"Cogito, ergo sum" skrev Cartesius. "Jag tänker, därför finns jag till." Idag kunde jag tänka: "Habeo charta, ergo sum". "Jag har ett deltagarkort, därför finns jag till." Deltagarkort till Naturvårdsverkets m.fl. informationsmöte på Rival (se mina rena miljöbilder därifrån här) nämligen. Några timmar av mer optimistisk information än förra gången när vi var på Nalen, och det var mer folk nu också. (Som vanligt: klicka på bilderna så blir de större och tydligare.)
I morse var det någon tänkande insändarförfattare i Dagens Nyheter som tyckte att det var bra att miljöförändringarna var orsakade av människor, för då kan man göra något åt dem. Det är ju en synpunkt som man inte bara kan avvisa. Fast nog kan man fnysa åt en mänsklighet som reagerar först när den nästan sågat igen den gren den sitter på.
Samtidigt misstänker jag att de som inte vill göra något alltid har ett argument. Om man inte kan göra något åt klimatproblemen är det bara att gasa på som tidigare. Spelet är ju ändå förlorat. När nu IPCC försöker låta positiv och säga att det går att handskas med problem kommer å andra sidan detta budskap raskt att översättas till: "Jaha, det klarade ju upp sig, det där var ju inte så farligt, vi behöver inte göra något, det är bara att gasa på!" Odågor har alltid ett argument.
I själva verket är det en massa saker som behövs göras, och det öppnas också en hel del möjligheter för samhällelig utveckling om vi helt enkelt är påhittiga. Det kanske är som i japansk kampsport: en stor buse hoppar på dig, men just det faktum att busen är stor och hoppar kan du utnyttja till att få den drummeln ur balans och ramla omkull om du själv är snabb och smidig snarare än stor och stark. Jag antar att under de kommande årtiondena kommer framsynta tekniker, forskare och ekonomer att kunna göra enorma framsteg - under förutsättning att politikerna kan hänga med. Och nu menar jag hänga med på riktigt, inte bara prata om miljö och sedan braka iväg till nästa möte i en bensinslukande stadsjeep.
Om klimat- och koldioxidfrågan skall vara central i miljödebatten diskuterades litegrann på slutet. Forskarna hade olika meningar (annars vore de inte riktiga forskare), men frågan är viktig. Någon påpekade att i Kina talar man om energibesparingar, inte om klimat, men resultatet är ju ändå samma: lyckas kineserna med sitt ambitiösa besparingsprogram behöver man inte elda så mycket i sina kolkraftverk, och då blir det mindre utsläpp av koldioxid. Och med tanke på Kinas storlek i de här sammanhangen är det viktiga vad de gör, inte vilken etikett de sätter på sina åtgärder. Länder som Kina och Indien kommer att behöva mycker mer energi i framtiden, men en del av behovet kan säkert tas fram genom att använda befintliga resurser på ett mer ekonomiskt sätt.
En annan fråga är om och hur mycket vi skall hjälpa andra länder och hur mycket vi skall satsa här hemma. Kluriga miljöföretag kan säkert hitta marknader, men skall svenska skattepengar användas för att rena Kinas otaliga kolkraftverk? Det kan bli politiskt svårt att motivera.
Är kärnkraft ett bra alternativ? Tydligen var det mindre betydande i jämförelse med förnyelsebara energikällor, och dessutom har man problemet med kärnvapenspridning. (Det pratas om iranska kärnvapen, som ju inte finns, men hur blir det med kärnkraftverk i ett av de värst jordbävningsdrabbade områdena på denna planet?) - Det kom upp ett antal intressanta frågor att fundera vidare på, men jag kan inte nämna dem alla. Kolla Naturvårdsverkets hemsida i stället, för vidare information!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar