Somliga tycker det är kul med film. Jag tycker det är bättre att sitta i bästa fåtöljen (eller ligga på slafen) med en god bok. Skulle den vara mindre god kan man lägga den i från sig, bara sitta och meditera eller gå och göra något annat. Är man inträngd i en biosalong låter sig detta inte göras. Med andra ord håller jag mig borta därifrån. Men ...
En debattartikel i dagens Aftonblad (bilden härbredvid kommer därifrån) får mig att återkalla åtminstone ett biografminne, och detta utan att ens inträda i salongen med plyschfåtöljer. Förslaget är att göra om gamla biografen Draken vid Fridhemsplan till nationalscen för filmkonst. Nåväl, när jag var liten bodde familjen några år inte så långt ifrån Fridhemsplan. Genom fönstret kunde jag se den gröna neondraken lysa på kvällarna, och den röda tungan (eller om det nu var en eldflamma) som svängde upp och ned. Eller det såg ut som den rörde sig, i själva verket var det en övre och en undre del som växelvis tändes och släcktes. Hur som helst: fascinerande för ett lite barn var det.
Enda filmen jag kan minnas mig ha sett där under barndomen var Davy Crocket. Senare var jag där och tittade på Att angöra en brygga (sevärd) och det blev nog ytterligare några besök, men det var länge sedan och bör betraktas som historia vid det här laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar