ta ett praktiskt exempel från kommunerna i Sverige. Om man i fas ett låter privatisera eller avknoppa olika verksamheter till tidigare anställda finns det klar risk att nästa gång kommunen skall upphandla de här tjänsterna kommer ett storföretag och ger lägre anbud än vad de förhoppningsfulla avknopplingarna i fas ett kan erbjuda. Det kanske verkar stötande, men är konkurrensen fri så är den.

"Sätt honom i knektehopen!"

Jag skrev igår om hur engelska armén värvar fängelsekunder för att få ihop sina bataljoner. Principen är i själva verket gammal. Här i Sverige kunde oförbätterliga bråkmakare skickas iväg till armén under den tid Sverige förde krig på kontinenten. Därav rubriken "Sätt honom i knektehopen!". Folket i hans hemsocken kunde andas ut, terrorn var över. Eftersom dödligheten var synnerligen hög (soldaterna dog i första hand av sjukdomar, i andra hand på slagfältet) behövde man sannolikt aldrig se busen igen.

När Sverige slutade som stormaktsaspirant och krigförare nere i Europa fick man övergå till att skicka bråkstakarna till sjöss i stället.

I och för sig kanske man kunde bli av med några samhällsproblematiker genom att utrusta dem med mynningsladdare och huggvärjor och skicka dem till Afghanistan, men jag tror inte att den lösningen är riktigt bra.

Från fängelset till fronten?

Det var någon gång i slutet av förra årtusendet. Jag satt och gnetade med någonting i kontorsmodulen och radion stod på med nyttig information från P1. Uppseendeväckande uppgifter framkom. Jag minns dem än. Det handlade om brittiska armén.

England har en s.k. volonteer army, vilket låter som frivilliga volontärer men helt enkelt betyder yrkessoldater. Det intressanta var ett påstående som bekräftades av en rekryteringsofficer, nämligen att de flesta av drottningens tappra krigare rekryteras bland f.d. straffade förbrytare. Eftersom de som kan få hyggligt riskfria civila jobb inte låter sig värvas till krigsmakten fick man helt enkelt plocka in sådana som inte kan få civila jobb. Och personer med kriminell bakgrund kan ha svårigheter i det avseendet.

Jag antar att darriga knarkare eller ekonomiska brottslingar med svag fysik knappast kom i fråga för armén. Inte heller överklassare med gott socialt skyddsnät. Däremot folk från enklare områden med svag skolbakgrund.

Ingen krigsmakt, vare sig den är uppbyggd på yrkessoldater eller värnpliktiga, kommer att kunna uppträda fullständigt anständigt i alla lägen. Krig gör att folk tappar huvudet och slår vilt omkring sig. Men jag undrar om inte en del av de skandaler som vidhängt de brittiska styrkorna i Irak delvis kan bero av att där ingår soldater som har en kriminell bakgrund och kanske psykiskt var "lite konstiga" redan innan de kom fram till kriget..

Om inte de här människorna fanns att tillgå skulle Storbritannien ha svårt att få ihop kompletta förband. Med andra ord: om det fanns bättre rehabiliteringsprogram för fängelseinterner i England skulle armén få rejäla rekryteringsproblem. De flesta skulle nog välja att gå från fängelset till ett civilt arbete snarare än att gå från fängelset till fronten. Något för den engelska fredsrörelsen att fundera på kanske?

Våldsamheter i diktens värld och annorstädes

Har letat en stund i en sexhundrasidig antologi med japansk poesi (From the Country of Eight Islands, Anchor Press 1981) efter den exakta lydelsen av ett litet poem som jag minns som följande:

Bästa scenen i hela pjäsen:
Många smällar på käften!


Medan jag ändå var i gång att minnas så kom jag ihåg något som var ungefär så här (se också min avslutande not):

Innan tjuven går till sitt arbete säger han till hustrun:
Lås ordentligt om dig!

Men allvarligt talat: våld är inte mycket att skämta om. Det är lätt att börja krig, det är svårare att avsluta det (åtminstone som som angriparen hade planerat det). Det är krig eller nästan krig hela vägen från Pakistan till Palestina.

Slutnot: Efter livligt bläddrande fann jag dikterna. De var författade av Jippensha Ikku (1765-1831). I sina engelska versioner låter de så här:

"Best scene
in the whole play!"
(much blowing of noses)

Samt:

Off to work,
the burglar to his wife:
"Lock up tight when you go to bed!"

Så jag mindes rätt bra trots att det nog var kanske 25 år sedan jag läste det här. Japansk poesi sätter sina spår. I Aftonbladet hade man något som hette Innerspalten på 60-talet, och där publicerades japanska dikter ibland. Den första poesibok jag lånade på biblioteket nere på Hornsgatan var också en antologi med haikus. Men dikterna jag citerat här är Senryu.

Här är ytterligare några poem av Jippensha Ikku - exempel på en vass humor bland allt romantiskt bortåtblickande i poesin. Jag såg en gång en översättning av ett japanskt poem - ord för ord - och det var obegripligt. Så att lyfta japanska tankar till europeiska språk kan inte vara lätt. Men här är de:

A warning of dog shit
passed from person to person
down the line

One bite
and I'm doing a dance -
red peppers

"Don't worry!" he says,
and then tells you something
that really gets you worried

Yelled at
for praying in his underwear
at the family shring

The town fire-watcher in his tower -
rainy nights sometimes
he pees over the side